img_4389-2

Tarzan har träningsvila. Fruktansvärt onödigt om man frågar honom.

Det första han gör när jag öppnar dörren är att rusa och ställa sig mitt på träningsplanen med viftande svans och glada ögon. “Nu då?” frågar han förväntansfullt. “Nähä, inte den här gången heller…”

Han får säga vad han vill, för vi har kört rätt intensivt under hösten och jag tror han mår bra av lite vila från träningen. Och en sak är säker, herrejäklar vad tid jag får över! 😉 

Jag har nyligen avslutat årets sista kurs med ett träningsgäng som jag fått äran att följa under hela 2016. Sex gånger har dom varit här under året, och vid sista tillfället la vi genemsamt upp en träningsplan för var och en till nästa år. 

Vi var alla väldigt överens om att om mål ska kunna fungera som en sporre och drivkraft måste man kunna kontrollera dom. Mål som “Jag vill vinna den och den tävlingen…”  fungerar dåligt. För hur jäkla bra tränade jag och min hund är som team, och hur hunden än glänser på tävlingen, kan det ju vara någon annan som just där och då glänser lite mer. Så därför är det dumt att sätta upp mål som andra kan rasera.

Vad som däremot fungerar som mål är att se till att jag själv blir så bra jag kan tillsammans med min hund. Och att hunden blir så bra som den kan tillsammans med mig. Då lägger jag allt fokus på min egen prestation, träning, planering och samarbete med hunden. Om sedan Helen & Athena eller Pia & Jack gör ännu bättre ifrån sig på den där tävlingen, ja det är ju inte så mycket jag kan göra åt det. Mer än att gratulera… och se till att bli ännu lite bättre själv… 😉

Vi pratade också om att likaväl som det är värdefullt och roligt att träna tillsammans med andra, lika värdefullt är det att ibland ge sig själv och hunden egen tid.

När det till exempel bara är jag och Tarzan blir jag ännu mer uppmärksam på små nyanser i träningen. Saker som andra – hur duktiga de än må vara – kanske inte alltid noterar. Helt enkelt eftersom dom inte har samma träningshistoria med honom som jag har. Det är vid sådana tillfällen jag försöker “ratta in” honom på rätt frekvens, och justera små saker som dyker upp. Och när vi sedan träffar träningsvännerna får jag deras ögon och kloka reflektioner på de justeringar jag gjort. Himla bra! 

En annan sak vi tog upp var den berömda bubblan. Ni vet den man går in i när man vill fokusera. Men det finns olika sätt att träda in i den. Jag upptäckte t e x ganska tidigt att Tarzan blev konfunderad om jag inte tog någon notis om tävlingsledaren. Eftersom han är lite obekväm med främmande människor blev han förmodligen extra osäker då jag t e x inte svarade. “Vad är det här för skum typ, och varför låtsas matte att hen inte finns?” 

Det blev stor skillnad bara jag sa “hej hej” när vi klev in på planen. “Jaha, det är är nog nå´n vi känner” verkade Trasan tänka och blev med ens mera avspänd. Som tur är har jag inga som helst problem med att hälsa, tacka, le eller svara på tilltal utan att tappa  ögonkontroll eller fokus på mina uppgifter. Så “bubblan” kan se väldigt olika ut för olika människor. 

Träningsgrupper som kommer regelbundet är väldigt kul, och ofta blir det både bra träning och givande diskussioner med högt i tak eftersom alla känner varandra väl. Och ofta får jag själv nya infallsvinklar på saker och ting genom att ta del av andras synsätt. 🙂