I torsdags for jag och Tarzan upp till Botkyrka för en träningsdag tillsammans med Mona, Sofia, Anne, Lotta, Helene  och Katinka. Det blev verkligen en riktigt bra dag, både träningsmässigt och socialt! Det är otroligt givande att kika på dessa duktiga ekipage och ta del av deras träning, och dessutom fick jag massa bra feedback på min egen träning med Tarzan.

Jag har bara tränat med Mona två gånger tidigare, och det var för några år sedan då Mick och jag precis blivit uttagna till talanggruppen. Då var jag nere i Varberg och tränade både för Mona och Anders Kjernholm, och sedan har vi tränat ytterligare  en gång då vi var i samma grupp  på ett landslagsläger.

Mona hade däremot aldrig träffat Tarzan tidigare, så därför var jag lite nyfiken på vad hon skulle säga om honom. Jag valde att jobba med fria följet (där jag vill ha honom lite lungare och mindre studsig), metallapporteringen (där jag vill att han ska bromsa lite innan han klipper den så den inte far åt fanders), en kedja på fyra moment där jag jobbade med helhet, övergångar mellan moment och momentförberedelser (han gasar gärna på mer och mer i kedjan, och jag vill att han ska kunna hålla huvudet kallt  under en längre tid) samt dirigering (där jag vill ha honom “öppen i skallen” och styrbar).

Det blev många och bra diskussioner kring allas vår träning, och jag fick bra tips från både Mona och de övriga. Mona tänkte lite annorlunda än jag gjort i fria följet. Jag har tänkt som så att jag vill belöningsmarkera då han går som jag vill, och sedan stanna till och belöna honom då han står stilla och lungt. Detta för att han ska tänka mera stadga än rörelse. Men Mona upplevde att Tarzan – efter min belöningssignal – började studsa innan han stannade, vilket förstärkte hans studsande (allt som sker i samband med belöning blir ju ofta förstärkt). Så hon föreslog helt enkelt att jag skulle fortsätta gå och belöna lugnt i gåendet, något som jag jobbat en del med sedan dess och redan tycker jag fått fina resultat med. Det blir liksom mera flyt i gåendet och han är jämnare i sitt sätt att röra sig vid min sida. Det känns helt rätt!

I övrigt fick jag många bra tips på övningar där han tvingas “tänka om”. Alltså om jag ser att han tänker en sak, så ska han kunna revidera och tänka om i det läget. Mycket nyttigt, och otroligt svårt då man heter Tarzan. I synnerhet då det gäller häftiga saker som att springa och gripa.

Precis nyss kom jag in från ett träningspass där han bland annat skulle 1. stå stilla då jag kastade en boll till höger respektive vänster bakom honom 2.  fortsätta stå stilla då jag droppade en boll vid mina fötter 3. kunna släppa fokus på bollen vid mina fötter  (skitsvårt, för det är ju den man ser!) – titta åt vilket håll jag dirigerar och sedan springa ut om ta rätt boll till höger eller vänster

För Mick är denna övning plättlätt. Han har inga problem att tänka om  – och tänka rätt. Men för Tarzan, som är väldigt het på sina belöningar, är övningen  svår. Han tvingas släppa tanken på det han ser och i stället lita på att det finns något åtråvärt snett till vänster eller höger bakom honom. Men även det går framåt och jag försöker överlag komma i håg att i varje pass träna på att han ska kunna “tänka om” i olika situationer. Till exempel ställa upp inför rutan, vända helt om och börja gå fritt följ eller skicka på en apport. Eller kasta en leksak, göra vänster om och skicka honom på en redan utlagd leksak eller apport.

I fredags blev det vallpremiär för Mick efter hans långa rehab efter senskadan. Den som var mest ringrostig var dock inte Mick – utan hans matte. Herrejäklar vad jag hade svårt att hinna med att tänka, planera, läsa och dirigera rätt bland fåren. Som tur var fick vi chansen redan dagen därpå igen, och då hade jag tänkt till och visualiserat lite vilket gjorde det hela lättare. Men lätt för detta med vallning har jag definitivt inte. Jag får verkligen tänka till och jobba med små, små steg i taget. Tur att jag har en så himla bussig, lyhörd och klok hund att jobba med – annars hade det gått åt pipsvängen. Och lika glad är jag över att ha Ingela som är så duktig på att läsa både mig och Mick, och ge oss lagom svåra övningar att jobba med.

Helgen har tillbringats på racerbanan i Anderstorp. Sonen Nicke körde sin andra tävling i detta sammanhang, i Ginetta G 20 Cup. Jag kunde tyvärr inte vara med på den första, men denna gång for vi ner – jag, hundarna och yngste sonen Jocke – för att möta upp resten av familjen som redan befann sig på racerbanan.

Jag hade nästan glömt bort hur kul och otroligt spännande det är med banracing. Då Leffe och jag träffades för många år sedan, tävlade han mycket och jag var med på så många race jag bara kunde. Men numera jobbar Leffe med racing i andra sammanhang, och först nu – då Nicke börjat tävla – har jag återvänt till racerbanan igen.

När vi anlände hade Nicke precis kört sitt kvalrace och det visade sig att han hade femte bästa varvitid bland de sexton som startade. Bra jobbat med tanke på att många av de som kör i klassen är ganska erfarna och dessutom några av Sveriges mest lovande racingtalanger.

Spännande värre att gå upp på läktaren och se alla ställa upp för start inför första racet. Mycket adrenalin i luften, och hyggligt pirrigt att stå där och vänta på att lamporna ska tändas. Nicke startade i ytterspår, och första kurvan var en högerkurva. Två förare tog sig förbi honom i starten, och Nicke gick ut på första raksträckan som sjua. Men på två varv hade han tagit sig förbi ett antal bilar och låg på fjärde plats, en placering som han lyckades hålla ändå fram till mållinjen.

Det visade sig då alla varvtider kom upp på skärmen, att Nicke hade den tredje bästa. Det innebar att han fick starta i tredje startposition i race nummer två. Jösses, vad nervöst det var att se alla bilar rulla fram till sina startpositioner. Och åhhh, vad jag önskade att Nicke skulle orka hålla sin placering och inte göra några misstag på vägen mot mål.

Starten gick fint, han tappade visserligen en placering men vi var alla övertygade om att han skulle kunna komma igen under racet och köra upp sig lite. På Anderstorp är varje varv 4 km, och då bilarna återigen dök upp efter att ha varit osynliga för oss i publiken en kort stund, så var Nickes gula bil med nr 27 borta!!! Vi blev så klart lite oroliga, och inte mindre nervösa då vi fick veta att Nicke av någon anledning (som vi då inte visste) snurrat och kört rätt i i muren.

Då racet var över körde bärgningsbilen ut och hämtade Nickes bil som var helt okörbar och ganska demolerad. Nicke däremot, var helt oskadd (tack och lov!!!) bara väldigt besviken, då det visade sig att gasvajern hade fastnat i fullgasläge. Då han skulle gå in i kurvan var bilen helt ostyrbar och det fanns inget att göra, bara följa med rakt in i muren! Inte kul!

Jag är uppriktigt förvånad (och lite imponerad) över Nickes sätt att hantera motgångar. I stället för att låta sin frustration gå ut över sin omgivning och sina närmaste så log han bara lite besviket  mot mig, blinkade med ögat och sa “shit happens” då jag kom för att försöka peppa honom. Sedan gick han för att ta hand om kraschade bil, och jag hörde hur han redan var i gång att konstruktivt diskutera åtgärder inför kommande tävlingar tillsammans med Leffe. En trevlig attityd.

På tal om trevligheter… På torsdag kommer systrarna Brandel/Hagström till Dittes hall i Motala för en träningsdag tillsammans. Det ska bli roligt att träffas igen och träna. Och nästa helg kommer Niina Svartberg hit  till Nydala, och håller kurs för ett gäng lydnadsintresserade deltagare – något jag också ser fram mot mycket. Överhuvudtaget ser jag fram mot denna höst som jag tror kommer innehålla många spännande saker. Jag hoppas innerligt att hundarna får vara friska och skadefria så vi får möjlighet att hänga i, med både lydnadsträning och vallning. Då det gäller den fronten tycker jag vi haft nog med “shit happens”…