1947950_10201495876301177_1216723826_n

Det finns många “do and dont´s” i hundträningen. Och alla äro vi saliga i vår egen tro.

Många är också de lite märkliga benämningar vi använder för att tala om vilken träningsfilosofi vi har. Vi tränar svart-vitt (nä, man behöver inte ha bc för det…;)), vilket ofta innebär att vi tydligt talar om vad hunden gör rätt respektive fel i träningen. Vi tränar positivt, vilket ofta betyder att vi ignorerar fel, och i stället belönar det som är rätt. Vi använder oss av korrigeringsträning, vilket ofta tolkas som att vi fysiskt tillrättavisar hunden.

Dessutom finns en mängd andra uttryck som  av förklarliga skäl lätt missförstås. För hur lätt är det att tolka begrepp som positiv förstärkning, negativ bestraffning, positiv bestraffning och negativ förstärkning?

Jag tänker inte lägga några värderingar i bra eller mindre bra träningsmetoder, för det anser jag mig inte ha tillräcklig kunskap för. Det finns många hundtränare som är framgångsrika (och där ekipaget dessutom ser väldigt trevligt och glatt ut) som har en helt annan träningsfilosofi än jag. Och inte tränar dom “på fel sätt” bara för att dom inte tänker som jag. Och vice versa.

Vad jag däremot tror kan vara en fara är om man helt plötsligt får för sig att man vill börja träna på ett nytt sätt, bara för att vissa andra är framgångsrika med den metoden, eller någon instruktör säger att man ska göra si eller så.

Om man exempelvis från början tränat genom att inte  använda felsignal eller på något annat sätt tala om för hunden när den gör fel, och så plötsligt – av någon anledning – börjar göra det, då tror jag det kan bli problem. Vissa situationer/moment är mera känsliga än andra, och det är givetvis individuellt från hund till hund. Men ett moment som generellt är skörare än många andra är fria följet, för det bygger på så mycket mer än ren teknik.

Givetvis måste man kunna ändra sin träningsstrategi och tänka i nya banor. Men om man helt plötsligt börjar fela hunden för blicksläpp, sneda sättanden mm – och man tidigare aldrig talat om att det varit fel – finns en stor risk att hunden blir osäker/stressad eller tappar gnistan och blir låg. Vill man ändå jobba på det sättet ska man kanske börja med att lära hunden felsignal i en annan situation som inte är så känslig som just fria följet.

Det jag själv tycker är svårt då det gäller att berätta för hunden när den gör fel (jo, jag gör det i vissa träningssituationer – men inte i alla) är att 1. vara tajmad så hunden förstår exakt vad den gjorde mindre bra 2. att ge hunden tydlig information utan att lägga in minsta negativ känlsa, ansiktsuttryck, röstläge 3. matcha mina belöningar så att dom balanserar upp hundens känsla.

För en tid sedan undrade någon om det inte är inkonsekvent av mig att i vissa lägen tala om för hunden att den gör fel, och i andra situationer inte göra det. Och det är klart att det är inkonsekvent när man inte alltid gör på samma sätt. Men för den skull behöver det inte vara dåligt. Olika moment/uppgifter är olika sköra. Om jag felar min hund i en situation som han tycker är lite svår eller jobbig, får han lätt känslor och beteenden som jag inte vill att han ska ha. Känslor som på något sätt kan mutera och i värsta fall påverka vår träningsrelation. Och i dessa fall väljer jag att försöka få till rätt genom att lägga upp träningssituationen på ett annat sätt (backa tillbaka ett steg eller två, påminna genom grundövningar, ändra miljön, använda en hjälp etc) så jag får tillfälle att belöna när han gör rätt.

I andra situationer där han har väldigt mycket driv och självförtroende, kan jag välja att på något sätt tala om för honom att han är för ivrig eller slarvig. Och att han får tänka till lite bättre innan vi provar igen.

Det här sättet att tänka passar mig, och vad viktigare är – det passar min hund. Det gör också att jag måste vara vaken och uppmärksam för att se vad han berättar för mig genom sitt sätt att svara på träningen. Visst kan även jag bli osäker och tvivla på mig själv någongång – i synnerhet då jag ser någon väldigt framgångsrik och skicklig hundtränare som lyckas jättebra med ett helt annat sätt att träna hund. Men samtidigt finns det ju ingen som känner min hund (och mig själv) bättre än jag. Ju mer erfarenhet man får, desto tryggare och mer bekväm bli man i sin egen roll och i sitt eget sätt att träna.

Jag har en vän som är otroligt duktig på att träna hund. Frågar man henne vad hon har för träningsmetod svarar hon: “Ingen aning! Det varierar från hund till hund och ändrar sig ofta under resans gång. Jag tränar mycket på magkänsla och ser vad hunden är mottaglig för just där och då.” Och med tanke på hur hennes hundar ser ut då de tränar tillsammans så fungerar Magkänslometeoden alldeles ypperligt!