Foto: Lotta Bergman

Jag älskar att belöna mina hundar! 🙂 

Jag får en bra känsla i kroppen när de får sin efterlängtade godbit, när de rockar loss i kampleken  eller får springa efter sin högt eftertraktade boll. De blir nöjda och glada och det gör mig glad att se dem nöjda och glada. Win-win liksom.

Dessvärre får vi inte belöna våra hundar på samma sätt på tävling, som vi gör då vi tränar. Tänk så mycket enklare – förmodligen även roligare… och definitivt betydligt lättare – det hade varit om vi kunde få göra det! 😉

Men faktum kvarstår. Skillnaden mellan träning och tävling är ofta väldigt stor. Inte nog med att vi ska kunna prestera flera moment/uppgifter i rad utan avbrott – vi får inte belöna våra hundar på annat sätt än genom oss själva och vårt beröm. Hur kul tycker hunden det är? Är momenten/uppgifterna i sig tillräckligt roliga för att den ska känna sig nöjd? Är vår muntliga och kroppsliga bekräftelse tillräckligt värdefull för att den ska orka hänga i och jobba vidare utan korvar och bollar? Blir den stressad, frustrerad och kanske ljudlig då den förväntar sig mer än så? Eller checkar den ut, blir loj och tappar fokus på oss och de uppgifter vi presenterar?

Hur gör vi övergången mellan belöningsförväntan och motivation för uppgift smidig? När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?

Min numera pensionerade och högt älskade Tarzan var – och är fortfarande – en high driven individ. Jag upplevde ofta att han presterade förhållandevis bättre på tävling än han gjorde på träning. Hans uppgiftsfokus blev bättre. Hans utförande ”renare” och hans förmåga att tänka på vad han skulle göra i stället för vad han skulle få blev så mycket tydligare. Förmodligen för att inga belöningar “störde ut” hans fokus. 

Det fick mig att börja tänka på hur, när och varför jag belönade i olika situationer. Belönade jag av gammal vana? För att jag själv gillade att belöna just där och då? Använde jag mina belöningar på ett sätt så jag slapp kommunicera med min hund, och i så fall varför? Litade jag inte på att vår relation och vårt samarbete skulle tåla att vi hade en”dialog” där jag försökte förklara och min hund försökte förstå?

Många tankar väcktes och jag funderar fortfarande i de här banorna. När övergår belöningarna till att bli en belastning? 

Missförstå mig inte. Självklart ska vi belöna det vi vill ha mera av. Och givetvis ska våra hundar få utdelning för att de tänker och gör bra saker. Men det är så lätt att fastna i ett belöningsmönster där många av de belöningar vi ger är slaskbelöningar.  Och så blir det svårt att komma vidare. Många gånger tror jag det det beror på att vi inte vågar.

Vi vågar inte tro på vår förmåga att kommunicera, därför att utan belöningarna står vi liksom nakna. Vi har inte skapat något språk tillsammans med vår hund och allt vi förmedlar utgår från våra köttbullar och bollar. Och när det språket försvinner ( t e x på tävling) så vet hunden inte vad den ska göra. Den blir osäker, frustrerad, låg, stressad och väljer andra beteenden än de vi önskar.

Det här är ingen plättlätt sak att lösa utan kräver en hel del tankeverksamhet. Och som oftast så finns ingen färdig mall utan man tvingas tänka själv – vilket kan vara oerhört jobbigt ibland. 😉 Så mycket enklare det hade varit om någon sa ”Om du gör så här så kommer det gå bra!”

Den här biten är något vi tagit upp på flera kurser under hösten och även diskuterat i coachgrupperna. Det är ett spännande ämne att fundera kring och jag tror inte det finns några givna svar. Det som funkar för en funkar inte för någon annan. Och det som man tycker borde fungera i teorin fungerar definitivt inte alltid i praktiken.

Men om man är tillräckligt intresserad av att lösa problem, hänga i även när det känns motigt , förstå att hunden tänker som en hund och inte som vi människor…ja då finns oändligt många möjligheter att utvecklas tillsammans.