2F5Q5815

Fick nyss en lite uppsträckning för att jag inte bloggar oftare. “Folk förväntar sig det” enligt min källa.

Vilka “folk” är vet jag inte. Och inte heller om det stämmer. Vad jag däremot bestämt vet är att jag inte skriver en hel massa för att jag ska. Jag skriver för att jag vill och tycker det är roligt. Precis såsom jag tänker mig hundträning. Min hund jobbar med mig för att den vill – inte för att den ska. Det brukar bli bäst så. 😉

Nog om detta. Just nu är jag är inne i en period då jag tar in mycket. Nya intryck. Nya tankar och åsikter. Nya erfarenheter. Jag lyssnar, lär, tar till mig, förkastar (inte ofta, men i bland) och utvecklar nya sidor hos mig själv. Man kan säga att jag tar in allt – och sållar bort en del. Och detta gäller allt, inte bara hundträning.

Men trots denna öppenhet gentemot andras erfarenheter, lyssnar jag till sist främst till mig själv. Hur många gånger i livet har vi egentligen blivit påminda om att gå på vår magkänsla? Och hur många har vi stängt av den tanken för att vi tror att någon annan vet mer, kan mer och har bättre svar än vi själva?

Självklart finns det fullt av folk som vet och kan saker bättre än jag. Inom en hel massa områden dessutom. Men det finns inte någon som kan mig själv bättre än jag. Min man Leffe tror han kan mig bäst mellan varven, men jag har hittills lyckats övertyga honom om att han har fel i det. 😉

De enda som jag i bland har vissa betänkligheter kring är mina hundar. För vissa gånger känns det som att dom känner mig ännu bättre än vad jag själv gör. Dom läser mig som ingen annan gör. Dom vet vad jag tänker, känner och hur jag mår. Så fantastiskt det vore om jag kunde bli lika skicklig på att läsa dom, som dom läser mig.

Den senaste dryga veckan har det blivit mycket ridhusträning för vår del. Jag har medvetet inte planerat all träning i detalj, utan bestämt mig för att vara lite mer spontan och gå på min magkänsla. Däremot har jag skrivit upp små reminders efteråt, sådant jag ska tänka på till nästa pass. Träningen har varit väldigt lustfylld, glad, spontan och med mycket humor. Det enda jag tänkt riktigt mycket på är att vara öppen mot min hund. Inte tänka så mycket “så ska man göra – eller inte göra” utan mera låta min intuition styra hur jag agerar. Och jag gillar resultatet.

Vad jag mer gillar är den Mick jag sett framför mig sista tiden. Utan att jag riktigt förstått det så har nog Mick känt sig aningen åsidosatt sedan Tarzan kom hit. Mick som varit van att stå i centrum och få all uppmärksamhet, fick plötsligt konkurrens av en halvt galen, oerhört frimodig, företagsam och energisk border collie vid namn Tarzan.

Tarzan ber liksom inte om ursäkt för sig. Det är inget ont i killen men han vill väldigt mycket – hela tiden. Medan Mick är artig, lite mer sluten och med mycket integritet så är Tarzan som en öppen bok som har en hel massa känslor i kropp och knopp – och visar det med hela sin person. Lite som en nordbo som möter en syderopé.

Men nu känns det som att Mick levt upp igen. Han tar för sig mera, känns mer trygg i sin roll i flocken och har återfått lite av sin one-of-a-kind-känsla, som anstår en rockstjärna. Om det beror på att han mår väldigt bra i sin kropp (inga känningar av varken anaplasma eller andra skador), har vuxit genom sin nya roll som vallhund eller om han helt enkelt  mognat (fyllde sex år i slutet av november) vet jag inte. Men jag är glad å hans vägnar. Mick ligger mig så oerhört varmt om hjärtat, och jag älskar den hunden så det gör ont. Och att se hur han liksom återfunnit sin självkänsla och roll i vår lilla flock känns gott i mattes hjärta.