2F5Q7926

Balla Trasan Apansson har gjort stora framsteg inom delar av träningen som han tidigare haft svårt för.

Nu är det ju inte så att det tvärvänt, och han plötsligt fått plättlätt för alla de tidigare svårigheterna. De är fortfarande svåra i vissa lägen, men skillnaden är att han börjar begripa saker som jag länge försökt förklara men inte riktigt lyckats med. Han börjar förstå värdet i att verkligen lyssna och tänka INNAN han agerar. Och jag börjar uppleva en slags ömsesidig respekt och tillit mellan oss som successivt vuxit fram under en längre tid. Svårt att förklara, men det känns gott.

En anledning är ju att man helt naturligt blir mer samtränad med hunden ju längre tränar i hop. En annan anledning är att jag numera försöker göra träningen så enkel som möjligt. Att jag skriver numera, beror på att jag nu i efterhand inser att jag i bland krånglat till saker helt i onödan. “Make it simple” är definitivt ett vinnande koncept då det gäller Tarzan. Och även då det gäller mig själv.

Ytterligare en orsak till framstegen är att jag vågar göra fel och släppa lite på mitt kontrollbehov. Och det här är kanske det allra viktigaste i mitt fall – jag som av naturen är en halvmesig perfektionist som har svårt att hantera läget då jag inte har full kontroll på situationen. Men jag har verkligen tränat på att gå utanför min komfortzon (till stor del med hjälp av träningskamrater som “tvingat” mig) vilket har medfört stora förbättringar då det gäller att våga – och vinna. Att våga göra fel har givit mig en trygghet. Något som definitivt återspeglar sig i hunden.

För övrigt är samarbetet med Tarzan något som ger väldigt mycket energi och glädje. Hans entusiasm och engagemang då det gäller all form av träning gör att jag känner mig oerhört stimulerad och motiverad som hundtränare. Och den känslan infinner sig även då träningen inte går på räls. På något sätt plockar han ofta fram mina bästa sidor. Och jag försöker låta honom komma till sin rätt genom att jobba för och med honom – och inte mot.