1521308_10204010525333834_8916821604702992307_n

Följande rader är skrivna av min vän Sharon Emanuel och utlagda på hennes logg:

“Vi kommer inte satsa på SM 2016. Och varför inte det? Jo, för jag vill att vi ska utvecklas och jag vill att vi ska ha arbetsro och tid för det.

Därtill kommer att jag inte heller vill vara en del av ett system jag inte tror på. Högre poäng och allt sämre hundar – ett system som bygger luftslott. Ett system där det dessutom kan skilja rejält på vilka poäng ett program genererar – helt beroende på vem som dömer.

Ett system som därför ”gynnar” (endast i fråga om att få en plats på SM och höga siffror på SBK-tävling) de med tillgång till domarlistor, möjligheten att åka långt och som kan och vill tävla väldigt frekvent.

Ett system som i min värld odlar ett helt felaktigt fokus på att tävla mycket och jaga generösa domare, snarare än ett fokus på att utveckla sin egen träning.

Jag vill att tävling ska ge svar på frågor. Väldigt enkelt; Var är vi nu? Vad är ok och vad ska vi bli bättre på?

Jag vill ha kvitton på mina ”kampanjer”. Jag vill tävla för schyssta domare som på schyssta sätt synliggör våra svagheter genom sin bedömning – och jag vill ge min hund bra erfarenheter av att tävla.

Förra året drogs jag in i SM-racet. Jag, som de flesta andra jag känner, jagade poäng hejvilt i slutet av kvalperioden. Jag blev så fartblind. Och jag var inte glad. Och inte stolt.”

Jag vet att Sharon är långt ifrån ensam att känna så här. Väldigt många jag möter tycker vårt nuvarande kvalsystem är fel och definitivt inget som gynnar lydnadssporten i stort.

En annan aspekt som jag tycker är tråkig är att det läggs mycket negativ fokus på våra domare och deras sätt att döma. Antingen får de höra att de är de för hårda i sin bedömning eller på tok för generösa. Att få en jämnare bedömning inom lydnaden är givetvis något att sträva efter, men det kommer ändå alltid att skilja från person från person, helt enkelt för att man uppfattar saker olika.

Så i stället för att lägga för stort ansvar på våra domare borde själva kvalsystemet till SM ses över. Då skulle den enskilda domarens bedömning inte vara så vansinnigt utslagsgivande.

Personligen tycker jag beslutet att minska antalet startande till SM från 60 till 50 är fel. Kvalpoäng över 296 känns inte heller särskilt sunt. I synnerhet då vi alla är väl medvetna om att dessa siffror inte alltid speglar verkligheten och heller inte alltid är helt rättvisa.

”Helt rättvist går det aldrig att få en bedömningssport” kanske någon tänker. Och jag håller med. Desto viktigare att ha ett system som ökar chansen att göra det så rättvist det går, med syfte att öka bredden på lydnadssporten, locka fler att tävla och på så sätt få fram många duktiga ekipage som kan vara med och konkurrera internationellt.

SM borde vara en morot för många, men som det är nu finns det många duktiga hundförare som inte ens försöker. Och då ekipage som Sharon Emanuel och hennes Koe – ett team som i mina ögon definitivt har landslagskapacitet – väljer att avstå ”kvalhetsen” för att hon anser det hämmar deras fortsatta utveckling, då är det något som är väldigt fel.

I det här fallet sneglar jag gärna åt våra grannländers kvalsystem som känns både roligare, mer rättvisa och kanske t o m är en del av deras frammarsch inom lydnadssporten.