1794512_10201496237430205_1683855330_n

Det går mode i hundträningen, precis som i de flesta andra företeelser.

Just nu är överträning och ordförståelse en het pryl. Vi utsätter våra hundar för störningar där de ska göra ett aktivt val (förhoppningsvis ett rätt sådant) genom att lyssna på vad vi säger. Vi ber hunden utföra något helt annat än vad den förväntar sig i en viss situation. Vi bryter mönster i hjärnan på den genom att i stället för att skicka på en apport vid konen så skickar vi den vidare mot en ny kon, en vittring eller låter den runda en pinne. Och i stället för att lägga hunden på punkten i rutan gör vi i stället en fjärr och skickar sedan vidare mot ett hinder eller gör en inkallning med stå och ligg från rutan.

Mycket av det här är givetvis bra grejer. Vi lär hunden vara uppmärksam och lyssna på vad vi säger. Vi lär den bli säker på ord, och vi tränar på svårare upplägg än det som vanligtvis är på tävling. Men samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att förstå vad det är vi egentligen tränar – och framförallt varför. För annars är det nog stor risk att vi stjälper i stället för hjälper vår hund.

Nu ska det visserligen påpekas att jag är en riktig safer (vissa skulle kalla det fegis) då det gäller hundträning.  Jag är ibland kanske för försiktig med att börja grotta i en viss detalj med rädsla för att det påverkar negativt i en annan ände. Och jag försöker bli  “modigare” genom att träna på att våga utmana lite mer, om än i små steg. Men faktum kvarstår, jag skulle t e x för mitt liv inte våga säga “sitt” till min hund i rutan för att påbörja en fjärr. Däremot skulle jag kanske våga göra det vid konen eftersom hunden där har en förväntan på att få springa vidare och inte på att vara kvar och lägga sig.

Jag skulle heller aldrig våga säga “citron” i Z:at för att min hund skulle lära sig att man bara sätter sig på “sitt” – inte på “citron”. Inte heller skulle jag våga skicka hunden till kon och rutan och vidare mot en ny kon, bara för att försäkra mig om att hunden kan skilja på dessa ord och dessutom vara uppmärksam på mina handtecken. Det finns mängder av fler saker jag aldrig skulle våga mig på av den anledningen att jag tror det finns en risk att denna typ av “beteenden” skulle kunna dyka upp i hundens hjärna när jag allra minst vill – typ på en SM-final. 😉

Jag tänker så här: Om hunden klarar av att lyssna, tänka om och tänka rätt i en annorlunda situation (typ göra en fjärr i rutan) så kanske jag belönar för att den klarade av den svårigheten. Eller åtminstone kommer jag sända ut en positiv känsla/signal till den bara genom att vara nöjd. Det innebär ett plus i hjärnan hos hunden (bra känsla att göra skiften i rutan). Och då tror jag det finns en risk att “autopiloten”  kopplas in vid ett helt annat tillfälle – kanske många månader senare – i en situation där hunden får en flashback i rutan och skiftar ställning bara för att det en gång känts bra att göra just så.

Det är ju bara att gå till oss själva. Hur många gånger gör inte vi saker per automatik utan att varken tänka eller förstå. Stoppar nyckeln på ett visst ställe utan att vi har en aning om det. Går in på datorn för att kolla mail och utan att förstå hur det gått till är vi plötsligt inne på facebook eller någon annan sajt. Eller som jag, som har mjöl och socker i likadana burkar i skafferiet. Och trots att det tydligt står “MJÖL” på den ena burken och “SOCKER” på den andra så tar jag fel fem gånger av tio bara för att jag inte tänker utan handlar per automatik. (Fast jag brukar upptäcka det innan jag häller mjöl på latten…).

Så av den anledningen försöker jag tänka noga på vad jag eventuellt övertränar och varför. Och även vad det skulle kunna få för negativa effekter.

Tarzan är inte övertränad alls och heller inte särskilt störningstränad heller. De saker han har svårt för då det gäller själva momenten är saker jag väljer att vänta med att överträna tills han blivit säkrare. Vad jag däremot lagt oändligt mycket tid på (och förtfarande gör) är impulskontroll och att kunna växla om från hetta till något mindre hetta. Och kunna gå in i rätt uppgiftstanke efter ett hett moment. Jag tränar också ordförståelse och att kunna växla fokus i olika sammanhang.

Hur mycket och hur tidigt man börjar överträna beror säkerligen på vilken typ av hund man har. Vissa gånger kan ju störning bli en hjälp och då kan man ju välja att använda den just på det sättet. Jag tror bara det är viktigt att man inte med hull och hår kastar sig in i alla de flashiga överträningsvarianter man kan se på sociala medier och youtube utan att riktigt tänka efter om det är något som verkligen hjälper – eller stjälper…

Mick och jag har börjat på agilitykurs hos Barbro Ekenberg. Denna filmsnutt fick vi som en härlig målbild på en lycklig vovve (och husse!) som ger överträning en extra dimension. Överträning slalom 🙂