Jag tycker det är nästan lika roligt att diskutera kring hundträningen som att träna rent pratktiskt.

Det är ofta då man bollar, brainstormar, finular och reflekterar som man hittar nya tankar, vägar och idéer som i sin tur gör att man utvecklas. Ditte och jag konstaterade krasst att man definitivt faller under kategorin “nörd” då man – som vi – under en många  timmar lång bilresa oavbrutet diskuterade dagens träningar. Vissa skulle säkert kalla oss enkelspåriga, själva hade vi vansinnigt kul. Det är spännande att få ta del av olika hundtränares sätt att tänka kring inlärning, samarbete, tävling mm. Att jag dessutom har  vänner som “tänker träning” på samma sätt som jag själv känns som en stor bonus.

En viktig bit för mig är att tänka ekipaget som en helhet, där känslan hos mig och hunden ska gå som en röd tråd genom allt vi gör tillsammans. Och jag vill gärna utgå från mig själv och min egen attityd, som jag hoppas kunna förmedla till min hund så den känner trygghet, glädje och samhörighet med mig. Jag försöker att inte låta hundens dagsform, sinnesstämning eller prestation avgöra hur jag ska känna. Det är svårt. Men träningsbart.

Att träna hund när allt stämmer är lätt. Man känner sig duktig, man har tajming i allt man gör och känslan är på topp. De gånger det inte klickar i träningen är det svårare att tänka positivt – och konstruktivt. Så fort det kommer irritation och frustration in i samarbetet tappar man ofta det lättsamma tänket och man har svårare att fatta rätt beslut och tänka utifrån hundens sätt att agera. Vi känner oss lite förnärmade. “Men hur svårt kan det vara, det här ska du ju kunna (hundskrälle)!” Eller ännu värre, vi tror att våra hundar fullt medvetet och på ren jäkelskap pekar finger åt oss.

För min egen del handlar mental träning inte så mycket om mina prestationer på tävlingsbanan. Visst har jag nytta av att vara bra mentalt tränad även där, men helt ärligt kan jag säga att jag har lättare att hantera mig själv och mina känslor på tävling än vad jag har på träning. Eller rättare sagt, än vad jag tidigare har haft på träning… För om jag ser tillbaka på mig själv så där fem, sex år (eller ännu längre tilllbaka då jag tävlade med min häst) så är det en enorm skillnad på mitt sätt att hantera motgångar och bakslag.

Kanske beror det på att jag rent allmänt blivit äldre, och förhoppningsvis något klokare. Den avgörande biten är nog ändå att jag jobbat mycket med mig själv. I vardagssituationer. I träningssituationer. I tävlingssituationer. På jobbet. Tillsammans med min familj. Om jag  i vardagliga situationer ofta tränar på att känna mig som jag vill känna mig, så blir det lättare även i tränings- och tävlingssituationer men hundarna.

Hur vill jag då känna mig på träning? Jo, lättsam, glad, lite busig med glimten i ögat men ändå med en slags lugn pondus och med viss elegans. (Jag är väl lite dressyrinfluerad…) När man som Ditte och jag tränar tillsammans ganska ofta, så lär man sig varandras tankar och olika känslolägen. Och vi hjälper varandra att hitta rätt om vi någongång skulle gå vilse i känslodjungeln.  Båda prioriterar en god stämning, glada hundar – och förare -, humor, seriositet (de två sistnämnda är definitivt inget motsatsförhållanden) och vill verkligen hjälpa varandra att  hela tiden utvecklas.

I dag var filmkameran med på träningen. Ditte ville ha lite filmning av VM-programmet som dom ska visa upp i Saltzburg om några veckor. Och det skulle hon få…trodde vi. När jag satte mig för att lägga in filmsnuttarna så visade det sig att just den biten inte hade blivit filmad. Jag trodde jag satte på kameran, men förmodligen stängde jag av den i stället. Sorry Ditte! Och sorry alla ni andra som inte får chansen att se Abbys superfina fria följ, ruta, dirigeringsapportering och allt annat som dom gör så snyggt. Vi får göra nya försök framöver. Tillsvidare får ni hålla tillgodo med några andra glimtar från en mycket trevlig träningsdag.

En solig träningsdag tillsammans med Ditte