gänget

Det finns gränser runt omkring oss som ska passeras många gånger varje dag. Dörrar, in och ut ur bilen, träningsplanen, små passager, gator, övergångar mellan gräs och grus… you name it.

Att vänta och avvakta är inget som ligger i Tarzans personlighet. Han är gärna steget före i alla tänkbara situationer – både i tanken och rent fysiskt. Min vän Ditte påtalade detta ganska omgående då vi började träna tillsammans. “Låt honom aldrig springa ut på träningsplanen på eget bevåg” var hennes råd, då Tarzan glad i hågen rusade före mig ut på min träningsplan med svansen på ryggen och ivrig blick. “Hrm, tänkte jag…” och tog det nog inte riktigt på allvar först eftersom jag – när jag väl hunnit ifatt honom ut på planen – inte hade några problem att direkt börja jobba med honom. Men efterhand förstod jag mer och mer vidden av Dittes ord.

För det är ju inte bara på träningsplanen han är steget före, han är det överallt. Och här tror jag det finns mycket att jobba på då det gäller hundar som gärna tar egna initiativ, har svårt att vänta på information för att de vill, kan och älskar all aktivitet. Jag försöker numera leta upp så många olika gränser jag kan, låter Tarzan vänta medan jag passerar och därefter får han gå. I bland på ett varsågodord och i bland vill jag han ska komma in till min sida direkt och vi går tillsammans en bit.

Sedan jag började jobba med dessa bitar i vardagen tycker jag att våra transporter in på planen och mellan momenten också blivit bättre. I stället för att ligga en meter framför mig, alternativt studsa runt mig, kan vi nu oftast transportera oss tillsammans side by side.

Visserligen är det en enorm skillnad på vardagslydnad och tävlingslydnad. Jag brukar jämföra det med hundvett kontra cirkuskonster. Men om en hund genom sin personlighet har svårt för vissa beteenden, så tror jag det är nästan omöjligt att förändra och förbättra dessa, bara genom att träna dem på lydnadsplanen. Man måste liksom ändra hela hundens förhållningssätt, och jag inser mer och mer vikten av att få in dessa bitar på ett naturligt sätt i vardagen.

Min filosofi då det gäller hundträning är att hunden “vill” – inte att den “ska”. Men om man har en hund som bara “vill” så kanske man måste begränsa dess svängrum en aning. Och likaväl som att det i vardagen finns regler som säger att man inte får springa fram till andra hundar, måste komma då matte/husse ropar, inte får jaga vilt, måste kunna ligga och vänta tills man får ett frikommando osv, så finns det en viktig regel för Tarzan då vi tränar. Och det är att vänta på information på mig. Inte göra det man tror och helst vill.

Det gör i sin tur att jag som tränare måste vara väldigt tydlig och konkret. Jag har snabbt lagt ord på saker och ting, mycket snabbare än jag gjort med tidigare hundar. Varje ord betyder något, och varje ord är viktigt.

Det här kanske låter som att Tarzan lever med någon slags tagelskjorta på 24 timmar om dygnet. Tro mig, det gör han inte. Inte heller verkar han särskilt hämmad över att hans framfart begränsas något. Hans fysiska aktivitetsbehov försöker jag tillgodose genom ordentliga promenader där han och de andra hundarna är lösa och fria i tanke och kropp (fast man får inte jaga vilt och man måste ovillkorligen komma då jag ropar), och hans hundliv är fullt av roliga saker som han verkligen älskar och uppskattar. Däremellan finns tydliga ramar för Trasan Apanson, ramar som han numera ofta håller sig inom, men inte alltid…

Hundar är olika – precis som vi människor. Vad passar den här hunden bäst? Hur ska den ha sin vardag? Hur mycket ska jag styra upp den kontra låta den skapa sitt eget förhållningssätt? Att tänka, tänka om och tänka en gång till, tillhör vardagen för många av oss hundtränare. Och med vissa individer får man tänka lite extra. Men det är det å andra sidan värt!

Bilden ovan är tagen av Lena Kerje och jag tycker den ganska tydligt visar de olika personligheterna. Mick: Säg till när ni är klara… Tiger: Men vad håller ni på med? Tarzan: Så här då? Eller så här? Och det här kan jag också!! 🙂