En liten kärleksförklaring

2F5Q7926

Balla Trasan Apansson har gjort stora framsteg inom delar av träningen som han tidigare haft svårt för.

Nu är det ju inte så att det tvärvänt, och han plötsligt fått plättlätt för alla de tidigare svårigheterna. De är fortfarande svåra i vissa lägen, men skillnaden är att han börjar begripa saker som jag länge försökt förklara men inte riktigt lyckats med. Han börjar förstå värdet i att verkligen lyssna och tänka INNAN han agerar. Och jag börjar uppleva en slags ömsesidig respekt och tillit mellan oss som successivt vuxit fram under en längre tid. Svårt att förklara, men det känns gott.

En anledning är ju att man helt naturligt blir mer samtränad med hunden ju längre tränar i hop. En annan anledning är att jag numera försöker göra träningen så enkel som möjligt. Att jag skriver numera, beror på att jag nu i efterhand inser att jag i bland krånglat till saker helt i onödan. ”Make it simple” är definitivt ett vinnande koncept då det gäller Tarzan. Och även då det gäller mig själv.

Ytterligare en orsak till framstegen är att jag vågar göra fel och släppa lite på mitt kontrollbehov. Och det här är kanske det allra viktigaste i mitt fall – jag som av naturen är en halvmesig perfektionist som har svårt att hantera läget då jag inte har full kontroll på situationen. Men jag har verkligen tränat på att gå utanför min komfortzon (till stor del med hjälp av träningskamrater som ”tvingat” mig) vilket har medfört stora förbättringar då det gäller att våga – och vinna. Att våga göra fel har givit mig en trygghet. Något som definitivt återspeglar sig i hunden.

För övrigt är samarbetet med Tarzan något som ger väldigt mycket energi och glädje. Hans entusiasm och engagemang då det gäller all form av träning gör att jag känner mig oerhört stimulerad och motiverad som hundtränare. Och den känslan infinner sig även då träningen inte går på räls. På något sätt plockar han ofta fram mina bästa sidor. Och jag försöker låta honom komma till sin rätt genom att jobba för och med honom – och inte mot.

 

 

 

2 reaktioner på ”En liten kärleksförklaring”

  1. Kärleksförklaringar – är de bästa förklaringar, Heléne 😉

    Härligt inlägg!

    Du pratar om vikten av att göra det enkelt – om att inte krångla till det. Det håller jag verkligen med om – i träningen av alla hundar – inte bara för Tanzan-Koe-typer. Men jag tänker också att ett nästan mekaniskt ’allvar’ ’ ofta smyger sig in när vi vill så mycket, har planerat allt i minsta detalj och det ska bli så rätt allting. Allvar gynnar aldrig, tänker jag…. Jag tror att det är intuitionen, kreativiteten och förmågan att vara närvarande som är våra viktigaste redskap som hundtränare. Därför behöver vi också stanna upp ibland som du gör nu – och se HUR mycket glädje träningen och samarbetet faktiskt ger, vad bra vi mår av att hålla på – oavsett om det blir tio klockrena vittringar och fem fantastiska rutskick….. Eller inte…..

  2. Tack Sharon!
    Du har helt rätt. Allvar och prestationstänk gynnar aldrig utvecklingen och jag är 100% övertygad om att så länge resan överskuggas av målet så kommer man aldrig nå fram. Eller åtminstone inte njuta av att ha nått dit man ville. Men om man ser målet som en bonus för en äventyrlig, omtumlande, bitvis tuff men samtidigt underbar resa så kommer upplevelsen av att nå sina mål vara sååå mycket större, mer givande och värdefullt. 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top