2F5Q8339_2_2

Hemma från några trevliga träningsdagar i Kyrkekvarn tillsammans med Lillemor Edström, Diana Samuelsson, Sofia Edlind och Karin Daun.

Diana hade bjudit in till denna träff, ordnat boende och fixat en underbart god middag på kvällen. Kyrkekvarn är ett trevligt ställe om man vill åka på träningsläger. Hallen är ett “omgjort” ridhus (20×60 m) med matta, varma utrymmen där man kan ha sina hundar då de väntar, läktare och pentry. Dessutom finns ett antal mysiga stugor på området och naturen runt omkring är jättefin. Gå gärna in och kika på http://www.kyrkekvarn.se

Men vi var ju i första hand där för att träna, och mycket träning blev det. På fredagen höll vi på fram till kl. 19 och på lördagen till 17. Sju pass var hann vi med under dessa dagar, och mellan passen blev det en hel del nyttiga diskussioner och synpunkter från träningskompisarna. Jag hade bara med Tarzan, då Mick tyvärr varit lite småhalt från och till en period och jag vill spara på honom.

Tarzan fick träna desto mer. Apportering, rutan, fritt följ, inkallning med ställande, vittring, gruppmomnet och lite annat smått och gott. Jag försöker göra träningen så “enkel och ren” som möjligt och inte krångla till saker mer än nödvändigt. Eftersom det är mycket nyinlärning som gäller för Tarzans del så blir det naturligtvis en del detaljträning och enskilda moment som tränas, men jag försöker verkligen lära mig tänka i ett helhetsperspektiv. Inte så lätt om man som jag är lite detaljfreak, men när jag ser hur många av de mer framgångsrika ekipagen tränar så blir jag mer och mer inne på att “tänka helhet” i mycket större utsträckning än jag gjort tidigare.

Tarzan var väldigt laddad och hade den där galna blicken då man kan tro att ögonen ska trilla ur skallen på honom. Trots det höll han i hop bra, även om jag fick tänka om lite i mitt träningsupplägg. Och som vanligt är det en svår balansgång då det gäller Tarzan och belöningar. Jag försöker verkligen tänka träning ur hans hundperspektiv och inte ur mitt eget mänskliga. I bland förstår jag varför saker och ting blir rätt respektive fel, för jag tror jag begriper vad och hur han tänker. I andra fall har jag svårt att förstå varför han gör si eller så, men i nästan alla fall tror jag det har med belöningstänk att göra.

Även om vi har mycket att träna vidare på är jag nöjd med både mig själv, Tarzan och den träning vi fick till. Jag höll mig till min plan även om jag justerade den lite. Tarzan fick en lagom mix av fart och koncentration, svårigheter och lätta saker och trots att hjärnan och benen gick på högvarv så såg jag att han verkligen ansträngde sig för att tänka på rätt saker.

Det är som vanligt väldigt nyttigt att få andras ögon på sig. Jag kände mig mottaglig för synpunkter och olika sätt att ta mig an vissa bitar, samtidigt som jag nu börjar bli mer och mer trygg på min egen väg. Jag kommer verkligen jobba med att inte fastna i ett specifikt tänk utan inför varje nytt pass vara openminded och i vissa fall våga tänka utanför den berömda boxen.

Det går så mycket mode i hundträning. Jag tror det är väldigt lätt att i bland kopiera andras framgångskoncept, träna detaljer, rörelser och lära in saker utan att egentligen veta riktigt varför man gör det. Eller åtminstone har man inte hela bilden klar för sig. Det kan vara svårt att gå sin egen väg och våga lita på sitt hjärta och sin magkänsla när “träningskartan” hela tiden utökas med nya vägar, stigar, toppar och dalar. Ju större utbud, desto svårare val.

Kanske just därför jag inte kan låta bli att imponeras lite extra då jag ser ett ekipage som Lillemor och Shikka. Jag minns Shikka för ett par år sedan då Lillemor började träna mer regelbundet med henne. Jag tror aldrig jag sett en fartigare hund, men alltsom oftast slog det över och Shikka störtade in i vittringspinnarna så de for åt alla möjliga håll, sprang som en galning till rutan för att stanna, tvärvända och springa lika fort tillbaka till Lillemor. Hon klippte apporterna så man trodde de skulle halveras och hjärnan kokade liksom över. I dag är Shikka fortfarande en fartig hund som alltid tar i, jobbar järnet och aldrig tröttnar. Skillnaden är att hon numera är samlad, kan vänta och lyssna på sin förare. Hon tänker på sina uppgifter, är koncentrerad, kan växla tanke och har en grym ordförståelse. Och när man vet vilket arbete som ligger bakom, lyfter man ödmjukt på hatten och gläds med Lillemor som genom sin erfarenhet, fina hundtränarkänsla och envishet lyckas ta ännu en hund till toppen. En hund som dessutom är totalt olik hennes Krollie.

Men det var inte bara Lillemor och Shikka som visade prov på fin träning. Diana och hennes nya stjärna Dio är en fröjd att se, och de passar varandra som handen i handsken. Diana hade även med sin Zakk som varit med i svenska landslaget sedan 2008. Imponerande! Karin och Snikke visade att de inte bara är fenor på spår, uppletande och brukslydnad, utan säkerligen kommer fightas även i lydnadstoppen. Och slutligen Sofia och lilla Lix som bara är i början av sin lydnadsbana ännu, men visar prov på en hel massa snygga saker. Lix är dessutom en charmfaktor utan like.

Jag klippte i hop en liten filmsnutt från våra träningspass. Min tanke var att visa betydligt mer av varje ekipage samt även ställa lite frågor till förarna och lägga ut här på bloggen. Tyvärr lyckades jag slå på kameran då jag trodde jag stängde av den, vilket innebar att den var stendöd då jag skulle börja filma på lördagen. Shit happens!

Träningsdagar Kyrkekvarn feb 2013