Vem bestämmer känslan? Du eller hunden?

 

Blogginlägget ”Att var som bäst när det går som sämst” har givit ringar på vattnet, och flera har hört av sig och vill läsa mer om just detta ämne. Förmodligen för att det är något av det svåraste inom hundträningen (tycker i alla fall jag). Så här kommer en liten uppföljning. 

http://www.high5hundkurser.se/2017/01/att-vara-som-bast-nar-det-gar-som-samst/

Om vi alltid krattar i manegen…

Att vara en bra hundtränare när allt flyter på är förhållandevis lätt. Hunden ligger rätt i aktivitetsnivå, har samma tanke som vi, är fokuserad och i balans, vilket gör att vi får en bra känsla. Hundens sinnesstämning smittar av sig på oss och vi känner oss glada, lättsamma och kan fokusera på våra egna uppgifter, för hunden sköter ju sina. 

Vi kan välja att 1. alltid se till att ha hunden rätt inställd på träning. 

Att avbryta då hunden ligger fel, och därefter på olika sätt skapa ett gynnsammare träningsläge är en variant. Att inte träna alls då hunden är  lite låg och ofokuserad, alltför het eller har en felaktig tanke är en annan variant. 

På så sätt slipper känna den där obehagliga känslan av frustration och otillräcklighet, för visst blir utfallet av träningen betydligt sämre då hunden har fel känsla, eller då omständigheterna spelar oss ett spratt.

Men… om vi har bestämt oss för att tävla – och dessutom försöka tävla ganska högt – kan vi sätta krokben för oss själva genom att tänka på det här sättet . Vi blir visserligen superduktiga på att träna våra hundar, men sämre på att tävla. För på tävling har vi inte samma kontroll och vi kan heller inte påverka vår hunds sinnesstämning på samma sätt som på träning. 

Vi kan välja att  2.  medvetet jobba på i fel träningsläge ibland!

Jag är helt övertygad om att för att bli en skicklig tävlingsförare som klarar att prestera högt år efter år med sin hund, så gäller det att vi kan jobba med hunden i alla lägen – inte bara de optimala. Och för att klara det på tävling måste vi träna på det under träningspassen.

Jag menar självklart inte att vi medvetet alltid ska försätta hunden i fel sinnesstämning och aktivietsnivå under träning. Inte heller menar jag att vi ska lära in momenten eller uppgifterna i fel känsla. Men då hunden är så pass tränad att den börjar bli färdig för att tävlas, ja då kan det vara idé att utmana sig själv genom att ibland jobba vidare – trots att det inte kanske känns helt 100.

Hur manövrerar man en kärnkraftverk?

Första gången det här blev påtagligt för mig var då Tarzan och gjorde en av våra första elitstarter. De tidigare hade känts ganska bra, och även om Tarzan alltid är het så tyckte jag han varit hyfsat samlad och förhållandevis lugn. Vilket i sin tur gjorde att jag var detsamma. Hans känsla påverkade min, och gjorde att jag ganska lätt kunde guida honom genom programmet. 

Vid just det här tillfället hade vädret plötsligt slagit om, och det var frost på morgonen då vi åkte i väg till tävlingen. Om det var kylan eller något annat som påverkade vet jag inte, men Tarzan var som ett litet svartvitt kärnkraftverk på uppvärmningen. Han frustade som en stridshingt, svansen viftande vilt på ryggen och ögonen var som två intensiva  laserstrålar. OMG!

Jag försökte få ner honom så gott det gick på uppvärmningen, men det lyckades inte så bra. Eller inte alls kan man säga, för så fort vi gick över linjen och in på planen blev han återigen som en lipizzanerhingt på Spanska Ridskolan och gjorde både caprioler och levader bredvid mig. 

Inne på tävlingsplanen blev jag stressad över att han eldade på, och började fundera över hur tusan jag skulle kunna hålla ihop honom. Framför mig såg jag inkallningar i 200 knyck, rutor som passerades med hästlängder innan jag fått stopp på honom och vittringspinnar som flög all världens väg. Och börjar man som förare fundera över sådant mitt under en tävling, ja då är man definitivt ”på läktar´n” för då har man tappat sina uppgifter och sitt fokus! Vilket jag i det här fallet hade behövt dubbelt upp av!!

Jag lyckades ta mig samman någorlunda (efter en nollad ruta…) och höll ihop mig själv så pass bra att vi tillsammans klarade genomföra resten av tävlingen på ett hyfsat okej sätt.

Det blev inga höga poäng, eller framskjuten placering på den tävlingen, men på prisutdelningen gav domaren mig i alla fall en ”eloge för att jag klarade hålla i hop en så explosiv hund”. Jag tycker själv inte jag lyckades särskilt bra med det – i alla fall inte under den första delen – men jag tror att det är den tävling jag lärt mig mest på. Så jag skulle inte velat vara utan den!

Man lär sig nya saker hela tiden

Den blev en nyttig läxa för mig, och jag insåg att jag måtte lära mig hantera mig själv så att jag kan hantera Tarzan – oavsett hans aktivitetsnivå och sinnesstämning på tävling. Där och då bestämde jag mig för att han aldrig mer skulle få påverka mitt fokus negativt inne på tävlingsplanen, genom sitt agerande eller sina känslor. Det blev liksom en utmaning för mig att bli snäppet bättre när han behövde det som bäst.

Givetvis är målet att han ska vara coolare i huvudet och allmänt mera samlad då vi går in och tävlar, och det är också så jag jobbar på träning. Oftast. Men ibland gör jag som jag beskriver i blogglägget ”Att vara bäst…” genom att medvetet träna när han ligger fel i aktivietsnivå. Inte för att träna honom, utan för att träna mig. Så att jag i min tur har kapacitet att hålla fokus och sköta min del, även om han skulle flyga till månen! (vilket han faktiskt sällan gör nu för tiden…;)

Trygghet och självförtroende

Genom att jobba med mig själv på det här sättet har jag fått en större trygghet och bättre självförtroende, vilket förmodligen är precis det min hund behöver när hjärnan och benen går på högvarv. 

Jag är i grund och botten en känslomänniska och för mig betyder en god känsla jättemycket, både i träning och tävling. Men det får aldrig vara en förutsättning för att jag ska klara prestera och fokusera. För då är jag med ens utlämnad till omständigheterna, och det kommer inte hålla i längden.

Det finns egentligen bara en enda sak jag kan påverka under en tävling och det är mig själv. Hunden kan jag påverka till viss del, men inte helt och fullt eftersom han är en alldeles egen individ. Men genom att höja mig själv ett snäpp när situationen så kräver, så hoppas jag att min känsla kan påverka min hund på ett positivt sätt. Det är i alla fall mitt mål. 🙂

 

 

2 reaktioner på ”Vem bestämmer känslan? Du eller hunden?”

  1. Kloka tankar! När jag började träna med mitt ”kärnkraftverk” som är av en kaliber jag inte hade någon som helst erfarenhet av innan så tyckte jag att det var jättejobbigt när hon gasade. Nu när vi känner varandra bättre och har en djupare relation så känner jag inte längre att jag hela tiden jobbar mot den där kraften för att kontrollera den (så fick jag ju massa bra tips från dig i höstas också :-)). Vi jobbar tillsammans och jag stöttar när hon behöver det, men det är hela tiden hon och jag i samma lag så det blir inte alls samma frustration från min sida.

    1. Jamen precis! Och om du klarar att inte bli frustrerad så blir hon ju inte heller frustrerard… för att du är frustrerad… (ja du fattar:).

      Jag tror det är superviktigt att hunden känner att man är i samma lag. Åtminstone är det viktigt för Tarzan. Om han känner/tycker att jag inte är på hans sida blir han väldigt uppskruvad och osäker. ”Vad är det nu för fel? Varför är du sådär??”

      Härligt att läsa att ni kommit så långt tillsamman du och din fina tjej. Bra jobbat av dig! 🙂

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top