När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?

Foto: Lotta Bergman

Jag älskar att belöna mina hundar! 🙂 

Jag får en bra känsla i kroppen när de får sin efterlängtade godbit, när de rockar loss i kampleken  eller får springa efter sin högt eftertraktade boll. De blir nöjda och glada och det gör mig glad att se dem nöjda och glada. Win-win liksom.

Dessvärre får vi inte belöna våra hundar på samma sätt på tävling, som vi gör då vi tränar. Tänk så mycket enklare – förmodligen även roligare… och definitivt betydligt lättare – det hade varit om vi kunde få göra det! 😉

Men faktum kvarstår. Skillnaden mellan träning och tävling är ofta väldigt stor. Inte nog med att vi ska kunna prestera flera moment/uppgifter i rad utan avbrott – vi får inte belöna våra hundar på annat sätt än genom oss själva och vårt beröm. Hur kul tycker hunden det är? Är momenten/uppgifterna i sig tillräckligt roliga för att den ska känna sig nöjd? Är vår muntliga och kroppsliga bekräftelse tillräckligt värdefull för att den ska orka hänga i och jobba vidare utan korvar och bollar? Blir den stressad, frustrerad och kanske ljudlig då den förväntar sig mer än så? Eller checkar den ut, blir loj och tappar fokus på oss och de uppgifter vi presenterar?

Hur gör vi övergången mellan belöningsförväntan och motivation för uppgift smidig? När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?

Min numera pensionerade och högt älskade Tarzan var – och är fortfarande – en high driven individ. Jag upplevde ofta att han presterade förhållandevis bättre på tävling än han gjorde på träning. Hans uppgiftsfokus blev bättre. Hans utförande ”renare” och hans förmåga att tänka på vad han skulle göra i stället för vad han skulle få blev så mycket tydligare. Förmodligen för att inga belöningar ”störde ut” hans fokus. 

Det fick mig att börja tänka på hur, när och varför jag belönade i olika situationer. Belönade jag av gammal vana? För att jag själv gillade att belöna just där och då? Använde jag mina belöningar på ett sätt så jag slapp kommunicera med min hund, och i så fall varför? Litade jag inte på att vår relation och vårt samarbete skulle tåla att vi hade en”dialog” där jag försökte förklara och min hund försökte förstå?

Många tankar väcktes och jag funderar fortfarande i de här banorna. När övergår belöningarna till att bli en belastning? 

Missförstå mig inte. Självklart ska vi belöna det vi vill ha mera av. Och givetvis ska våra hundar få utdelning för att de tänker och gör bra saker. Men det är så lätt att fastna i ett belöningsmönster där många av de belöningar vi ger är slaskbelöningar.  Och så blir det svårt att komma vidare. Många gånger tror jag det det beror på att vi inte vågar.

Vi vågar inte tro på vår förmåga att kommunicera, därför att utan belöningarna står vi liksom nakna. Vi har inte skapat något språk tillsammans med vår hund och allt vi förmedlar utgår från våra köttbullar och bollar. Och när det språket försvinner ( t e x på tävling) så vet hunden inte vad den ska göra. Den blir osäker, frustrerad, låg, stressad och väljer andra beteenden än de vi önskar.

Det här är ingen plättlätt sak att lösa utan kräver en hel del tankeverksamhet. Och som oftast så finns ingen färdig mall utan man tvingas tänka själv – vilket kan vara oerhört jobbigt ibland. 😉 Så mycket enklare det hade varit om någon sa ”Om du gör så här så kommer det gå bra!”

Den här biten är något vi tagit upp på flera kurser under hösten och även diskuterat i coachgrupperna. Det är ett spännande ämne att fundera kring och jag tror inte det finns några givna svar. Det som funkar för en funkar inte för någon annan. Och det som man tycker borde fungera i teorin fungerar definitivt inte alltid i praktiken.

Men om man är tillräckligt intresserad av att lösa problem, hänga i även när det känns motigt , förstå att hunden tänker som en hund och inte som vi människor…ja då finns oändligt många möjligheter att utvecklas tillsammans.

12 reaktioner på ”När övergår belöningsförväntan till belöningsbelastning?”

  1. Maria "Mia" Laurén

    Vad roligt att du har börjat att blogga igen! Jag funderar ofta på just det du skriver. Min Fixxa har ett härligt temperament älskar kamp och lek samt även godis. Att få kampa och morra loss lite är förstås det bästa både hon och jag vet. Vi peppar igång varandra till ett härligt flow. Ja, att försöka få ner detta till att mera likna en tävlingssituation är verkligen inte lätt. När man förstlär in momenten känns allt möjligt, alla olika vägar för att nå till ett färdigt moment. Allt detta är ju jätte roligt!! Det är sedan det svåra börjar hur kan jag förmedla att det blir kamp och bus när alla moment är genomförda på tävlingsmässigt vis. Jag känner ibland att jag kommer aldrig riktigt ända dit-och då är det svårt att kunna få till det på tävling. Jag har klurat på detta med alla mina hundar. Fixxa har fördel att hon tycker att många moment är självbelönande. Apporteringar, skall, inkallning–men resten av lydnadsmomenten känns som en rolig men ganska stor labyrint. Spår och uppletande samt nosework är också självbelöning i hennes värld. Följer dina kloka tankar med stort intresse.

    1. Heléne Lindström

      Tack Mia! Ja det är verkligen inte lätt att hitta den där magiska balansen. Men jag tror att det är klokt att börja tänka på den ganska tidigt. Och framförallt sluta med att ”slaksbelöna”. Varje belöning – stor som liten – måste fyll an funktion och ha ett tydligt syfte. Jag måste t e x kunna förklara för mig själv varför jag ger en godbit i stället för beröm, ett leende eller annan signal som hunden får en bra känsla av. 🙂

      1. Har åter avnjutit filmen på Tarzan från våren 2014. Vilken hund, vilken glädje, vilket engagemang, koncebtration- och vilken matte!!!Ni går i symbiås!!

        1. Heléne Lindström

          Tarzan är min once in a lifetime hund. Vi har en väldigt speciell och unik relation. Tack för dina fina ord. <3

  2. Sanne johansson

    Väldig intressanta tankar. Jag undrar om det är så att vi lägger för stor fokus på belöningar i tävlingsträningen och för lite på relationen till vår hund. Jag som pluggar pedagogik för att bli ämneslärare har ju insett hur oerhört viktig relationen till våra elever är när det gäller inlärning.

    Och är slaskbelöningar egentligen en egenbelöning, vi känner oss nöjda (Och hjärnan utsöndrar div. Signalsubstanser) när vi belönar, men inser hunden att det är en belöning? Och för vadå? Vi börjar ju belöningar som en förstärkning av ett beteende och då måste vi betinga belöningen, men när vi går över till tävlingsträning har vi då betingat vårt belöningssystem tillräckligt så hunden förstår? Här tror jag tävlingsbelöningsystem är viktiga. De är ju betingade, men frågan är om/i hur hög grad de även ökar relationen och samspelet … lite funderingar från min sida här på kvällen haha tack för ett bra inlägg!

    1. Heléne Lindström

      Väldigt intressanta tankar Sanne! Just det faktum att vi ”belönar bort” vårt språk tror jag är ett misstag som ff a blir påtagligt då vi kommer till tävlingssituationen. Det är lättare att ge en köttbulle än att försöka berätta att man är nöjd och glad genom sin mimik, sina ord/ljud och sitt kroppsspråk. Hunden lär sig inte läsa vårt språk eftersom vi är så dåliga på att förmedla det. I stället har den full koll på hur vi ser ut precis innan belöningen kommer fram för det är viktigt. 😉
      Jag tycker det här är superintressant att fundera övre och har absolut inte något tydligt, konkret svar på hur man ska göra. Men första steget måste ju ända vara att bli medveten om vad man vill förmedla och hur hunden ska uppfatta det. 🙂

  3. Helene Renström

    Kul att få ta del av dina funderingar, reflektioner, tankar och teorier. Det sätter igång en hel del aktivitet i min egen hjärna.

  4. Som vanligt kloka funderingar Helene! Och jag gillade även dina Sanne. Nu får hjärnan jobba lite så jag får fundera ut mina tankar kring detta 😛

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top