Ups and downs

 

Påskhelgen

Hoppas ni haft en skön påsk. Själv har varit lite krasslig och funderade allvarligt på att stanna hemma på Annandagen i stället för att åka och tävla i Söderköping som planerat. Men jag pallrade mig i alla fall iväg i ottan fullproppad med Panodil och med en överladdad Tarzan som inte fått träna ordentligt på ett tag.

Tyvärr fick tävlingen ett snabbt slut för vår del då Tarzan la sig på sitt i grupp, och jag beslöt mig raskt för att bryta och åka hem till sängen igen. Surt som tusan att nolla första momentet och jag var så klart besviken, men samtidigt lite för trött för att riktigt orka bry mig. Det blev många höga resultat på tävlingen som vanns av Ingela och Skoja efter en – vad jag hört från många håll – jättefin runda, och Ditte och Abby blev trea. Stort grattis till er och alla ni andra som gjorde fina prestationer. Själv ser jag fram mot nya tävlingar under året – utan nollor.

 

Ups and downs

Den här våren har bjudit på lite ups and downs i största allmänhet, och jag har bitvis inte riktigt orkat engagera mig i hundträningen så som jag brukar. En hel del pass har varit lite hipp som happ (dvs oplanerade och mest för att Tarzan ska få ur sig lite energi) och för många pass av det slaget är inget som främjar utveckligen.

Nu tycker jag i ärlighetens namn att vi tagit några stora kliv framåt då det gäller kvalitén på många delar och moment och en bidragande faktor till utvecklingen har nog varit de träningstävlingar vi varit med på och där jag verkligen kunnat stämma av vår status. Vissa av dom har gått väldigt bra, andra lite sämre men oavsett vilket har de givit mig bra information.

 

Syftet med träningstävlingar

Den senaste var för några veckor sedan och där var jag själv den svaga länken.

På träningstävlingar av det här slaget brukar min plan vara att köra programmet (eller en del av det) helt tävlingsmässigt, men den här gången hade jag bestämt mig för att belöna stoppet i rutan och även stadgan vid konskick och hopp apport.

Dessutom brukar jag använda träningstävlingarna till att verkligen jobba med mig själv, mina uppgifter, tankar och känslor. Mitt mål är att kunna påverka tankarna på ett positivt sätt. Inte bara i tävling utan minst lika mycket i träning. Och inte minst i andra vardagssituationer som inte har ett dugg med hund att göra.

 

Mitt eget inre rum där  jag bestämmer 

Jag vill ha ett inre rum där jag bestämmer över vad jag ska tänka och känna. Varken andra personer eller diverse omständigheter ska få påverka det rummet. Det är mitt – bara mitt.

Oftast har jag lätt att hitta en go känsla tillsammans med Tarzan – oavsett resultat. Han är en individ som verkligen passar mig och jag har  lätt att överse med just den typ av brister han har. (Hoppas verkligen han tänker detsamma om mig… 😉

 

Vilse i pannkakan

Men vissa gånger går det ändå inte att hitta flow. Och den här gången gick jag lite vilse  i ”mitt inre rum” och tappade bort både mig och Trasan. Hallå!! Var är vi??!

Dessvärre fick jag heller ingen chans att följa min belöningsplan för Tarzan tog ett 3 meter långt tigersprång innan främre rutbandet, landade på bakre kant och kastade sig direkt ner med hakan i backen innan jag hunnit säga flaska. Jag, som vanligtvis har bra koll på mina uppgifter och en plan B för ”allt”, blev lite ställd. Att han låg med baktassarna på rutbandet brydde jag mig mindre om, men att han kastade sig ner i liggande innan jag ens hanns äga ”stå” gillade jag inte riktigt.

 

Plan B…och C…

Hur gör jag nu? Fortsätter gå och vinkla som jag skulle gjort på tävling? (Kändes inte som något lysande alternativ) Säger åt honom att ställa sig upp igen, går fram, klappar om honom och bryter honom där? (Vad lär hans sig av det..?) Eller bara går fram helt lugnt där han ligger och bryter honom med ett slutkommando då jag kommit fram? Det sistnämnda kändes som det minst dåliga alternativet och det var också så jag gjorde.

Att be om att få göra om rutan där och då kändes ganska meningslöst så vi fortsatte programmet. Min tanke låg kvar lite på rutskicket då vi ställde upp inför dirigeringsapporteringen, och Tarzan läser så klart av mig direkt och märker att jag inte har full fokus på det vi ska göra härnäst. Och blir Trazan osäker på mig eller situationen så löser han den nästan alltid med att öka aktivitetsnivån, springa fortare, reagera snabbare, ta i mer  – utan att hjärnan nödvändigtvis är med i matchen. Och så även i detta fall… TL sa ”kommendera” och Tarzan kastade sig iväg direkt på min inandning utan att vänta på något kommando från mig.

 

Den svaga länken

Resten av momenten gick helt ok men jag fick aldrig någon riktigt bra feeling. Jag kände mig missnöjd med min egen prestation och gjorde flera ”pilotfel”. Framförallt var jag missnöjd med min mentala inställning som inte alls höll någon hög nivå. Att själv vara den svaga länken i vårt team känns aldrig bra, men det var precis så jag kände denna gång.

 

Plåster på såren

En liten tröst visade sig vara att det antagligen inte syntes utåt vad jag kände, för efteråt kom domaren fram och sa några positiva ord som gick ut på att det var väldigt trevligt att se ett ekipage där både hund och hundförare såg ut att ha roligt tillsammans på planen, och att vi var ”en fin reklam för lydnadssporten”. De orden gladde förstås och det tar jag med mig på pluskontot. Själv tycker jag det är oerhört positivt att en domare uppmärksammar och framhåller just den biten!

 

Inte ta det personligt

I bland när det det dyker upp brister och bakslag snärjer man lätt in sig i känslor. Man tar det på något sätt personligt och lägger alltför mycket känslomässiga värderingar i sin analys. Då brukar jag tänka på vad jag skulle sagt till en träningskompis eller elev som råkat ut för exakt samma sak. Och genast är det lättare att se saken lite mer sunt och neutralt vilket alltid är en klar fördel när man ska lösa ett problem.

 

Att vara varandras bästa teamkompis

Även om vi nollar ett eller flera moment på en tävling, eller har en riktigt dålig träningsdag vill jag kunna fortsätta jobba med min hund på ett proffsigt sätt. Och proffsigt för mig innebär att jag i alla lägen gör mitt bästa för att vara en trygg och stabil teamkompis till honom.

En hållbar länk bygger ju på att det finns två starka delar. 🙂