T hopp3_3

Förra tisdagen gav Tarzan och jag oss iväg till Kungsör för att träffa Maria B.

Svinhala vägar gjorde att resan tog betydligt längre tid än jag planerat. Det låg många bilar i diket på vägen upp mot Kungsör och jag kröp fram i 40-50 på de allra halkigaste bitarna av vägen, och var glad när jag väl kom upp helskinnad.

Nu var ett tag sedan Maria såg Tarzan in action och jag såg fram mot många värdefulla tips och tankar kring vår träning. Främst ville jag att Maria skulle titta på våra tävlingsmässiga delar och kedjor och ge sina synpunkter på vad jag skulle kunna förändra och förbättra. Vi kikade också på linjerna i dirigeringsapporteringen där jag tycker hans vinkel från konen är lite snäv. Vittring, fritt följ och rutan stod också på planeringen.

Då det gällde helhet och tävlingsmässiga kedjor tyckte Maria att jag inte skulle vara rädd för att släppa upp honom ännu lite mer vid vissa momentavslut – eftersom han verkligen behöver få pysa ur – för att sedan snabbt ta tillbaka honom i koncentration igen. En tanke som tilltalar mig mycket.

Jag har tidigare tänkt som så att jag efter min tävlingsmässiga belöning ska ta honom “sidan” vilket innebär att han ska gå vid sidan men inte med så mycket kontakt då jag tyckt att han behöver få “nollställa hjärnan”  en stund. Precis innan vi ställer upp inför nästa moment har jag tagit honom “här” och lagt på mina momentförberedelser, och då är det full kontakt och fokus som gäller.

Maria tyckte tiden för “nollställning” var för lång och att han under den tiden hinner tänka alldeles för mycket egna tankar, t e x vad jag tänker ge honom för ny uppgift. 😉 “Låt honom nollställa några steg efter tävlingsbelöningen men ta upp honom i fokus tidigare innan nästa uppställning” var hennes tips. Vi testade det lite på plats och jag fick ett annat lugn och snudd på eftertänksamhet hos honom vilket känns trevligt. Jag har fortsatt jobba vidare med den strategin hemma och jag tycker redan det givit bra resultat.

Tarzan är inte särskilt störningskänslig såtillvida att han sällan störs ut av saker utifrån då vi tränar/tävlar. Han har lätt att behålla träningstanken i de flesta situationer, och det tror jag beror på att han är rädd för att missa något roligt. 🙂 Däremot kan han störas av sitt eget temperament och de häfiga och intensiva känslor han får i sin lilla hundkropp. Det gäller för mig att tänka mig för hur och när jag ger mina belöningar, och ofta se till att han är i hög koncentration och stadga innan han får dom. Har han bara rätt känsla innan han får sin belöning kan jag gärna belöna honom högt och häftigt, och det är en tanke som tilltalar mig som gärna vill ha glada och busiga känslor då vi jobbar tillsammans.

Att hantera fel i träningen har inte alltid varit så lätt med Tarzan. Jag har ingen strategi som jag följer till punkt och pricka utan det kan växla beroende på var, varför och hur felet ser ut och uppkommer. För en hund som belönar sig själv genom att “göra” är det ingen större förlust att bli utan belöning för att i stället få en ny chans. Om missarna i vår träning uppkommer för att Tarzan “tänker med benen” så tyckte Maria att det måste kosta honom lite mer, dvs att han inte ska få en ny chans direkt. Att lägga ner hunden och ta en timeout är inget som tilltalar mig, men det finns andra sätt. Jag kan exempelvis göra en lugn stadge/koncentrationsövning, transporter mellan tänkta startpunkter etc innan jag låter honom få en ny chans. Tänker han rätt då blir det mycket givetvis mycket credit.

Maria tyckte också att jag skulle passa mig för autopilotläget på Tarzan, d v s det läget där han vet (eller tror sig veta) vad han ska göra. På en lite mer lågtempererad och eftertänksam hund passar det ju jättebra att försöka få den tänka mindre och agera mer (och snabbare), medan den högtempererade, reaktiva hunden ska göra tvärtom. Just den biten har jag tränat ganska lite med Tarzan (dåligt av mig!) så där finns en väldigt stor förbättringspotential. Framförallt i den dagliga träningen på så sätt att jag överraskar honom lite slumpmässigt med att säga eller göra något han inte förväntar sig. Måste vara mer uppmärksam på det!

Då det gäller fria följet och positionen där tyckte Maria jag skulle fortsätta jobba med mitt omvända lockande-koncept, d v s att han ska dra sig bakåt från min hand. Han vill gärna söka mina ögon och mitt ansikte och läser där av minsta lilla skiftning, och jag vill inte ha hans blick där! Överhuvudtaget vill jag inte ha någon direkt “kommunikation” med honom då vi går fritt följ eftersom jag upplever att han blir ännu hetare då vi s a s läser  varandras blickar, minspel och känslor. Därför försöker jag ha min blick rakt fram, bara gå på lugnt men med pondus, och hans enda uppgift är att följa min sida med blicken någonstans ovanför min midja. Tarzan kommer aldrig kunna gå samlat, lungt och stillsamt vid min sida, men mitt mål är att han trots det ska kunna hålla sin position och inte hamna för långt fram, samt vara rak i kroppen. Och sist men inte minst – att vi båda ska ha en go känsla där vi går! “Här kommer vi! Vi är kanske inte så himla samlade& prydliga men vi har guts and go… och gillar det vi gör. Och vi gillar varann!!!!” <3 🙂

Tre timmar gick fort och vi avslutade med lite gruppmoment tillsammans med Maria och Signe. En bra mix av träning, utvärdering och givande diskussioner. Maria är konkret och tydlig, vet vad man ska lägga krut på och vad man bör placera längre ner på priolistan. En klar fördel då man tränar för en erfaren tränare med många egna mästerskap i ryggen.

Tarzan skötte sig bra, kopplade av fint i pauserna och var som vanligt på hugget däremellan. Nu längtar jag efter att det ska försvinna liiiite snö så vi kan träna vidare på, och utveckla tankarna vi fick med oss från Maria.