I veckan storstädade jag träninghallen.

Vanlig städning som innebär dammsugning av matta och våttork av ytor gör jag ofta (nuförtiden decinficering varje dag) men riktig storstädning  (dammsugning plus ångtvätt av matta, våttorkning av ytor, putsning av speglar, tvätt av apporter och vissa leksaker som är till allmän utlåning, våttork av burar och tvätt av fällar mm) gör jag lite mer sällan. Det tar typ en hel dag och mattan måste dessutom få tid att torka efter ångtvätten.

Men jäklar så gött när det är gjort!! I går åkte jag till Marika på Morrhåret och fyllde upp bilen med fler apporter, leksaker, halsband och träningsgodis så nu är det fullt på hyllorna igen. 

Vi närmar oss säsongen då uthyrningen av hallen minskar av naturliga skäl. Men fortfarande är det en del uthyrt. Häromdagen var hallen bokad för… håll i er – käpphästridning!!! Så himla kul! Och minnen från barndomen väcktes direkt.

Vi hade visserligen inga käpphästar men väl kvastar att rida på (inte bara runt påsk). I vårt garage hemma i Vidingsjö fanns en trappa ner mot källaren och där stod ett antal kvastar uppradade på varje trappsteg med grimmor av plastband och en namnskylt över varje kvast.

Där drev jag ridskola för traktens grannungar och tre gånger i veckan kom de för lektion. Det var allt från dressyrridning på vår gräsmatta till hoppning av banor (pappa snickrade ihop ett antal hinder åt oss) och uteridning i skogen. Jag var ridlärare och hade såklart min egen häst som jag gav det intressanta namnet ”Shim Idol von Favorit”.  Till skillnad från de andra kvastarna som var mer av piasavakvastmodell hade han mjuk svart borst till man och dessutom tvingade jag pappa att sprutlackera honom med glittrig svart lackfärg. I särklass den snyggaste kvasten i Vidingsjö!!!

Det allra roligaste var nog när vi hade hopptävlingar. Det krävs en viss teknik att hoppa högt med kvast. Man måste få upp fronten i samband med att man själv hoppar och så måste man se till att slänga upp bakänden på kvastskaftet innan man landar för att inte riva. Gud vad jag tränade på detta för givetvis ville jag vinna alla hopptävlingar med Idol. Han hade dessutom aaaaningen kortare skaft än många av de andra kvastarna och min bästis Pia råkade upptäcka det vid tillfälle. Hennes ”Corall” (en rätt ful piasavakvast med hård, röd borst till man och klumpigt huvud) var 10 cm längre än Idol varvid hennes pappa fick såga av Corall så han blev lika kort. Turligt nog var mina ben en bra bit längre än Pias så jag lyckades ändå vinna de allra flesta hopptävlingarna. 😉 Idol fick ett eget prisskåp i garaget och över hans ”spilta” hängde otaliga blågula rosetter. Jag var sååå stolt över min kvast! 

En dag när vi kom ridande hem efter en skogsrunda mötte vi tråktanten till granne som bodde några gator längre bort. Hon stannade vid sidan av cykelbanan när vi kom där på led, log lite snett och sa ”Men flickor… är ni inte lite för stora för att hålla på att leka häst med kvastar?!” Jag minns hur konstigt det kändes att höra hennes ord för jag tror inte någon av oss ens tänkt tanken att man kunde vara för gammal för att leka (vi var väl sådär mellan 9 och 11 år). Och för oss var det ju ingen direkt lek – det var ett äventyr!

Orden satte sig ändå i mig och jag berättade för min mamma vad tanten sagt. Mamma blev smått upprörd och tyckte det var en himla korkad kommentar. Och så sa hon ”Men man får väl försöka ha överseende för jag har svårt att tro att den människan någonsin har lekt i hela sitt liv!! (Mamma hade alltid bra svar och fick mig att tycka lite synd om negativa människor i stället för att bli sårad).

Min kloka mamma som ung

Vi fortsatte med våra kvasthästar ett tag till men på något sätt blev det inte riktigt samma sak. Åtminstone inte för mig. I stället för att gå in med hull och hår för våra ritter och pyssel med kvastarna så blev det plötsligt lite skämsigt.

Kvastarna ersattes såsmåningom av andra hobbys såsom jazzbalett, konståkning och friidrott. Och såklart fanns de ”riktiga” hästarna på ridskolan i mitt liv hela tiden och utvecklades mer och mer till dess jag fick en egen ponny att rida och tävla. Då var det bara häst för hela slanten!!! 

Men jag tänker ibland på hur sanslöst kul det var att vara fullständigt uppslukad av sina aktiviteter som barn. Tid och rum fanns inte och vi var ute jämnt! Och jag tänker också på hur en enda obetänksam kommentar kan ändra ett barns intställning från något naturligt och lekfullt till något smått pinsamt och skämsigt.

Och när måste man egentligen sluta leka???