Dessa förbannade mål! ;)

Bild: Fotografingela

När jag var tonåring och höll på med friidrott var det ganska lätt att sätta mål.

Om man sysslar med en sport som handlar om att springa fort eller hoppa långt så är det lätt att sätta konkreta träningsmål i form av resultat. Det är också förhållandevis lätt att lägga upp en träningsplanering och utgå från den. Om man har 4,15 i personbästa i längdhopp på träning och har som mål att hoppa 4,20 på tävling ett halvår senare finns det några olika saker att titta på:

Vad behöver förbättras då det gäller 1. hoppteknik (från det att man sätter fötterna på avstampsbrädan tills dess att man landar 2. springteknik och avståndsbedömning (från dess att man startar tills dess man gör avstamp)  3. kraft/riktning vid avstamp (handlar mycket om styrka och explosivitet och förmåga att ändra riktningen på energin utan att tappa den) 4. mentalt fokus (förmåga att inte låta spänningar hämma fysiken då det kommer till tävling)

Allt (förutom möjligtvis den mentala biten) är saker som är konkreta, mätbara och lätta att utvärdera. Med det inte sagt att det är lätt att bli duktig i längdhopp. Men det är lättare att sätta mätbara mål än  då det gäller bedömningssporter som dressyr eller tävlingslydnad. Dels för att målen i sig är svårare att definiera och dels för att olika domare dömer utifrån sitt sätt att se på ens prestation.

Måste man ha tydliga mål för att bli bra på något?

Nej, det tror jag faktiskt inte. Om ditt mål är att bli bättre på det du gör så räcker det med att du tränar på och lär dig utifrån dina framsteg och misstag. Men om du vill nå till ett specifikt mål, t e x att vara bland de tre bästa på ett VM inom en tvåårsperiod, då måste du ha just den målbilden i åtanke då du planerar din träning. 

”Det är så himla mycket att träna på och så mycket jag vill lära min hund, så ibland vet jag inte var jag ska börja!” De orden kom från hjärtat och uttalades (med en lätt suck) av en tjej som går på privat träning här. Vi resonerade kring hennes mål för året och hon berättade – lätt stressad – om allt ville uppnå med sin unga hund.

Jag tror att många känner precis som hon, i synnerhet då man har en ung hund. Man har hur mycket som helst att träna på och det är ju inte alltid så att allting går på räls. Vad jag också kan uppleva är att vissa fastnar för mycket i grundträning och inte kommer vidare, medan andra går väldigt fort fram och glömmer viktiga kunskaper på vägen. Men hur 17 gör man då för att hitta balansen? Och hur vet man om och när man gjort det? 

Det är någonstans här som det blir svårt, och skillnaden mellan konkreta mål och diffusa (som att öka sitt personbästa med två tiondelar på 100 meter eller hoppa fem centimeter längre i längdhopp kontra att ”bli bättre på fritt följ”) blir påtaglig. Men i stället för att låta det bli en ursäkt för att aldrig börja så kan man se det som en utmaning i sig. 

En strategi som aldrig är fel är att börja göra något även om det återstår tusen saker. Att tänka ”så här vill jag att min hunds ingångar till sidan ska se ut” och börja träna för att få till det, är ett mål i sig och ett steg i rätt riktning. Även om du efterhand upptäcker att din ursprungsplan för att få till snygga ingångar inte riktigt funkar, så har du i alla fall börjat och lärt dig något. Och den lärdomen kom av att du började någonstans. 

För egen del har jag lätt att fastna i någon slags vision att ”detta har ju funkat på mina tidigare hundar så det borde rimligen fungera även på Smiley” trots att jag så väl vet att varje hund är unik och man måste kunna läsa och tolka varje individ med öppna sinnen. Men att veta är en sak – att göra en helt annan. Och begreppet ”kill your darlings” är väldigt användbart även i hundträningssammanhang. 😉 

Vad kan jag göra i dag?  Många gånger är det lättare att  fundera över vad som (kanske) kommer hända i morgon än faktiskt påverka det som ska ske i dag. 

Alla drömmar, visioner och uppfyllda mål har börjat någonstans. Med ett pyttesteg och en tanke på vad man kan göra just i dag! Så börja nu! 🙂 

 

 

 

Senaste Smiley-Nytt

Herr Långben

I går var det dags för besök på Anicurakliniken i Jönköping igen.

Nästan exakt en månad hann vi vara igång med lätt lydnadsträning och skogspromenader (med en stunds lösspringande för Smileys del )innan han återigen blev halt – denna gång på vänster fram mot tidigare höger.

Eftersom man uteslutit ocd/fcp på bogar och armbågar gjordes en ny grundlig undersökning. Smiley reagerade väldigt starkt då veterinären klämde på hans ben, både bak och fram. Det – plus det faktum att han vuxit väldigt mycket och snabbt plus att hältan flyttat på sig – gör att de nu tror han har panosteit. Man kunde se en tendens till det på CT:n vid förra besöket och eftersom det tydligen går i skov så ser man olika mycket vid olika tillfällen på röntgen. Prognosen på panosteit är god men det kan vara ett långdraget förlopp. Sköterskan som var med vid undersökningen berättade att hon haft det på sin schäfer. Han var halt från och till och kunde inte tränas ordentligt förrän han blev 2,5 år. Då försvann det som genom ett trollslag och sedan dess har han varit helt frisk.

När jag kom hem i går satt jag resten av kvällen och tog reda på allt jag bara kunde om panosteit. Allt från att läsa om det till att trakassera både vänner och personer jag inte känner som har/har haft det på sina hundar. Många verkar få den diagnosen när veterinärerna inte riktigt vet vad som felar. Ungefär som hästar som får diagnosen kotledsinflammation för att veterinären inte hittar något annat som stämmer med symtomen. Jag känner mig fortfarande osäker på om de hittat rätt, men man måste ju prova och utesluta bit för bit. Och symtomen stämmer ju onekligen på Smiley.

Att ha en unghund som inte får träna och leva ”unghundsliv” är väldigt ledsamt. Man får hem sin valp, ser fram mot att få lära känna dem, träna den och visa den allt roligt som ett hundliv har att erbjuda. Och så blir det inte så. Och det allra värsta är att inte få veta exakt var felet sitter. Jag går och tänker på det mest hela tiden, men inser att så kan jag ju inte hålla på. Nu är det den här diagnosen som gäller och då får jag förhålla mig till det. Ingen idé att gå och grubbla, utan ta en dag i taget och försöka se positivt på det hela.

Smiley själv ser positivt på det mesta i tillvaron. Han är glad, obekymrad och oerhört social och kelig. En obrydd kille med mycket självförtroende och aptit på livet. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat och önskar bara att han ska få bli frisk! Men nu tar jag nya tag och hoppas på det bästa. Som tur är så är Trasan frisk och i toppform så jag har i alla fall en hund att träna. 

Nu bär det snart iväg till Tånga Hed och årets första talangläger. Det ska bli kul och skönt att få skingra tankarna med lie annat än halta hundar. 

Tack till alla fantastiska människor som på olika sätt engagerar sig, både vänner och personer jag inte känner. Jag tycker hundfolk generellt är genuint engagerade och ställer upp för varandra i både med- och motgång. Man vill varandra väl helt enkelt och det är väl en av de finaste egenskaper man kan besitta. 

Mitt gäng <3

”Tankar och trender inom lydnadssporten” Intervju med Maria Brandel.

Vad är ”trenderna” inom lydnadssporten just nu? 

Det är en av de frågor jag bad Maria Brandel ge sitt svar på. Maria har god insikt i hur lydnaden ser ut, inte bara i Sverige utan även ute i Europa. Och genom sin stora erfarenhet – både som tävlande på hög nivå och flitigt anlitad instruktör – är det intressant att få veta hur hon tänker kring såväl inlärning som träning av den mer erfarna tävlingshunden. Stort tack för att du tog dig tid att svara Maria. Och imponerande snabb var du också! 😉 

Hundträning handlar ju en del om om trender. Du som har möjlighet att se hundträningen från fler perspektiv än det svenska – hur tycker du att lydnadstrenden ser ut just nu och vart är den på väg?

Jag tycker att den just nu verkar påväg mot små snabba hundar med bra fokus och blixtsnabba reaktioner. Samtidigt en hög precision där precis allt bedöms. Ute i Europa är många domare också IPO domare så det är intressant vad som händer där just nu. Det påverkar nog lydnaden en hel del. Tillexempel tror jag tanken att hunden ska vara fokuserad i varje sekund kommer därifrån.

 Vad tycker du man ska tänka på lite extra när man börjar med en ny, ung hund – förutom goda grunder och en bra träningsattityd?

Låt detaljer och moment vara lite sekundära. Engagemang, fokus och tävlingsträning är de svåra delarna i lydnad som behöver mest tid och arbete i anspråk om vi ska se på ”normal hunden”. Ha inte så bråttom ut på tävling om du fortfarande behöver mer engagemang och fokus. Jämför dig inte med andra utan låt saker och ting ta den tid de behöver.

 Måste man ha en hund med ”riktigt bra” förutsättningar för tävlingslydnad för att lyckas ta sig långt, eller handlar det mesta om bra och rätt anpassad träning för just den individ man har?

Det beror på vad man menar med att ta sig riktigt långt. Är det att komma till SM tror jag att man kan klara det med många hundar. Med bra träning kan man kompensera många brister som hunden har och det kan jag tycka är en kul utmaning i sig. Pratar vi steget längre, kanske att lyckas på VM så behövs i de allra flesta fall en hund med riktigt bra egenskaper. Och som trend i Europa kan man även se att många tävlande verkligen letar efter hundar med rätt förutsättningar och det finns en hel del uppfödare av Border Collie ute i Europa som verkligen strävar efter att få fram bra lydnadsämnen. Dock räcker det inte med ett bra ämne i teamet hund-förare. Rätt egenskaper betyder ju inte alltid lätta egenskaper. Så normalt sett behövs två bra ämnen – hunden OCH tränaren.

 Vad tycker du är det vanligaste misstaget man gör då man börjar träna sin valp/unghund?

Att fokusera för mycket på de hundar man har haft innan och anpassa träningen efter det. Det bästa man kan göra är att försöka vara lite blank och se vad den nya hunden just behöver. Också att träna in delar och moment utan rätt fokus och engagemang genom att bli för fixerad på det tekniska är något som är ganska vanligt. Sedan om det dyker upp problem-ta hjälp av en tränare-vänta inte tills problemet är väl intränat-då blir vägen tillbaka så lång.

Hur tränar du den lite mer erfarna tävlingshunden för att den ska hålla långt upp i ålder och hela tiden förbättras?

Oh, mitt favoritämne. Jag har ju min stjärna Ylle, han fyller i dagarna 12 och är precis lika sugen på att träna som han varit i hela sitt liv. Det tror jag beror på två saker.

1. En riktigt stark fysik-alltid lika mycket promenader i ostigad terräng som träning-det har i perioder inneburit MYCKET eftersom jag också tränat mycket. Promenerat i ostigad terräng startade jag med direkt han kom hem som 8 veckors valp och gör fortfarande. Fysträna mycket-skogen är enkel och billig och avkoppling både för hund och tränare.

2. Vi har aldrig bara malt på med saker som han-utan så snart han kan har vi tagit nästa steg. Momenten kan ju en hund efter ett par år men här kommer det här med överträning och störningsträning in. När hunden kan-ta nästa steg- alltid. Det tror jag verkligen på och det är ju lika mycket motivation för tränaren-de flesta tappade sugar beror på brist på utveckling tror jag.

Finns det något annat du vill pusha för eller en tanke som du tycker man ska ha med sig i träningen?

Våga se de dåliga delarna i träningen som utvecklingspotentialer. Var medveten om svaga sidor utan att snöa in på dem. Framförallt tjata inte om det du är sämre på-träna på det istället. Gör ditt bästa –det kommer att ta dig jättelångt.

 

 

 

Forza Italia!

Det italienska framgångskonceptet

Italien har inte bara världens godaste mat, bästa modedesigners och vackraste språk – de har en även en världsmästare i lydnad.  

Bravissimo! NO! Wow! Don´t wan´t that! Pronto! Hit him with the candy! 🙂 Engelska och italienska superlativer i kombination med lite mer kritiska utlåtanden genomsyrade gårdagen i Kungsörs Hundarena. På plats var Valentina Balli – som bjudits till Sverige av Maria Brandel. Under lördagen och söndagen hade Valentina clinic med efterföljande kurs och under måndagen var det ”vanlig” kurs.  Under helgen fanns förutom deltagare med hund ca 80 åhörare på plats för att få ta del av det italienska framgångskonceptet, medan vi på måndagen var en mindre skara som var där och lyssnade.

Valentina började med att i korthet beskriva sitt träningstänk. Hon sa bl a ”Jag tänker hela tiden på att träna så ärligt som möjligt. Ganska ofta ser jag hundar som är helt fantastiska på träning men det är sällan man ser de hundarna prestera riktigt bra på tävling. Vad beror det på? Förmodligen för att vi hela tiden tränar i vårt komfortzon och är rädda för att blotta oss och våra svagheter. Men så håller det heller inte i längden på tävling.” 

Träningen är ett arbete – leken är lönen

Om jag ska försöka beskriva gårdagen så var den ganska ”osvensk”. Valentinas träningstankar och system skiljer sig en del dem man oftast möter hos svenska tränare (även om alla svenskar givetvis inte tränar och instruerar lika!). 

Kastade bollar använder hon i princip aldrig, däremot kastar hon gärna godis (stora bitar!). Kampleken används desto flitigare men Valentina är observant på att hunden aldrig får tänka på sin belöning under tiden den gör sina uppgifter. 

Hon var väldigt noga med de kriterier hon bestämt sig för och inte släppte genom något som inte levde upp till dessa. Hon var även mån om att hunden skulle vara mentalt och fysiskt redo för de uppgifter den skulle utföra. Till exempel började hon inte träna skiften i fjärren förrän hunden var ”färdig” i kroppen och det fanns också andra saker som hon väntade med att träna tills hunden var både mentalt och fysiskt mogen. 

”Träningen ska vara rolig både för oss och hundarna men jag vill ha ett ganska stort mått allvar i arbetet. Uppgifterna i sig ska vara ett arbete för hunden och ingen lek. Däremot får hunden lek som lön för ett bra jobb.”  När man ser Valentinas hund Lycan i träning så är det lätt att förstå att hon lever som hon lär. Lyckan är den i särklass häftigaste hund jag sett och det beror inte på att den är reaktionssnabb och har tryck i alla sina rörelser för det finns många hundar som har. Men den är också extremt fokuserad, stabil och uppgiftsorienterad samt växlar blixtsnabbt från stadga till explosivitet. Vad som också imponerade på mig var att se den göra över tjugo fjärrskiften i rad med 100% fokus. I princip alla skiften såg likadana ut, var lika rappa och korrekta och han kunde säkert gjort tjugo till med samma fina kvalitet och attityd. Inga låsningar eller halvtaskiga uppsitt där inte. 

Raka puckar

Hundarna på kursen i går var av olika åldrar och raser och samtliga förare var erfarna och hade bra koll på sin träning. Valentina var ganska rak i sin kommunikation, vilket till viss del säkert berodde på att engelska inte är hennes modersmål även om hon pratade det bra och var lätt att förstå. Men jag tror också att vi i Sverige är vana vid en mer ”inlindad” form av kritik och feedback som bygger mycket på att våra kursdeltagare ska ha en bra känsla och känna sig duktiga. Här var kommentarer som ”I don´t like that” och ”That was not good enough” vanliga, samtidigt som hon kunde utbrista i ”Braaaavo!!!” och ”That was really good!!” när det verkligen var något som hon gillade. 

Snygga ställanden och inlärning av vittring 

För att nämna några rent träningstekniska bitar så jobbade hon med ställandena i inkallningen genom att lära hunden backa från föraren. ”Hunden vill följa vår energi framåt och jag tränar mycket på att snabbt bryta den energin och lära hunden behålla riktningen mot mig men lägga sin energi bakåt  istället” berättade hon. ”The dog shouldn´t just stop, he should stop with his energy behind him! Do you follow me?” Jodå, vi förstod nog alla hennes tankar i teorin, och sättet att jobba med att följa handen för att sedan snabbt kunna bryta gåendet framåt och börja backa är ju en rörelse som gynnar låsta framtassar i ställandet på inkallningen framöver. 

Då det gäller vittringen berättade hon att hon tränar länge med bara en enda gömd pinne och lär hunden ett ord/signal för nosarbete. När hon sedan introducerar fler pinnar är det först upptill 100 pinnar i ett ”berg”  medan den egna fortfarande är gömd. Efterhand blir det stora berget av pinnar till mindre berg som blir ”plattare och plattare”  för att som slutmål bara ha enstaka pinnar såsom på tävling. Då den egna läggs synlig är hon noga med att göra det lätt för hunden att välja rätt genom att återigen bygga det stora pinnberget bredvid igen. ” I vissa moment är jag inte minsta rädd för att få fel, medan jag i andra, t e x vittringen, är väldigt noga med att i hunden i princip aldrig får göra fel”. 

Att bli trygg i sin egen tränarroll

Dagen var inspirerande och jag fick med en hel del bra tankar. Extra roligt var det att åka ihop tillsammans med träningsgänget och att få träffa många trevliga människor – nya som tidigare bekanta – på plats.

Det är  lätt att bländas av ett koncept som uppenbarligen är extremt framgångsrikt för vissa ekipage (precis som vi i Sverige gärna försöker förstå vad finnarna gör som inte vi gör…), men jag tänker att det är ganska stor skillnad på det svenska och italienska sättet att vara i mångt och mycket – inte bara hundträning. Som alltid får man plocka russinen ur kakan. Vi är alla unika personer, har olika filosofier, värderingar, hundar och träningshistoria tillsammans med dem. Valentina har blivit bäst på sin grej. De finska förarna är bäst på sitt sätt att träna. Jenny Damm är bäst på sitt handlingssystem. Jag tror man måste våga vara sig själv och hitta en trygghet i sin egen hundtränarroll, först då blir man riktigt skicklig. Men givetvis ska man passa på att se och lära av de som inspirerar en. 🙂 

Jag filmade en del från dagen men av hänsyn till deltagarna vill jag inte lägga ut något av det på nätet utan deras tillåtelse. Jag är övertygad om att det kommer läggas ut filmer, både på fb och på Marias sida inom kort. 

Ciao allora amici!

 

 

Vi jobbar på ännu mera Grit!! :)

Smiley <3 Han kan se ut som en liten vattenkammad pojkscout – men skenet bedrar… 😉 Bild: Fotografingela

Dagarna innan jul dök det upp ett paket på posten från min vän Sharon.

Det visade sig innehålla en bok. Och inte vilken bok som helst utan ”Grit”, skriven av Angela Duckworth. Grit kan översättas till sisu,  j-r anamma eller mental uthållighet och handlar om hur vi jobbar med dessa egenskaper för att på så sätt kunna nå de mål vi satt upp. En mycket uppskattad gåva och jag läser den varje dag. Hittills har jag kommit till sidan 233 (av 350) och boken ger mig många nya tankar men också nya infallsvinklar på tankar jag redan har. Det går även att lyssna på Angela Duckworths TED- talk om Grit. Tack Sharon!

En hel del av det som står i boken går direkt att relatera till hundträningen och ger uppslag till många diskussionsämnen i träningsgruppen. Hur kan vi bli bättre på att hitta kreativiteten och inspirationen vid motgång? Hur väljer vi att se på de situationer som uppkommer? Hur kan vi hjälpa och stötta varandra  för att varje individ (två- som fyrbent) ska kunna utvecklas på bästa sätt?

Det sistnämnda är något som jag själv försöker påminna mig om. Det är lätt att tänka att alla fungerar som man själv, och då man ger råd utgår man ofta utifrån sin egen personlighet. Men alla är inte som jag och de tankar och strategier som fungerar super för mig kanske inte alls funkar för någon annan. I en träningsgrupp lär man känna varandra efter ett tag och vet ungefär hur olika individer fungerar i olika situationer. Men när man träffar människor för första gången eller har elever på träning sporadiskt gäller det att ha känselspröten ute. 🙂

Över till den mera praktiska delen av hundträningen. Jag har satt igång Tarzan lite smått igen efter vilan över jul och nyår. Nästa helg är vi inbjudna till en träningshelg i Göteborg och det ser jag verkligen fram emot. Även om han inte kommer vara fullt igång tills dess så ska det bli roligt att få ses och nörda in sig i träningen tillsammans med likasinnade. 

Trasan&jag Bild: Fotografingela

Smiley får också träna en del, fast allra mest blir det att stärka upp hans gängliga kropp och vänta på att den ska ”växa in” i hans långa ben. 😉 Han är väldigt högbent – högre än både Mick och Tarzan – fast väger fortfarande mindre än Trasan. (Trasan väger drygt 18 kg, Smilet ca 17 kg och Mick 24 kg). Jag hoppas att Herr Långben slutat växa på höjden nu när han har fyllt 8 månader, och att resten av kroppen så sakta kommer ifatt. Just nu är det mest ben åt alla möjliga håll. 

I veckan var vi uppe i Klubbarp och tränade samtidigt som de hade kurs där. Planerna är stora så det finns gott om utrymme för alla, men Smilet var väldigt nyfiken på vad de andra sysslade med när de lekte, sprang eller skällde. Men i stället för att göra det mycket enklare för honom genom att av bryta uppgifterna och bara leka, så bestämde jag mig för att vi skulle jobba vidare med det jag planerat fast jag istället fick hjälpa honom lite mer. Med jämna mellanrum påminde jag honom om var han skulle ha sitt fokus och jag tycker han verkligen han ansträngde sig för att fixa det även om det inte alltid lyckades. Det positiva var att han inte ”låste” på de andra hundarna utan var mer nyfiken i största allmänhet. Men efter ett tag märkte jag hur hjärnan inte orkade mer intryck för då hoppade han upp på mig, körde snabbt som tusan ner nosen och snodde bollen ur min ficka för att snurra runt i 180 och slå sig själv i skallen med den varv efter varv. 🙂

I övrigt har han blivit ganska duktig på att ”tänka träning” direkt vi kommer in i en hall eller på en ny plan och han är rolig och tacksam att arbeta med på många sätt. Just nu jobbar jag mycket med att hitta flera strategiska belöningspunkter i fria följet eftersom mina träningsvänner upptäckte att han gärna vill jobba in med bakdelen för mycket bakom mig då vi går. Vi har tränat massa bakdelskontroll och jag har belönat för att han tänkt ”rumpan in” i olika sammanhang men nu gäller det att försöka rakrikta honom lite mer i gåendet. Det är jäkligt svårt för jag känner och ser ju inte alls hans bakdel och framtill ser han bra ut. 🙂 Så jag har säkert belönat massor när han varit sned. I den kommande träningshallen här hemma kommer speglar vara av hög prio! 🙂

I helgen som kommer blir det träning och lite andra trevligheter med träningsgänget och på måndag åker vi till Kungsör för att vara åhörare på Valentina Balli-kursen över dagen. Det ska bli intressant att få ta del av hennes träningstankar. Rapport följer. 🙂

Smiley&jag önskar trevlig helg!

 

 

 

Likheten mellan akvarellmålning och att lyckas på tävling

Gott Nytt År!

En dag när jag skulle rensa bland massa böcker hittade jag denna. Och en hel del minnen väcktes till liv.

Jag hade ramlat av min häst och skadat nyckelben och revben så illa att jag blev sjukskriven. Att sjukskriva sig var en ny erfarenhet för mig som inte varit sjukskriven sedan någon enstaka gång i mitten av 80-talet då jag började jobba som sjukvårdsbiträde på lasarettet i Linköping. Hur gjorde man när man sjukanmälde sig? Jag hade ingen susning men efter lite efterforskning fick jag ett telefonnummer. Damen i andra änden luren lät lätt road när jag berättade att jag blivit sjukskriven tre veckor av läkaren men att jag säkert inte behövde vara borta från jobbet så länge…

När det väl var gjort så låg eller satt jag i soffan och tyckte synd om mig. Varje försök till rörelse skar som knivar i kroppen och jag bad till gud att jag inte skulle få hosta för då var jag övertygad om att jag skulle dö smärtdöden!

Och långtråkigt blev det. Omtänksamma vänner och grannar kom med ljudböcker, hembakade kakor och små presenter så det gick absolut ingen nöd på mig.

Även Leffe gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tyckte jag skulle ”utnyttja tiden till att göra något jag skulle vilja, men vanligtvis inte hade tid till”. Bra tanke av honom men det enda jag riktigt ville var att komma upp på hästryggen så snabbt som möjligt igen och ge mig ut och fixa i stallet, men det fanns inte på kartan just då.

Så jag tänkte efter.

”Akvarell, sa jag. Jag vill måla akvarell.” Leffe tittade på mig som om jag tappat förståndet, men jag förklarade för honom att just akvarellmålande varit lite av en dröm som jag burit på. I ungdomsåren målade jag en hel del i olja men just det skira, eleganta och lite diffusa i akvarellmålning lockade mig att prova.

Leffe gav sig in till stan och kom tillbaka med akvarellpapper, färger och en instruktionsbok i akvarellmålning. Allt för att hålla sin fru lugn. Eftersom det var vänster sida jag skadat kunde jag ändå använda högerhand och arm skapligt bra. Och jag var helt övertygad om att jag efter några sidors läsning i boken snabbt skulle kunna sätta ett antal vackra linjer i skira färger på det lite buckliga akvarellpappret. Hur svårt kunde det vara liksom???

Efter att ha studerat akvarellkonsten några sidor insåg jag att det inte bara fanns en teknik utan många. Vått i torrt. Torrt i vått. Vått i vått. You name it!

Ja ja, tänkte jag. Jag provar väl så får jag väl ändra om det blir fel. Ha!!!!

Jag vet inte hur väl insatta ni är i måleritekniker men jag kan säga som så att man ändrar inte något som blir fel i akvarell. Då man målar i olja kan man måla över massa gånger och ingen vet hur mycket fel det blivit från början. I akvarell har man ett försök. Nail it or fail it!

Min karriär som akvarellkonstnär blev kort. Man kan faktiskt säga att den aldrig ens hann börja. Efter en massa svordomar, förkastade akvarellpapper med färger som flutit ihop till en grå massa och livliga diskussioner med Leffe om att det måste varit billiga jävla skitfärger han köpt, medan han bestämt hävdade att kvinnan i bokhandeln försäkrat att det var de bästa och mest prisvärda färgerna på marknaden.

Vad har då allt detta med hundträning att göra? För det här är ju i första hand en hundrelaterad blogg och 99% av er som läser har säkert anknytning till hundar i någon form.

Jo, jag tänker mig att akvarellmålning kontra oljemålning är lite som att tävla hund kontra träna hund. Vill du bli skicklig på akvarell måste du måla akvarell. Det räcker inte att vara en fena på olja och tro att det räcker för att lyckas med konsten att få till vackra akvareller.

Båda bygger visserligen på ett intresse för form och färg och kräver lite talang, men sätten att jobba på är helt olika. Medan oljan är trygg och säker (du kan göra om hur många gånger du vill, färgerna är mustiga och lätta att jobba med och det är inte jättesvårt att få till ett skapligt bra resultat) så kräver akvarellen att du vet exakt hur, var och varför du använder en viss färgblandning på ett visst ställe och kan förutse resultatet på förhand. För du har bara ett försök.

Vill man bli bra på en viss sak måste man träna på just precis den saken. Inte något som påminner om det man vill lyckas med – även om det känns sååå mycket tryggare, lättare och sparar både gråa hår och svordomar.

Gott Nytt år på er alla!