Foto: Susanne Buzellas Persson

Förra veckan blev det mer tid än vanligt för träning med Tarzan. Upplägget såg ut så här:

Måndag: Check av samtliga moment one by one (alltså inte i en tävlingsmässig kedja).  Efter detta blev det träning på de delar som behövde stärkas upp eller befästas, bl a uppsittet i fjärren, nedläggandet i z och framåtskicket innan rutan. 

Utfallet från måndagsträningen låg till grund för tisdagens träning och jag hade exakt samma upplägg på träningspasset, men ville checka av ifall de delar vi jobbat extra med på måndagen hade givit resultat. Det hade det, men däremot var vissa andra saker  sämre denna dag, bl a vittringen där han var för het. Alltid är det nå´t! 🙂

Foto: Ingela Karlsson

Ett övergripande mål för mig är att momenten ska se ungefär likadana ut varje gång, alltså att Tarzan blir stabil i sina utföranden. Det har varit vår stora svaghet, och även om det nuförtiden blivit avsevärt mycket bättre och mer säkert så är det fortfarande något jag får jobba på.

I Talangtruppen har Diana och Lillemor en föreläsning om att “säkerställa momenten” dvs göra hunden (och en själv) så säker att man klarar dom oavsett omständigheter. Momentkvalitén ska påverkas så lite som möjligt av upplägg, miljö, dagsform mm, och för att få till det krävs att man medvetet jobbar på helhet och säkerhet och inte fastnar i detaljnörderi. 😉

onsdagen blev det vilodag, men på torsdagen tränade vi tillsammans med Annica Wiberg och hennes hundar. Då låg fokus på uthållighet i fria följet, framåtskicket innan rutan (som vi jobbar på i varje pass), och en liten tävlingsmässig kedja med kommendering av Annica. I dag funkade vittringen strålande och Tarzan hade både nos och huvud med sig, trots att benen gick snabbt. Fina ingångar utan minsta omtag, och fint avlämnade av pinnen.

Foto: Ingela Karlsson

fredagen tränade jag med Helen och några ur hennes träningsgäng. Jag gjorde en repris på måndagens träningsupplägg, fast med kommendering denna gång. Vissa moment kedjade jag helt tävlingsmässigt, övriga fick lite hjälp och påminnelser samt enstaka belöningar. I dag blev det också mycket gruppmomentsträning och Trasan fick sitta och ligga både med kända och okända hundar. Han är lite orolig när precis när jag lämnar honom (gruppmomenten är inte hans favoritmoment), men fixar det ändå bra tycker jag. Han vet vad han ska göra och gör det också, även fast han tycker det är svårt (och förmodligen väldigt onödigt!). 

Foto: Daniel Eidenskog (tror jag)

lördagen blev det träning med Marika och Mixtra.  Delar och detaljer, bl a halter från språngmarsch i fria följet, vinklar i z, överträning på stadga, många pinnar och “leta länge” på vittringen, teknikträning i fjärren plus lite kommenderingsträning stod på schemat.

söndagen körde jag en form av uthållighetspass (jobba på fastän du är fysiskt trött!) direkt efter en längre promenad innehållande fysträning, så Tarzan var rätt flåsig när vi började träna. Ett medvetet val från min sida. Man märker inte så mycket rent kroppsligt att han är trött. Han springer på och tar i på fartmomenten, men jag kan märka tröttheten på att han blir lite slarvig i vissa delar. Så då  får jag vara extra noga med att påminna honom om att alla delar i momentet är viktiga – inte bara dom roliga. 🙂

Roligt??

Det blev sex dagars träning förra veckan, vilket är mer än jag brukar träna. Vanligtvis försöker jag ha fyra-fem dagars lydnadsträning och de övriga vi brukar lufsa i skogen, kanske köra något uppletande eller litet spår. Eller göra ingenting alls. 

Däremot är våra träningspass generellt kortare nuförtiden. När hunden kommer upp lite i ålder vill jag inte “slita”  genom en massa onödiga repetitioner. Vissa saker måste jag upprepa ofta (just nu framåtskicket) men apporteringar, runda konen, snabba ställanden, lägganden och vändningar mm är jag sparsam med. Jag vill ju att Trasan ska hålla länge och vara en slitstark och hel trasa. <3

I bland funderar jag på om jag hade lagt upp träningen annorlunda från början om jag vetat vad jag vet i dag. 

Vissa saker hade jag gjort annorlunda, men i stort hade jag jobbat på samma sätt om jag fått göra om det hela. Det tog ungefär ett och ett halvt år från det jag fick Tarzan (då var han två år) tills jag startade honom i klass 1, och trots att många undrade “ska hon aldrig ge sig ut?” och “måste allt vara perfekt innan hon tävlar?” så  skulle jag gjort på samma sätt i dag.

Det var så mycket annat än moment som Trasan behövde lära sig och under den där första tiden lärde vi känna varandra och byggde en väldigt trygg och stark relation. Jag har aldrig haft tanken att “allt måste vara perfekt” då man ger sig ut och tävlar, tvärtom. Ska man bli duktig på att tävla måste man tävla ganska mycket. Men man måste avgöra själv när hunden är redo. 

Då det gäller Trasan har jag från början tänkt mycket “helhet” och inte så mycket detaljer. Jag upptäckte ganska snabbt att det inte gick att peta i småsaker och upprepa beteenden för då gick han upp i spinn och jag kunde få ljud. Så min strategi har byggt på att han ska få förståelse för momenten så han klarar utföra dom hyfsat bra, och sedan har jag snabbt lagt i hop dom i kedjor. Bristerna i delarna har jag filat på efterhand. 

En annan sak jag upptäckte från början vara att han lätt fick en väldigt hög förväntan, både på sina belöningar men även på de fartiga delar som momenten innehåller. Mycket tid har gått åt till att försöka hitta en balans där.

Det som varit förhållandevis lätt med honom har varit att få honom jobba lika bra utan belöningar som med. Tempo har jag aldrig heller behövt belöna upp (kanske jag får göra det när han kommer upp i 10-årsåldern) utan han är en självspringande hund, vilket passar mig som gillar fart och fläkt. 😉 Däremot har jag fått dämpa tempot – i både benen och huvudet – i vissa moment, t e x vittringen.

När man tränat tillsammans med sin hund flera år blir man (förhoppningsvis) ett sammansvetsat team. Jag har en alldeles speciell teamkänsla i träningen med Tarzan som jag aldrig riktigt känt med någon annan hund (därmed inte sagt att jag inte älskar de andra lika mycket). Kanske det beror det på att jag inte fick chansen att träna så många år, varken med Jackson som förolyckades eller Mick som tyvärr blev förtidspensionerad p g a skador. Men jag hoppas få glädjen av att träna och tävla Tarzan flera år till. Han ger mycket mer energi än han tar, så jag går ständigt omkring med visst mått av överskottsenergi. Det kan vara bra att ha vid andra tillfällen i livet. 🙂

Jag är verkligen inte jättesugen på en till hund (valp) men har så smått börjat kika runt lite på potentiella linjer. Vi får se vad som händer. 🙂

Min älskade lilla trasa…