1234475_10200427180984462_572437868_n

Att hundar tar in information via vårt kroppsspråk, mimik och ansiktsuttryck  är inget nytt. Frågan är hur stor del av kommunikationen som sker via detta, kontra våra munliga kommandon.

Jag har roat mig med att kritiskt studera mig själv på film då jag tränar. En inte alltigenom positiv upplevelse.

I vissa moment och situationer (ofta i fria följet) har jag ett kroppspråk och ett ansiktsuttryck som jag tycker stämmer med vad jag vill förmedla till min hund. Just i fria följet tränar jag ofta på att slappna av, ha en lättsam men fokuserad känsla och bekräfta min hund med ett lätt leende. Det lilla leendet har – förutom att det ger mig själv en go känsla – till uppgift att säga till min hund “duktig där, fortsätt så”.

Värre är det i vissa andra situationer (särskilt om det strular) där jag glömmer bort mig och spänner både kroppen och ansiktsmusklerna. Alltför ofta visar sig också den där lilla kritiskt granskande bekymmersrynkan mellan ögonbrynen också. Den som säger till min hund att “aj aj, det där var inte bra”även om min röst försöker övertyga honom om motsatsen.

Jag vet inte hur det är med era hundar, men mina går inte att lura. Säger jag en sak fast jag med kropp och mimik säger något annat,  så går de definitivt på det sistnämnda.

Ditte och jag brukar påminna varandra om att inte stå och “granska” våra hundar i fjärrdirigeringen. Och det är verkligen något som åtminstone jag behöver bli påmind om. Det är så himla lätt att man kritiskt börjar granska och utvärdera skiftet “var han verkligen stilla med baktassarna där, ska jag vara nöjd med det där uppsittet”. Vilket ofta innebär att fjärren – som i sig själv är en svår övning – ger hunden en känsla av osäkerhet och olust.

På samma sätt försöker jag tänka då hunden kommer mot mig på inkallningen och med apporterna. Jag vill verkligen att han ska ska komma mot mig och in till sidan med en tveklös känsla av självförtroende och power.

Likaså försöker jag tänka på att återgå efter gruppmomenten med ett uttryck som säger “du är verkligen fantastiskt duktig som suttit/legat där och väntat så lugnt och fint på mig”. Jag vill inte förmedla känslan av “shit! sitt nu för f-n stilla med tassarna hela tiden när jag kommer tillbaka och rör dig inte!”

Vad såg jag då på filmerna då det var jag som blev granskad på nära håll – av mig själv? Jo, i vissa fall sköter jag mig riktigt bra. Jag ser ut som jag vill känna mig – glad, harmonisk och säker. Inte minst ser jag ut som att jag tycker detta med lydnad är himla roligt och inte något som någon illvillig person tvingat mig till. 😉

Men vid ett flertal tillfällen tappar jag den looken. Och de flesta gånger ser jag att det omedelbart återspeglas i min hund. Oerhört intressant och tankeväckande.

En sak är säker. Att kommunicera med hunden handlar inte bara om vad vi säger till den. Det handlar minst lika mycket om vad vi förmedlar på andra sätt. Egentligen är det inte så konstigt eftersom hunden inte alls har samma sätt att kommunicera som vi, utan det är vi som lär den vårt språk och våra ord. Hunden är förvisso väldigt duktig på att lära sig förstå vad vi menar, även då vi är otydliga och motsägelsefulla.

Själv önskar jag att jag vore lika språkbegåvad som hunden.

Foto: Ingela Karlsson