83da50734082679f58583face820989cFör ett och ett halvt år sedan gick min arbetsgivare Anna bort efter en kort tids sjukdom.

Hon lämnade ett stort tomrum efter sig och vi saknar henne alla på olika sätt – som mamma, hustru, arbetsgivare, vän… Personligen saknar jag henne också som mentor. Hon kom att bli något av en livscoach för mig, och hennes sätt att ta sig an livet har givit mig många uppvaknanden och nya insikter. Inte minst då det gäller hur jag vill vara som människa och hur jag vill leva mitt liv.

Anna var nog en av de minst prestigefulla personer jag mött. Hon hade liksom inget behov av att hävda sig, försvara sina handlingar eller få bekräftelse från andra – kanske för att hon var så enormt trygg i sig själv.  Dessutom hade hon ett makalöst effektivt och smidigt sätt att lösa problem innan de riktigt hann uppstå. Under de tio år jag jobbat på kliniken har vi aldrig någonsin haft en enda konflikt. Ganska fantastiskt med tanke på att vi alla är kvinnor… med ganska olika personligheter. 😉

Anna var duktig i sin yrkesroll. Inte bara då det gällde kunskap och teknik i behandlingar utan minst lika mycket då det gällde att bemöta människor. Vid de få tillfällen någon kund var missnöjd med någon behandling eller produkt löste hon det snabbt och smidigt. Och alla parter var nöjda.

Men hon var inte bara en duktig yrkeskvinna, hon var en duktig på att leva i största allmänhet. Anna var en doer som gjorde många av de saker som andra bara pratar om att de vill göra. Hon förverkligade sina drömmar, hittade nya utmaningar i livet och dessutom fann hon den där viktiga balansen som många av oss söker. Balansen mellan äventyr och trygghet, vardag och fest, vänner och familj, jobb och fritid…

Jag glömmer aldrig resan till Malta som Anna bjöd oss på för att hon tyckte vi jobbat så bra under en period då det var allmän lågkonjuktur i Sverige. Det blev en magisk resa på många sätt och det blev också det sista vi gjorde tillsammans utanför jobbet, för strax efteråt blev hon sjuk.

Sista natten innan vi åkte hem satt vi på stranden och pratade om vad vi ville göra i livet innan det var för sent. Anna sa “Jag vill uppleva så mycket, inte bara resor och äventyr utan även små saker som skulle betyda mycket för mig och mina nära. Och jag vill inte bara jobba, jag vill ha kickar från många olika håll. Livet är ju lite som en bok, och jag vill inte läsa samma kapitel om och om igen. Jag vill ständigt vända blad, komma vidare och läsa nya kapitel!”

Hon sa så mycket annat klokt också. Saker som jag bevarat långt inne i hjärtat och som jag ofta tänker på i olika situationer.

Jag minns så tydligt den där natten. På något sätt hade jag en lite ödesmättad känsla där vi satt i sanden, som om jag kände på mig att saker skulle förändras. Men jag vet inte… kanske är det bara som jag upplever nu i efterhand, med facit i hand.

Det är lätt att fastna i livsmönster, tankegångar och situationer av olika slag. Det kan vara tufft att komma loss, och svårt att tänka om och göra rokad i livet. Man har svårt att se saker utanför trygghetszonen och försöker skapa en identitet kring det man gör – inte den man är.

Prestige och bekräftelse är två bovar som ständigt lurar bakom knuten, och det slår mig ofta att de människor som är mest “framgångsrika” och trygga i sin roll, ofta är de som har minst behov av att basunera ut sina framsteg, segrar eller goda gärningar.

Ju äldre man blir, desto bättre lär man  (förhoppningsvis) känna sig själv och förstå varför man tänker, reagerar och agerar som man gör. Vissa sidor är man nöjd med, medan man känner att man skulle vilja förändra eller stärka vissa andra. Åtminstone är det så för mig.

Anna fick aldrig möjligheten att läsa alla kapitel i sin bok, hon hann bara halvvägs. Mycket ledsamt, både för henne och för alla oss andra som kände henne. På jobbet har vi en jättefin bild på henne från en midsommar för några år sedan. Hon sitter där med sitt vackra leende och med en blomsterkrans i håret och ser så lycklig ut. Under bilden står det två ord – “Lev livet”. Det var något av det sista Anna sa till oss innan hon somnade in några dagar efteråt.

Numera får jag vara min egen livscoach. Eller njaa… det är väl inte helt sant för jag har flera människor i min omgivning som inspirerar mig mycket och ofta., och som hjälper mig göra bra val. Så visst har jag god hjälp på vägen.  Och jag hoppas att jag får fortsätta vända blad i min bok och lära mig nya saker i varje kapitel. Det vore ju rätt enformigt att läsa om samma sak hela tiden. Och ännu värre att komma till slutet och inse att man inte fattat ett dyft…