Jag kände mig ganska omotiverad inför morgonens träningspass med Tarzan. Men som vanligt räckte det med att jag närmade mig appellplanen, såg killens entusiastiska uppsyn och små glädjeskutt omkring mig för att jag skulle växla från omotiverad till “på hugget”. Tänk vad den hunden kan smitta mig med sin energi och glädje!

När jag efteråt försökte sammanfatta passet i skallen så var jag tvungen att skratta högt. För det beprövade uttrycket “vi hade i alla fall en bra känsla” satt som en smäck.

För het i vittringen, där han lyfte fel pinne först men kom på sig själv och bytte. Men så vill vi ju inte ha det… Dessutom omtag på pinnen både en och två gånger. Jag tar på mig en del av skulden själv för jag plockade bort några små “påminnelser” som jag brukar göra innan vi kör vittring, bara för att prova om det skulle funka ändå. Det gjorde det uppenbarligen inte.

På metallapporteringen klippte han apporten så det hördes över hela Vreta Kloster. Och förmodligen kände han sig väldigt nöjd med sig själv, för efter ett blixtsnabbt vändande och två galoppsprång släppte han den och förväntade sig att jag skulle stå där med belöningen i högsta hugg. Det gjorde jag inte. Killen fick vackert göra om, och komma hela vägen in till sidan. Sitta stilla med apporten i munnen och vänta medan jag droppade godis framför honom på marken. Så kan det gå. 🙂

I dag hade han även svårt att skilja på ligg och stå under marsch. Jättesnygga lägganden på stå och tvärtom på ligg. Jag tyckte jag var supertydlig, men uppenbarligen var jag inte det. Eller så lyssnade han inte riktigt.

Men han gjorde fina saker också. Bland annat har han blivit duktig på att lägga ner hakan direkt på platsliggningen, och klarar oftast att ligga med den i backen hela tiden, tills jag återvänder. Till skillnad från Mick – där jag jobbat med att han ska “ligga aktivt” – så vill jag att Tarzan ska slappna av, “andas ut” och lugnt fokusera på att ligga stilla med tung haka. Det tycker jag han blivit rätt duktig på, men från det läget har han ännu lite svårt att sätta sig upp ordentligt.

Vi tränar även sitt i grupp – på pall. Det blir korta stunder då jag verkligen vill ha en lugn, trygg känsla i detta moment, samtidigt som jag vill få in en tydlig “sitt-tanke” redan från början.

Fria följet är fortfarande lite överentusiastiskt men jag tycker ändå vi börjar hitta en balans där. Jag jobbar mycket med helhet i fria följet och är sparsam med mina belöningar. Rutan börjar också bli bra. Jag kan skicka från olika långt håll och han springer fort hela vägen tills jag säger mitt “stå”. Och det bästa av allt – han står stilla där och väntar! 🙂 Apporteringarna gör han fint, men jag får passa så han inte slarvar med gripandet för han har väldgit bråttom. Ingångarna med apport har blivit riktigt bra och han sätter sig jättesnabbt – UTAN ATT TUGGA! Yippie! Ja, förutom på vittringspinnen då…där får jag lägga en kampanj. 🙂

Foto: Lena Kerje