DSC_1371

Det har inte blivit så mycket kvalitetsträning sista tiden, mest spontana pass ute i snön och lite småpill inne i huset. Därför hade jag först tänkt skippa den träningstävling jag planerat vara med på i dag. Den var dessutom i ridhus och jag är inget stort fan av ridhustävlingar. Men så tänkte jag att ”what the heck” – det är nyttigt för mig att kliva ur min comfortzone ibland och göra saker som jag tycker mig ha mindre bra kontroll på. Och så länge min vovve är glad och nöjd är ju ingen skada skedd, oavsett hur det går.

Med facit i hand blev det väldigt bra träning för oss båda, men inte minst för mig… och inte minst mentalt. Jag fick verkligen bra träning i att vara tydlig, behålla mitt lugn och stanna kvar i förarstolen. Att påstå att jag hade full kontroll på gas och broms vore en överdrift, men jag klarade i alla fall av att ratta den svart vita F1:an rätt bland koner, rutor, domare och apporter.

I min skalle fanns en genomtänkt plan B på hur jag skulle agera i olika situationer. Jag hade också planerat att inte belöna honom på annat sätt än som jag gör på riktiga tävlingar, men däremot eventuellt hjälpa honom med små påminnelser här och där. Och ta lite extra lång tid på mig mellan momenten.

Målet med tävlingen var i första hand att vi båda två skulle ha en glad och trygg känsla, bra kommunikation och ett trevligt samarbete. Och dessutom att jag själv skulle sköta mina uppgifter på bästa sätt och att Tarzan skulle klara hålla ihop och genomföra alla moment utan att nolla något. Det sistnämnda är inte alltid så lätt med Tarzan där det är många (och heta) känslor och snabba reaktioner inblandade. Jag jobbar verkligen på att vi ska klara att prestera jämnare och säkrare allt eftersom, och jag tycker det går framåt om än i små steg.

Väl framme vid ridhuset fanns visserligen en stallplan där man skulle kunna värma upp, men den var väldigt hal och isig trots att man gjort det bästa man kunnat genom att sanda den. Lyckligtvis har jag tränat en hel del på att gå in och köra en kedja, och ibland ett helt program, utan att värma upp innan så jag visste att det kan funka ändå – om än inte lika bra som efter ordentliga förberedelser.

Som väntat var Tarzan väldigt gasad. Ögonen lyste, tassarna studsade, svansen gick på högvarv och han frustade glad i hågen ut oceaner av sågspån efter apporteringsmomenten. Jag är väldigt nöjd med mig själv som lyckades hålla huvudet kallt och inte dras med i virvelvinden. Jag är även nöjd med lille Trasan som trots sin intensitet klarade av att sortera i huvudet och till exempel göra alla skiften rätt i Z, stanna innanför rutan (jippie!!!), ta rätt vittringspinne och utföra fjärren trots att han blev störd av en massa ljud på läktaren just då. Han gjorde ändå sina fjärrskiften om än aningen tveksamt, och då jag gick tillbaka mot honom viftade svansen lite som om han sa ”Tycker själv det där var strong gjort av mig hörru!!”

Några småmissar blev det här och där men i det stora hela är jag väldigt nöjd med hur vi tog oss genom programmet under rådande omständigheter. Jag är så gla´ i denna svartvita grabb och känner en stor lycka i att träna och tävla tillsammans med honom – oavsett hur det går och vilka resultat vi uppnår. Och jag tror faktiskt han känner detsamma gentemot mig. Förmodligen är det därför vi klickar så bra tillsammans, och den känslan är värd så mycket mer för mig än eventuella segrar och höga betyg. Fast i den bästa av världar så sammanfaller ju detta!! 🙂

I dag fick vi i alla fall fina poäng och många goda omdömen. Kul, även om det bara var en träningstävling! ”En eloge till dig som klarade att hålla ihop din hund” skrattade domaren efter tävlingen och jag tänkte i mitt stilla sinne att ”Ja du, det var nog mycket tur det…”.

Men på väg hem från tävlingen så ändrade jag mig i tanken. Det var faktiskt inte bara tur. Vi har tränat ganska mycket på att han ska klara att genomföra sina uppgifter under icke optimala förhållanden. Till exempel genom att börja träna ett fritt följ då han är väldigt het, kunna växla aktivtetsnivå från högintensiv till stadga/fokus, klara att gå från en riktigt het apporteringstanke till en lugnare nosanalystanke mm. Det kanske inte blir de allra snyggaste och bästa utförandena just då, men målet är att han ändå ska fixa sina uppgifter. Det ger mig en trygghet, och jag tror även det lär honom att tänka till i svåra situationer. Givetvis är det inget jag gör varje dag (och inte under inlärning!) för då skulle kvalitén på momenten sjunka rejält, men då och då lägger jag in sådana här pass. Jag har aldrig medvetet tänkt så tidigare, men med Trasan tror jag det är en bra strategi.

Efter tävlingen blev det träning med en ny (ny för mig) träningsgrupp där alla har små hundar under 40 cm. Vi fokuserade en hel del på positionen i fria följet (en liten hund har ju ofta tendens att dra sig en bit bort från förarens ben) och samtliga fick i läxa att träna fritt följ inomhus då man slipper ha stora, bylsiga jackor på sig. Vi jobbade också en del med att lära hundarna hålla en linje även om de inte direkt ser slutmålet (inför ruta, apporteringar mm). En liten hund har ju inte alls samma överblick av omgivningen som en stor, och ibland får man tänka till både en och två gånger hur man på bästa sätt lär in de olika delarna.

En kul – men kall! dag går mot sitt slut och nu blir det att chilla inne resten av kvällen. Håller på att förbereda lite middag för grabbarna (de tvåbenta) och de fyrbenta ligger utsträckta på golvet i köket. Utom Tiger förstås som ligger och trynar mellan kuddar och filtar i kökssoffan. Bara terreiröronen sticker upp. 🙂

IMG_1372