Äntligen är vi i gång och vallar igen, Mick och jag. Det är så himla kul och jag tycker det går framåt en liten bit för varje pass. Vi tar det fortfarande väldigt lugnt, inga långa hämt eller för mycket spring över huvudtaget, men mycket träning på att gå sakta rakt mot djuren samt försöka få in korta höger vänster. Ingela övervakar och kommer med kloka råd – ovärdeligt!

Mick har även fått träna lite lydnad, och det märks att han njuter av att vara en arbetande border collie igen. Hela han ser  harmonisk ut, har ett lyckligt kroppsspråk och man riktigt känner att han är tillfreds med livet. Älskade Micken, hoppas nu bara han får vara skadefri!

Tarzan är som alltid tillfreds med livet. Ord som låg, avvaktande och dämpad finns inte i hans värld. Jag har fått till en hel del bra träning på sista tiden, och förutom fjärren (som man måste träna precis hur mycket som helst) börjar momenten i klass 1 och 2 bli ganska färdiga. Vidare artar sig vittringen såtillvida att han nu (oftast) klarar att sortera även då jag lägger på liiiite tempo. (Liiiiiite tempo är ju för övrigt ganska svårt att få till med Trazan…). Dirigeringsapporteringen är påbörjad, men där kommer jag få lägga en del tid för att få honom vara öppen i skallen. Elitens fjärrskiften är påbörjade på nära håll och med hjälp, men där finns också mycket att jobba med.

Det är dock inte momenten i sig som är det svåra med Tarzan. Jag upplever att han nog är en ganska normalbegåvad hund. Han har relativt lätt att lära sig nya saker, ett hyfsat bra minne och förmåga att generalisera. Det är hans impusivitet och otroligt snabba reaktivitet, som gör att jag inte anser honom vara mogen att tävla ännu. Och jag har verkligen bestämt mig för att inte skynda på i det här fallet  – trots många påtryckningar från omgivningen.

Utan att veta säkert så känns Tarzan som en typ av hund som kommer att hålla att tävla med långt upp i åren. Han är outtröttlig, har mycket motor och är otroligt träningsvillig. Många i vår närhet tycker vi borde tävlat för länge sedan. Men jag känner min hund, vet vad jag gör – och varför. En person som jag har stort förtroende för i hundträningssammanhang sa till mig “Ha inte bråttom med att tävla honom. Du kommer ha igen det i långa loppet.” Och självklart ska vi tävla när han känns mogen för det – men inte en dag tidigare.

I går var Maria Brandel här och tränade i hallen men Ditte och mig. Mycket träningsprat blev det givietvis, och trevligt hade vi som vanligt. Maria tränade både Ylle, Tindra och Signe och visade många fina saker med alla tre hundarna. Maria är verkligen makalöst duktig på att forma rörelser och teknik i olika moment. Mycket imponerande! Ditte och Abby såg även dom finfina ut  då dom körde genom momenten inför rankingtävlingen på lördag, och jag håller så klart tummarna stenhårt för dom.

Jag tycker även lille Tarzan skötte sig bra på träningen och vi jobbade en hel del med stadgan, fria följet, dirigeringen och rutan. Lite bakslag på rutan där han var kort på några skick, men fria följet, dirigeringen och stadgeträningen kändes riktigt bra. Fick lite tankar från både Maria och Ditte på hur jag kan lägga in stadgeövnignar i kedjorna på olika sätt, då Tarzan lätt varvar upp ju fler moment han får göra utan belöning. Värdefullt med duktiga tränarögon på sig!

Veckan som kommer blir kul – hypnos står på schemat! Tidigt på onsdagmorgon far jag upp till Stockholm för första steget i utbildningen. Spännande är bara förnamnet! Och till helgen kommer Niina hit och håller kurs. Vilken vecka att se fram mot!

Bilden på Tarzan i dirigeringstagen har Ingela Karlsson fotat. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen!