img_4062

Willie och jag hade större upplevelser tillsammans på hoppbanan än på dressyrbanan. 🙂

Jag har börjat skritta Trasan en del.

Han har haft svårt att skritta, även i koppel, och speciellt då han fått vara lös och rejsat omkring innan. Då har han liksom taktat fram, hur sakta jag än gått med honom i kopplet. Till slut har det nästan blivit piaff på stället.

Men nu börjar han kunna skritta på ordentligt och jobbar genom hela kroppen, utan att gå över i trav. Och jag tror det är svinnyttigt för honom som mest använder bakdelen till att skjuta på med. Muskerna blir gärna korta, starka och svåra att stretcha ut.

Trasan påminner mycket om en häst jag red en gång i min ungdom – Willie.

Willie var inte min häst, utan min kompis Karins. Min egen häst hette Poly och var en liten isabellfärgad muskulös kille med lång vit man och svans. Min sagohäst!

Poly var underbar att rida dressyr med, men hade en del övrigt att önska då det gällde hoppning. Men han passade ju mig bra, eftersom jag redan på den tiden gillade att rida dressyr.

img_4063

Jag och Poly. Vi vann dressyrtävlingen och min bästis Pia och hennes Frippe blev tvåa. 🙂

Problemt var bara att Roine, killen jag på den tiden var grymt kär i, tävlade hoppning och inte dressyr. Vilket innebar att jag sällan fick chans att träffa på honom i samband med träningar och tävlingar. Det var många tjejer som hade en crush på Roine, så jag hade konkurrens. Hård konkurrens.

Roine hade hoppkurser i ridhuset som låg inne i Linköping. Och jag ville ju gärna att han skulle se just mig – mitt bland alla andra förälskade tonårstjejer – så vad gjorde jag?

Jo, eftersom jag insåg att jag knappast skulle imponera på Roine genom att komma till hans kurser och hoppa med Poly, så mutade jag upp min kompis Karin så jag skulle få låna hennes hoppfantom, Willie.

Wille var en häst som i princip bara hade en växel – full fart framåt! Hon hoppade över allt som gick att hoppa över, och det hela gick i 180. Perfekt för mig som inte kunde räkna galoppsprång mellan hinder, och hade noll koll på hur och var man svängde för att komma bäst på hindret. Här var det liksom bara att hänga med och låtsas att man hade full kontroll på läget.

Om Roine blev imponerad så visade han det i alla fall inte. 😉 Jag minns hans vanligaste kommentarer som var “Åh herregud!” , “Bromsa för helvete!”och “Du måste räkna galoppsprång Heléne!” Det senare var i princip omöjligt för en person som i grunden var dressyrryttare och dessutom halvtaskig i matte. Och hur 17 skulle jag hinna med att räkna galoppsprång när det gick i raketfart??

Men över hindren kom vi. Fort gick det. Och kul hade vi.

Även om jag inte imponerade på Roine med mina hopptalanger så gillade jag verkligen att rida Willie. Jag har ju alltid haft en förkärlek för de lite vilda, halvgalna individerna, och Willie platsade definitivt där. Vi synkade så pass bra att matte Karin bad att jag skulle tävla lite dressyr med henne. Det gick sådär halvbra, rent resultatmässigt.  Men för att använda ett populärt uttryck… Jag hade ändå en bra känsla med henne.

img_4061

Willie och jag trimmar på ridbanan.

Men vad har Willie – och mina ungdomskärlekar  -med Trasans skritt att göra???

Jo, det var nämligen så att Willie fick lite problem med sin bakdel. Veterinären påpekade att hästar som hon (explosiva och dynamiska med mycket påskjut) måste lära sig att skritta genom hela kroppen och använda sina muskler till att stretcha ut, inte bara skjuta på. Willie – som i princip galopperat och taktat genom hela sitt liv – fick lära sig skritta på lång tygel och slappna av i steget.

Jag ser vissa likheter mellan Willie och Trasan.  Sättet att röra sig. Kroppens utformning med en lite tunnare framdel och en rejäl musklemassa bak. Och jag inser att skritt är en gångart jag definitivt ska jobba vidare med!

Nää, jag har tyvärr inga bilder på snygga Roine. Han flyttade sedermera till Stockholm – tillsammans med sin pojkvän – och fortsatte sin framgångsrika hoppkarriär! 🙂