Foto: Ingela Karlsson

I morse när jag gick in på fb dök det upp ett minne från några år tillbaka. Jag tittade på bilden och läste det jag hade skrivit den där dagen 2016. ” Min allra bästa vän som får mig att bli den bästa versionen av mig själv. Älskade Tarzan!<3 Så tacksam över att få ha dig i mitt liv.”

Plötsligt märkte jag hur tårarna trillade ner på tangentbordet. Jag mindes så väl den där dagen och den underbara känslan av glädje, tacksamhet och ödmjukhet över hans förtroende och tillit. Det var liksom vi mot världen och tillsammans gjorde vi varandra bra. 

Jag har fortfarande Tarzan i mitt liv. Elva år fyllda, några vita strån runt nosen har han fått men inte så många. Fortfarande pigg på all form av träning och aktivitet. Fortfarande stjäl han mackor från diskbänken om han får chansen och fortfarande är jag den absolut viktigaste och mest älskade individen i hans liv.

Han är lite stelare i kroppen, speciellt på morgonen (vem är inte det liksom…), benen springer inte riktigt lika fort till rutan (men huvudet gör det definitivt) och han vilar lite mer på dagarna är han gjorde som ung. Han äter sin hjärt&lungmedcicin som är svindyr men som gör att han mår fint trots sin hjärtåkomma och problem med luftrör/lungor. Jag hoppas få behålla honom ett par år till men inser att jag har honom till låns och att vår tid tillsammans inte kommer vara för evigt. Och den tanken är så jobbig och sorglig att tänka att jag försöker undvika den i möjligaste mån. För hur ska jag klara att ta farväl av någon som betytt så oerhört mycket för mig och som jag kommer sakna resten av mitt liv.

Foto: Buzellas

Vad är det som gör att man får en alldeles speciell relation med vissa individer? Jag har funderat en del på det och i Tarzans och mitt fall tror jag det beror på att vi redan från början hittade en gemensam kommunikationskanal där vi snabbt förstod varandra.

Det var inte alls så att det gick som på räls från början. Tarzan var dryga två år när han kom till oss och han var dryga fyra år innan vi tävlade första gången. Det fanns väldigt mycket att jobba med förutom själva momenten och under en tid där i början valde jag att träna mycket ensam för att vi verkligen skulle hitta varandra utan för mycket inblandning av andra.

Foto: Daniel Eidenskog

Det var en värdefull tid som gav mig många insikter och är faktiskt en av de mest utvecklande perioderna i mitt hundtränarliv. Där hittade jag mycket av de värderingar, den linje och det tänk jag sedan burit med mig. Från att ha varit lite osäker på vem jag egentligen varit som hundtränare blev jag mycket tryggare i och säkrare i min hundtränarroll. Och Tarzan var en fantastisk partner och ett bra facit eftersom han är så omedelbar i sin kommunikation och sätt att svara. Han ville förstå mig och jag ville förstå honom och vi fann ganska snabbt ett gemensamt språk.

Bild: Fotografingela

Jag minns att jag vid ett tillfälle fick en kommentar av en person som sett oss tävla på en av de första elitstarter vi gjorde. Tarzan steppade och studsade i fria följet och vi hade nollat rutan. Hen sa ”Alltså, jag fattar inte hur du orkar med den där hunden. Jag skulle aaaaldrig palla!!” Istället för att bli sårad eller sur tyckte jag lite synd om människan. Så jag log lite överseende och svarade ”Nej, det skulle du nog inte” och så gick jag därifrån. För jag tror verkligen inte att personen hade haft tålamod eller ork att jobba med en hund som Tarzan. Men stackars människa vad mycket häftigt och roligt hen missade!!! 😉

Foto: Åsa Jakobsson

 

Även om vi inte tränar längre utan det blir mer aktivering för Tarzans del så har vi fortfarande vårt eget språk. Han vet precis vad jag tänker och känner och jag vet exakt vad han menar när han gör på ett speciellt sätt.

Jag hoppas att jag ger honom en bra och värdefull tid som pensionär. Han får göra mycket av det han tycker är roligast. Lätt iofs för han tycker allt är roligt, men springa och leta föremål slår det mesta. Roliga lydnadsmoment (allt med fart och apportering) står också högt på listan. Och så ska jag ge honom ännu mer egen tid i form av långa skogsturer där bara han och jag vandrar.

Och när den där dagen (som jag inte orkar tänka på) kommer så ska jag finnas hos honom och han ska få somna lugnt och tryggt omgiven av massa kärlek. Hoppas bara det dröjer för jag är långt ifrån redo. <3

Foto: Åsa Jakobsson