Vår verklighet – och hundens…

 

helene tarzan 6_2Förra veckan åkte mina hundar på någon form av magsjuka. Tarzan först, men på honom gick det över snabbt. De andra har haft det lite längre (och Tiger kraftigare än bc-killarna) men nu verkar det som att det har gått över på alla tre.

Samtliga har fått ta det lugnt under veckan, något som åtminstone Tarzan tyckt varit vansinnigt korkat. Han är i vanliga fall väldigt bra på att koppla av då det inte händer något, men då han inte får träna och springa lös på promenaderna som han är van vid så får han absoluta tokryck inomhus. Vid dessa tillfällen brukar Mick och Tigge gömma sig under kökssoffan tills han är färdig, medan jag försöker rädda blomkrukor, stolar, ljuslyktor och annat som råkar stå i hans väg. Herregud!!

I dag har han fått träna en stund här hemma på planen. Det blev en del momnettransporter där jag håller jag på att hitta en strategi som (peppar, peppar) verkar funka bra på honom. Dessutom tränade vi stadga i olika situationer, positionen i fria följet där jag håller på att försöka få tillbaka honom en liten bit till, samt stoppen i rutan.

Efter diskussion med en av mina träningskompisar har jag kommit fram till att jag måste ändra hans referenspunkt i rutan. Från början tänkte jag bakre kant, och eftersom Tarzan är kvick både då det gäller att starta och stanna så var min tanke att om han siktar på bakre kanten hinner jag lägga in mitt stopp precis då han är på väg in i rutan och på så sätt hamnar han rätt. I den bästa av världar – och på de allra flesta hundar – skulle det säkert funka.

Men nää… då ser det inte ut i vår verklighet, och inte då det gäller Tarzan. Han tar så enormt långa språng så även om han påbörjar ställandet då han är på väg in så hamnar bakbenen på bakre kanten. Och eftersom det  dessutom går väldigt fort är det i princip omöjligt för mig att hinna tajma mitt kommando.

Jag har successivt flyttat fram hans referenspunkt, men mad facit i hand inte hållt tillräckligt bra på mina kriterier för vad som är rätt. Så från och med nu kommer jag lägga en target bakom främre linjen och på så sätt försöka få honom att tänka ”kortare” språng och landa med  framtassarna precis efter bandet. Det känns bakvänt och ovant för mig att tänka så, men man får anpassa sig efter den hund man har att jobba med. Och då det gäller Tarzan får jag försöka sätta mig in i hans hjärna (vilket inte alltid är det lättaste!) och förstå hur han ser på saker och varför han tänker och agerar som han gör. Det är ju föga troligt att hans och min verklighet ser likadan ut.

Härom veckan var jag på föreläsning för Maria B i ämnet ”Maxa dina belöningar”. Hon sa bl a att för de hundar som belönar sig genom att ”göra” gäller det att ha belöningar som överträffar ”görandet” (ofta springandet). Vad hon menade var att om hunden t e x springer fel till rutan, och man visserligen inte belönar det men låter hunden försöka igen så blir att få göra om ändå en belöning för hunden.

En annan variant är att hunden går miste om att få prova igen om det blir fel. Kanske genom att man tar en kort time out/tankepaus. Eller att man lägger in någon annan aningen mindre attraktiv uppgift emellan.

Det vore roligt att läsa lite om hur ni andra tänker och agerar då era hundar gör fel i träningen. Och då tänker jag i första hand inte i inlärningsskedet utan då hunden fått en lite större kunskap kring sin uppgift. Situationerna ser ju så klart olika ut, fel sker av olika anledningar och hundar hanterar vår information på olika sätt, men det är alltid spännande att höra hur andra tänker kring detta. 🙂

 

 

7 reaktioner på ”Vår verklighet – och hundens…”

  1. Om det blir fel har jag ofta gått för fort fram och då backar jag i träningen. Blir det fel för att hunden är för ivrig och vill för mycket så tränar jag mer impulskontroll och stadga innan jag provar igen. Jag gör sällan om direkt utan väntar.

    Du skrev i ett annat inlägg att du i bland talar om att det blev fel och i i andra situationer talar du inte om det och så gör jag också. Det beror helt på vad det gäller och vilken historia vi har kring det momentet.

  2. Denna underbara ruta;-))) Tänk att det ska vara så svårt för hundarna att förstå preeeecis hur vi vill, att de ska tänka, uppleva, göra, förstå.. och inte minst hur vi vill att de ska bedöma en punkt som faktiskt inte finns;-)))))) Du vet att du har en partner in crime där;-))))
    Ja, mina tankar om hur jag tänker, då det gäller att förmedla ett mindre positivt budskap finns ju här på bloggen, long version, dessutom. Jag krånglar inte till det helt enkelt – jag talar om på ett kärleksfullt men även tydligt sätt, när något inte är tillräckligt bra, om jag vet att hunden faktiskt kan göra på ett mer riktigt sätt. Neutralt, icke-sur men bara tydlig….. Och helst med samma tajming som jag skulle haft om jag velat belöna. Jag vill att hunden ska ha en så bra förståelse som möjligt för precis vad det var, som inte var bra. Själv skulle jag inte vilja göra samma fel – om och om och om igen på mitt jobb – utan att någon berättade för mig vad jag skulle göra annorlunda. Ej heller skulle jag i mina andra nära relationer vilja att de jag bryr mig om mest, skulle önska att jag gjorde på ett annat sätt, utan att tala om det för mig…. Men alla är vi olika…. Och ja, som det kom upp tidigare i någon kommentar – självklart är hundar olika – och förare med…. Jag vill dock fortfarande hävda, att många hundar jag ser på planerna skulle mår 100 gånger bättre av att få mer hjälp på vägen, när det handlar om att förstå vad som är rätt och vad som inte är det. Jag tror vi överskattar betydelsen av uteblivna/snuvade belöningar, timeouts och ’göra om’ eftersom de är svårtajmade och inte alla gånger upplevs som en förlust för hunden.

  3. Så olika hundar, så lika tänk 🙂 Med Lovis, där rutan var lika stor som en fotbollsplan, lärde jag henne att hoppa över markeringen och stanna på andra sidan av den. Jag tränade sällan med en hel ruta, jag använde bara framkanten och två koner.

  4. I agilityn kan det lätt bli ett problem att det blir självbelönande för hunden. Många bcn tycker det är så kul att springa att de inte bryr sig så mycket om i fall det blir fel eller rätt. Det finns olika lösningar på det förstås, graderade belöningar tex, men själv bryter jag och tar en paus när det blir så. Hon måste någonstans lära sig att hon behöver tänka och inte bara göra/belöna sig själv. Jag gör det inte på något negativt sätt utan brukar bara säga hoppsan och be henne lägga sig ned och så får hon ligga stilla på stället. När jag sedan efter en kort paus börjar igen gör jag en kort sekvens som jag kan belöna ordentligt för att få tillbaka fokus på att vi har kul tillsammans, inte var för sig. Fungerar bra för oss 🙂

  5. Nu har jag läst kapp alla spännande bloggar som jag missat p g a krångel med uppkoppling en längre tid. Din är en bland några favoriter och jag gillar även dina fina bilder och filmer. Mycket bra läsning är det också. 🙂

  6. Marika med Mixtra & Lojten

    Tror som du säger att man får ”passa sig” på vissa hundar, att göra om när det blir fel varje gång kan nog lätt bli en kedja i egen belöning 😉
    I vår träning tänker jag så här: vill inte göra om ett moment dirrekt om det blir fel….har olika variationer av belöningar i dessa fall det blir tokigt! Fortsätter med nästa uppgift istället. Funkar bäst på min hund och jag tror det hjälper hennes fokus och vilja att göra rätt första gången !!!!
    Kan tänka mig att prova igen men inte i samma träningspass.
    Utvärdera och klura ut så det blir rätt på första försöket är en utmaning i sig 😉 Intressant att ändra en placering i sin träning för att öka förståelsen för hunden, där man belönat otydligt och lite slarvigt.
    Spännande att se hur resultatet blir med Tarzans ruta …..
    Trevlig helg !

  7. Tack för era svar! Alltid roligt att få ta del av hur andra tänker i olika situationer. Ha det gott vänner! 🙂

Lämna ett svar till Heléne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top