Jag tänker på Mick varje dag.

Inte hela tiden, men han gör sig ofta påmind i olika situationer. På promenderna ser jag ofta ”hans stenar” som ligger vid gräskanten (Micken hade ”stenmani” redan som liten och en av hans stora hobbies var att rulla stenar med näsan medan han lät som en sämre operasångare).

Jag ser hål som han grävt, grenar som han tuggat på och hans halsband som fortfarande ligger i hallen.

Han finns med mig på så många olika sätt och det känns både ledsamt och bra på samma gång. Jag kan fortfarande inte tänka på honom utan att gråta en skvätt och det kommer nog dröja en tid till innan jag fixar det, för han känns fortfarande väldigt levande i mitt minne.

Jag minns hur han doftade (alltid gott), hur hans tassar kändes och hur gott det var att pussa honom i den den där lilla gropen mellan ögonen. Micken själv var däremot inte överdrivet förtjust i att bli pussad och hånglad med. Han stod ut, mest för att han var en artig kille, men mysigt…nää det tyckte han inte att det var.

Däremot hade han stort behov av att vara med, och ville gärna att flocken skulle vara samlad. Då blev han lugn och kunde gå och lägga sig en lite bit bort, fast ändå ha full koll på att ingen försvann.

Foto: Lena Kerje

Jag minns också vår lilla morgonstund i badrummet ”Morgonmys med Mick”. Han var den enda hund som fick följa med in i badrummet, och han la sig vid mina fötter när jag borstade tänderna och väntade utanför duschen när jag duschade (till skillnad från Tarzan och Smiley som helst är med INNE i duschen!). När jag var klar så hade vi en lite mysstund när jag masserade hans rygg eller kliade honom bakom öronen en stund.

På något sätt visste jag att de där stunderna skulle bli extra värdefulla att tänka tillbaka på den dagen han inte längre fanns, och precis så är det.

Som tur är har jag väldigt många fina bilder på Micken som finns lite överallt, både på väggarna, borden och i min dator och telefon. Han blev alltid bra på bild, oavsett i vilken situation han blev fotad i. Alltid upprest, stolt och vacker – i alla fall i mina ögon.

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

Bild: Fotografingela

The fabulous four <3

Jag är väldigt glad över att jag fick ha honom i mitt liv i nästan 11 år. Det som gör ont är att han fick ett så jobbigt och tråkigt slut efter en dryg veckas intensivvård på djursjukhuset. Jag är ledsen över att jag inte kunde ha honom hemma men å andra sidan ville vi ju göra allt vi kunde för att han skulle tillfriskna efter ormbettet och då var kliniken den bästa plats han kunde vara på.

Nu blev det inte så, och det är en sorg i sig. Men man kan inte göra mer än vad vi gjorde, och jag är glad över att jag fick vara med honom då han tog sitt sista andetag med huvudet i mitt knä. Lugnt och fridfullt med massa kärlek omkring sig.

Livet går vidare även om det tappat lite av den skönhet som vi fick njuta av i nästan 11 år.