images-2

Jag fick ett samtal i går.

Ett samtal från en person som varit här på träning under några år. Hon var ledsen.

Hennes glädje efter en fin prestation byttes mot tårar efter att ha fått höra tråkiga kommentarer om sig själv och det hon presterat.

“Man väljer själv hur man vill ta emot andras kommentarer.” “Man kan aldrig kontrollera vad andra tänker och säger, därför ska man inte lägga någon vikt vid det.”

Det är sådana där kloka sanningar man brukar få höra – i försöka att trösta. Men det är inte alltid man kan ta till sig alla dessa kloka råd när man känner sig som mest ledsen och sårad.

En av de personer jag lärt mig mest av då det gäller att utveckla mig själv som person är Anna, min tidigare chef på Laser&Hudvårdskliniken. Anna gick bort i cancer för drygt två år sedan men vi han jobba tillsammans under nästan tio år, och under dom tio åren lärde jag mig minst lika mycket om mig själv som person, som om laserteknik och olika behandlingstyper.

Anna inte bara sa en massa kloka saker, hon levde efter dom också. Hon var en fena på att entusiasmera sin personal, få oss att trivas och ha en god stämning på kliniken. Jag minns faktiskt inte att någon av oss tjafsat eller tjurat ihop vid ett enda tillfälle under alla år vi jobbade med Anna. Och då ska man betänka att vi bara är kvinnor på kliniken… 😉

Samma sak gällde våra kunder. Hon bemötte alla kunder på ett oerhört proffsigt sätt, och om det var någon som inte var nöjd så tog hon sig alltid tid att se saken från dennes synvinkel och hittade en lösning där alla parter till sist var nöjda.

Som oftast när det gäller duktiga, framgångsrika (och som händelsevis också råkar vara snygga & trevliga) människor så finns det personer som stör sig.

En gång råkade Anna ut för en sådan person. Personen i fråga gjorde en period sitt bästa för att sprida osanningar om Anna och vissa behandlingar vi gjorde på kliniken. Själv kände jag ilskan bubbla i mig när Anna berättade om det hela, och min första tanke var “Vilken idiot!! Vi måste gå ut och dementera det där!”

Men Anna var av en annan uppfattning. “Jag tror inte vi ska göra någonting alls. Vi låter det bara bero. Jag tror X egentligen inte är så elak… Hen klarar nog bara inte av att det råkar gå bra för oss nu, och sämre för hen. Du vet, vissa personer kan bara säga snälla saker om andra när det går bra för dom själva. Går det dåligt, så kan dom inte glädjas åt andras framgång. Det är ju trist, men nog ganska mänskligt”

Jag tyckte – och tycker fortfarande – att det var så otroligt storsint sagt av Anna. Hon liksom bara konstaterade att det var “trist, men nog ganska mänskligt” att bete sig lite taskigt när man känner sig i underläge eller har stort bekräftelsebehov (vilket man brukar ha då man befinner sig i underläge).

Även om jag inte på långa vägar är lika klok och storsint som Anna var, så har jag lärt mig att se saker från två håll i dag. Det innebär bl a att jag har lättare att bortse från negativa och destruktiva personer och kommentarer i dag än vad jag hade för tio år sedan.

Det enda som egentligen betyder något i långa loppet är ens egen uppfattning om sig själv. Om jag är nöjd med min prestation och nöjd med mitt eget förhållningssätt – till mig själv och till andra människor – ja, då kan jag gå vidare med en bra känsla.

Kanske man mitt i alltihop kan kosta på sig att tycka lite synd om den/de som hela tiden måste försöka hitta fläckar på solen. För det är ju dom som oftast hamnar i skuggan.

images-1

För övrigt saknar jag Anna. Men hon har lämnat ett stort avtryck efter sig, och ofta när jag hamnar i situationer då jag blir tveksam eller tycker en annan person beter sig korkat så tänker jag: “Vad skulle Anna sagt?” Eller “Hur skulle Anna hanterat det här?”

Ofta hör jag liksom hennes röst och ser hennes fina leende framför mig. “Trist… men det är nog ganska mänskligt” Och plötsligt har jag lite lättare att hantera saken.

14100376_1204309252953533_4145282308324849149_n