DSC_0255

I veckan som gick hade jag ett litet träningsgäng här på kurs.

Fyra tjejer från Södertälje och Stockholm hade bokat en “specialkurs” med inriktning på förarens fokus, tankar och agerande. Lite samma typ av kurs som de halvdagskurser som jag erbjuder här hemma i tävlingslydnad/mental träning (se under Kurser/Tävlingslydnad). Skillnaden här var att tjejerna själva bestämt exakt VAD de ville träna på och i vilka situationer.

Roligt och givande – inte minst för att dessa fyra hade väldigt bra koll på sin träning, sina förtjänster/brister och hur de ville att det skulle kännas i olika träningsdelar. De företagsamma tjejer hade dessutom på eget bevåg bokat ridhus, fixat lunch till mig och en av dom lånade ut sina batteriuppvärmda handskar till mig (finns f ö på Jula och var supersköna i kylan) – snacka om service!

De tävlade i lite olika klasser och vi tittade på de delar som varje förare upplevde att hon hade problem med. Det var nästan ofrånkomligt att inte prata något alls om träningsteknik eller inlärning, men i det stora hela fokuserade vi på vad föraren tänkte och gjorde samt hur hon förberedde och avslutade olika små delar och moment.

Har hund och förare samma tanke innan momentet? Varför går hunden ur vår gemensamma bubbla på fjärren, och in i en egen? Vad tänker jag som förare då jag är på väg att ställa upp inför vittringen, som jag vet är vårt svåraste moment? Hur förbereder jag mig på bästa sätt för att coacha min hund? Känns det annorlunda att missa något på tävling som jag vet är en svaghet, än att missa något som vi aldrig brukar bomma? Och hur agerar jag mentalt i dessa fall? Hur kan jag ställa in mig på att lyckas, men ändå vara förberedd på att missa? Finns det chans att snabbt kunna rädda situationen – åtminstone till viss del?

Detta var en del av det vi tog upp, och man kan väl säga att det var 75% mental träning för föraren och 25% hundträning.

Eftersom jag aldrig haft kurs med exakt detta upplägg förut så gav det mig en extra kick, och fick mig att tänka till lite i min egen träning. Jag tycker jag är hyfsat duktig på att jobba med mig själv på ett positivt sätt  – både på träning och tävling – men det här är ju något man måste träna på hela tiden och konstant påminna sig om.

Ofta skriver jag ner några små anteckningar i slutet på varje vecka då jag brukar sammanfatta veckans träning. Det kan t e x stå “Fick inte den känsla jag ville ha när vi skulle ställa upp inför vittringen. Han smittade mig med sin otålighet. Skickar för snabbt och utan att göra någon åtgärd. Korkat!! Hur gör jag nästa gång?”

Eller senaste noteringen:”FF kändes inget bra, men ändå gick jag vidare med en dålig känsla. Om jag nu bestämt mig för att gå längre sträckor, så måste jag fortsätta vara öppen mot T, fokusera på det jag vill och tänka mitt mantra. Får INTE stänga in mig i en egen bubbla! Klarar jag inte det måste jag ta en paus.”

Jag skriver bra saker också. T e x “I dag var jag rent lysande på att hantera struligheterna i kedjan!! Så pass lysande att kedjan därefter blev en av de bättre vi gjort – både känslomässigt och tekniskt! Klarade att skoja med mig själv och även behålla 100% fokus på det jag skulle göra. Ledord – kall men kul…” 🙂

Så skriver jag en del andra små anteckningar också, förkortningar och tecken som bara jag själv begriper. Inget avancerat, utan bara reminders som gör att jag för varje gång förhoppningsvis blir lite duktigare på att hantera mig själv.

Mitt mål är att jag under själva träningspassen/tävlingen inte ska behöva tänka så mycket, utan vid det laget ska det sitta i ryggmärgen så att jag bara kan koppla på min autopilot och köra på känsla och automatik. Men för att nå det måste jag vara genomtränad och genomtänkt så jag slipper stå där och fundera på hur jag ska göra. Eller ännu värre…borde gjort i stället.

Eftersom vi alla är olika så gäller det att hitta sitt egen väg. För vissa funkar säkert inte mitt sätt, utan hon/han kanske har en helt annan strategi för att hantera sig själv så bra som möjligt.

Jag hade en väldigt kul diskussion med en kompis häromdagen. Det gällde visserligen hästar, men det är ju applicerbart även på hund. Hon hade varit på kurs där man pratade om “den mentala tråden” – ett slags flöde mellan häst och ryttare. Drar jag för mycket själv går tråden av och flödet stängs av. Det gäller att hålla flödet i gång hela tiden, ta och ge liksom – och hitta den där balansen som är så viktig. Och så magisk och underbar då man väl lyckas hålla den i rörelse!

Jag tycker det är en ganska fin tanke som lätt går att översätta till hunden och föraren. “Tjoff, nu gick trådskrället av för att jag tog i för hårt. Magin försvann. Men som tur är finns det nya trådar att ta upp… 🙂