IMG_2231

Högre instruktörsarvode inom hund kontra häst

Inom ridsporten har man gjort en undersökning om tränarens roll för utvecklingen av de enskilda ekipagen. Och jag har roat mig med att fundera över skillnaderna mellan ridsportens och hundsportens sätt att tänka träning.

I ridsporten har man sällan mer än en tränare. Den tränaren åker man till regelbundet, och det varierar ofta alltifrån två gånger i veckan (om man har höga ambitioner, tid och råd) till någon gång i månaden. Men då ska man veta att arvodet för en B-tränare (det finns A, B och C-tränare inom ridsporten) ligger i snitt på 380 kr/timmen. Och då pratar vi om specialutbildade tränare som dessutom själva har erfarenhet av tävling på hög nivå.

M a o ligger instruktörsarvodet på hundsidan i snitt betydligt högre, vilket egentligen är ganska märkligt. Ridsporten är ju en betydligt större sport och väldigt mycket dyrare på alla plan… utom när det gäller tränararvoden.

Bred tränarroll inom ridsporten

Inom hundsporten verkar de flesta hellre gå på kurs än träna privat. Inom ridsporten är det tvärtom – i synnerhet inom dressyr. Där lägger man ofta tiden på privat träning.

En tränares roll är – förutom att se till att både häst och ryttare rent fysiskt har kapacitet att klara av träningen – att utveckla ekipagen ridtekniskt, taktiskt och mentalt.

Nöjda ryttare

I undersökningen som gjordes inom ridsporten visade det sig att 96% av ryttarna var nöjda med sin tränare och ansåg sig få valuta för pengarna. Jag tror det till viss del kan bero på att man får en speciell “tränarrelation” i och med att man träffas så pass regelbundet. Tränaren får en väldigt stor roll i ekipagets framgångar och är hela tiden delaktig i utvecklingen. Det gör att man som ryttare känner sig trygg och motiverad att hålla fast vid “sin” tränare.

Inom hundsporten byter man ofta instruktör och provar flera olika. Inget fel i det så länge man själv är klar över vilka mål man har och vad man egentligen vill. Problemet uppstår när man hela tiden byter system (ofta när man får bakslag eller känner att träningen står stilla) i hopp om att träffa någon instruktör som står med det magiska trollspöt i handen och hittar “lösningen” för en själv och ens hund.

Olika sätt att se ekipaget

En annan sak som jag själv tycker skiljer sig åt är tränarens/instruktörens sätt att “se” ekipaget. I ridsporten fokuserar man mer på ryttaren, och då inte bara tekniskt utan även personlighetsmässigt. Hur fungerar den här personen? Hur tar hen in information? Hur svarar hen på instruktioner? Vilken strategi känner sig den här ryttaren bekväm i? Och hur omsätter hen det till sin ridning?

Inom hundsporten är det vanligt att det ligger ett stort fokus på just hunden, och lite mindre på föraren. Och ofta på ett rent tekniskt plan. Men vägen till rätt teknik går ju via föraren, och då gäller det att hitta en strategi som hen känner sig säker och bekväm i. Som tränare måste man vara lika mycket människokännare (en lyhörd sådan) som skicklig på inlärning och utveckling av hundens färdigheter.

Att göra en plan och hålla sig till den

När jag var som mest aktiv inom ridningen åkte jag och iväg en gång i veckan till min tränare. Det var under den perioden jag utvecklade min ridning allra mest. Vi hade en plan som la upp gemensamt och den följde vi vecka för vecka med små justeringar hit och dit.

Min tränare hade järnkoll på mig och min häst och kunde direkt se tendenser åt olika håll. Det gjorde i sin tur att det sällan blev några stora problem utan vi kunde “mota Olle i grind”. Hon var också med oss på vissa tävlingar för att se hur vi fungerade i den situationen.

Min häst var ingen “gångartshäst” som kunde hävda sig mot de större halvblodens förmåga att elastiskt korta och länga sina steg, men vi hittade andra saker att konkurrera med. Och hade jäkligt kul på vägen!

Jag kan sakna ridningen ibland. Inte så mycket så jag är beredd att återuppta den (ännu i alla fall). Var sak har sin tid och just nu är det apportering och fjärrdirigering som gäller, istället för ökad trav och galoppombyten. 🙂