OBS! Hunden på bilden har inget med innehållet i texten att göra… 😉
Foto: Daniel Eidenskog

Pia & Pepp

För drygt ett år sedan kontaktade en tjej (vi kan kalla henne Pia) mig för att boka tid för träning och coaching.

Pia har en hund av vallhundsras (vi kan kalla den Pepp), en pigg och träningsglad liten tik med mycket motor. Tillsammans hade ekipaget gjort två starter i gamla elitklassen med två andrapris som resultat. “Och när jag kommer till dig vill jag inte att du talar om för mig att jag måste gå tillbaka och grundträna bättre, för det är det enda vi gör just nu!!” var hennes ord innan vi avslutade samtalet. Och jag lovade att jag skulle försöka undvika just den meningen. 🙂  

Pia visade sig vara en väldigt ambitiös och noggrann person som har höga mål och tränar mycket. Hon och hennes hund har ett fint samarbete och den där glimten i ögat som jag gillar så mycket! Pia vet hur hon vill att momenten med Pepp ska se ut, och i nästan alla fall hade hon lyckats komma till  (eller åtminstone väldigt nära) sin målbild. Utom i två moment -fritt följ och fjärr.

På hugget!

I fria följet var Pepp på hugget i dubbel bemärkelse. Om hon inte fick sin belöning när hon tyckte det var dags, så hoppade hon upp och nafsade Pia i armen. Och det hade hon gjort på tävling också. På träning däremot hade Pia lyckats kringgå problemet genom att belöna strax innan det hela uppstod. Hon berättade detta för mig på ett väldigt klarsynt sätt och erkände samtidigt att hon mycket väl förstod att det inte fick problemet att försvinna, men att hon inte ville inte “säga till sin hund”,  i synnerhet inte i fotgåendet eftersom hon var rädd att det skulle belasta deras samarbete. 

Fjärrfrustration

Då det kom till fjärren hade Pepp flashiga skiften men ganska mycket förflyttning både framåt och bakåt. Pia ville ha “mycket tryck” i skiftena och ett aktivt ställande från både sitt och ligg, och eftersom Pepp har lätt för rörelse samtidigt som hon har lätta tassar blev här en liten konflikt – både för Pepp (som inte fick ihop kombinationen hopp/stå med stadga i tassarna) och för Pia (som kände att hon inte kunde förklara för sin hund vad hon egentligen ville).

Ett tekniskt problem blir ett mentalt problem

När det kommer ett nytt ekipage hit för träning och coaching så brukar jag försöka utgå från hur föraren lärt in de olika sakerna från början i stället för att börja ändra radikalt på hela träningsprocessen (om det nu inte behövs förstås). Det är alltid lättare att hitta en lösning utifrån den röda tråd som förhoppningsvis redan finns än att börja på en helt ny.

Vi kollade genom alla momenten i Cl 3, och även om jag inte vetat om det från början kunde jag redan då de ställde upp inför fjärren se att här finns en issue. Mest syntes det på Pia, som från att varit en ganska avspänd och lättsam hundtränare, plötsligt blev en helt annan – betydligt allvarligare och mera spänd variant. Och inte blev det bättre av att Pepp ljudade på första skiftet och gjorde resten i raketfart på egen hand. Suck, sa Pia! Voff, sa Pepp. 

Alternativa lösningar

När de tränat färdigt gick vi in igen och började brainstorma kring fjärren (och även fria följet, men det kändes som ett något enklare problem att lösa). Jag tyckte att Pia fokuserat alltför mycket på en hög aktivitet i fjärrskiftena och sa att om det varit min hund skulle jag vilja få den tänka mycket mera stadga än rörelse.

Det resonemanget kunde Pia köpa. Vad hon däremot hade svårare att ta till sig var då jag sa att hon skulle försöka få Pepp att göra skiftena långsammare. “Men jag vill ju inte ha sega skiften!!” var hennes kommentar. Jag svarade att den risken nog var mikroskopisk med den typen av hund men Pia var inte helt övertygad. Vi gjorde i alla fall upp en träningsplan för fjärren till kommande träff efter fyra veckor – både då det gällde den tekniska träningen för Pepp och vad Pia skulle fokusera på och tänka för att inte stressa Pepp eller sig själv…men det hör ju liksom ihop. 

“Håll ordning på gaddarna!”

I fria följet var vi helt överens om att Pia måste hitta en annan strategi än att kamouflera problemet genom att belöna i förebyggande syfte. Dels genom att träna uthållighet i andra situationer än just fotgående, för att på så sätt öka förståelsen för att hålla fokus även då belöningen dröjer. Och så var vi tvungna att hitta ett sätt att tala om för Pepp att det faktiskt inte är okej att nafsa matte i armen eftersom vi insåg att problemet inte skulle försvinna som genom ett trollslag, oavsett strategi. 

Jag frågade hur Pia gör i vardagssituationer då Pepp gör saker som hon inte borde. Pia tänkte en stund och sa: “Då hon hoppar på folk t e x säger jag “A a…inte så!” till henne”.

Jag: Vad gör hon då då? Pia: Hon brukar oftast sluta. Jag: Är du arg när du säger till henne? Pia: Nää, jag vet ju att hon är en hoppig hund så jag brukar bara tala om för henne att lägga band på sig och sluta hoppa. Jag: Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak när hon biter dig i fotgåendet, utan att vara arg? 

Pia funderade en kort stund och sa sedan att hon nog skulle kunna tänka sig att prova det, fast det tog emot lite att “säga till” hunden i en träningssituation. Jag svarade att jag nog mera tycker det hör till allmän hyfs att inte bita sin matte, oavsett om det gäller vardag eller träning. 😉 Jag berättade också att Tarzan ibland nafsar mig (fast i benet) när han anser sig ha knallat omkring för länge vid min sida utan att det händer nå´t. Och att jag då brukar tala om för honom att det inte ingår i momentet att bita sin matte. Det kanske inte får honom att sluta för all framtid men jag märker att han tycker det är “gött” att jag på ett enkelt sätt hjälper honom att förstå rätt och fel, utan att han blir osäker. Jag brukar säga “Nähäru min bästa herre, håll ordning på gaddarna!” med visst eftertryck. Om han kunde prata skulle han säkert svara “Skulle bara kolla så du inte somnat matte…” med glimten i ögat. 😉

Hur gick det då för Pia?

Pepp är numera lydnadschampion och Pia siktar på SM 2018 (eller senast 2019 som hon säger). De brukar numera få mellan 8 och 8,5 på sin fjärr mot tidigare 0-5, detta sedan Pia tänkt om, skippat hoppstå och fått aaaaningen långsammare skiften, men fortfarande med tryck och med nästan ingen förflyttning. Och framförallt, Pepp är tyst och trygg och matte är glad och avspänd. 

I fria följet nafsar Pepp nästan aldrig i armen på träning trots att Pia numera aldrig “belönar bort problemet”, däremot har hon fått något enstaka nafs i benet på tävling. 😉 Hon jobbar på att få bort nafsandet helt och hållet, även på tävling, men det blev en radikal förbättring då Pepp förstod att hon faktiskt inte fick bitas. Dessutom har de jobbat mycket med fokus/uthållighet i andra situationer vilket har smittat över även i fotgåendet. 

Jag hoppas de kommer till start på årets SM och gör de inte det så kommer de säkert vara med 2019. Pia har godkänt att jag skriver om henne och Pepp (de heter ju något annat irl) och garvade gott då hon fick läsa genom texten. Speciellt då hon blev påmind om hur himla rädd hon varit för att få sega skiften. “Sa jag verkligen så?” sa hon. “Japp, det gjorde du”, svarade jag. “Ha ha, jag tänk vad man kan oroa sig för fel saker” skrattade Pia. 🙂 

I bland tror jag vi silar mygg och sväljer kameler. Eller hur var det nu… 😉