Momentrutiner.

Ett vanligtvis trevligt begrepp som ger en känsla av trygghet, säkerhet och rätt fokus – hos både mig och vovven. Med Mick har jag rutiner inför varje moment. Vanligtvis ord eftersom han har ganska lätt för ordförståelse, men i vissa fall kroppsspråk eller små “läten”. Han svarar fint på det, och får oftast den känsla jag vill han ska ha – plus tänker rätt moment. Och jag önskar jag kunde säga samma sak beträffande Tarzan…

I Tarzans fall gör varje antydan till momentförberedelse från min sida att han tänker WOW :-)!!! med ett lyckligt ansiktsuttryck!!! Jag har till och med försökt tänka om inför moment som exempelvis inkallningen där jag till Mick säger “Springa fort!”. Men eftersom springandet inte är något Tarzan behöver påminnas om, har jag försökt byta till “vänta luuuugnt” då han i stället behöver bli påmind om stadgan i kvarstannandet. Men oavsett vad jag säger så taggar han upp. Det blir som att varje ord inför ett moment förstärker hans känsla av “superhäftigt”, och det oavsett vad och hur jag säger. Så jag klurar som bäst på om jag kan hitta små gester eller något annat jag kan använda som förberedelse. Jag tror inte jag kommer ha momentrutiner inför alla moment som jag har på Mick, men i några fall vill jag lägga in det.

Samma klurerier har jag beträffande momentavsluten och de tävlingsmässiga belöningarna (eller bekräftelserna rättare sagt), men där börjar jag så smått hitta en linje som jag hoppas kan funka och hålla. Men säker kan man aldrig vara…

I dag har Mick fått valla hos Lena Martens, och i morgon ska vi iväg och valla igen – denna gång hos Ingela. Det är så superkul och killen är väldigt nöjd och tillfreds då vi kommer hem från några pass i fårhagen. Han får en speciell slags blick –  en lugn, harmonisk och “nöjd med sig själv-blick”, och det råder ingen tvekan om att detta är Micks rätta element. Han är en vallhund! Men det hindrar inte att han kommer få leka lydnadshund också. Han har ju flera strängar på sin lyra den goa grabben… 🙂