Mitt gäng

The fabulous four <3

Smiley

Det är knappt jag vågar skriva det… Men Smiley har inte visat någon hälta alls sedan operationen 5 mars – från att ha varit nästan konstant halt sedan 4 månaders ålder.

Nu är det visserligen lite tidigt att jubla för han hålls fortfarande i stillhet med koppelpromenader (fast nu promenerar vi upp till 40 minuter) och absolut ingen lek inomhus. Men för ett par dagar sedan slutade jag med Onsior (antiinflammatoriskt&smärtstillande) och jag ser ingen skillnad på hans sätt att röra sig. So far so good.

Hans rehab består än så länge av att gå i treadmill på kliniken och hemma gör vi stabiliseringsövningar (han vill fortfarande vrida in vänster bog och den ställer jag ”rätt” och utifrån det gör vi lite olika belastningsövningar), lite streching och massage runt skulderpartiet där han är väldigt tight och spänd. Och så har jag laserbehandlat honom under en lång period (Tack vännen Ingela! Jag hade varit ruinerad om jag tvingats göra det på klinik!) Om ett par veckor ska han få börja simma men det är ännu för tidigt säger vår fysioterapeut Marie Söderström. 

Vår ortoped Helene Backman säger att om han ser bra ut i början av juni får jag börja träna lite lugnt men alla form av fart och explosivitet måste jag vänta med till september. Då har det gått sex månader efter operationen och då är det bara att hålla tummarna för att det hela håller. Men jag tar en dag i taget och tänker inte så långt fram.

Smiley är en glad och rätt obekymrad individ. Lite ”brötig” och ganska fysisk, både när det gäller att leka (vilket han ju inte får nu) och när han ska kela (vilket han älskar). Han finner sig rätt bra i sin situation även om han får tokryck mellan varven och jag får sätta honom i bilen en stund för att han ska lugna sig. Jag tycker synd om honom men samtidigt är det ju för hans eget bästa.

På fredag fyller han 1 år. Lilla Smilet, jag hoppas kommande år blir ett bättre år för den här goa killen. <3

Smiley, 7 veckor

Smiley 10 månader

Tarzan

Tarzan och jag gjorde årsdebut på tävlingsbanan i helgen. Det hade gått nästan sex månader sedan vi tävlade sist och det kändes att det var länge sedan. Tävlande är en färskvara och jag är helt övertygad om att om man ska bli riktigt bra på att tävla – och inte bara vara ”proffs” på att träna – så måste man tävla relativt regelbundet. Och vad regelbundet innebär är självklart olika för var och en, och också avhängt med hur stor tävlingserfarenhet man har sedan tidigare.

I lördags var det 17 grader varmt då jag körde genom programmet och Trasan kändes fin. På söndagen då vi tävlade hade det sjunkit till 5 grader vilket inte direkt gynnar en hund som han. Han laddade på rätt ordentligt och jag fick jobba på att behålla mitt eget lugn, göra mina rutiner som vanligt och mellan momenten försökte jag samla ihop honom lite extra. Det sistnämnda gick väl sisådär.

Lite slarv här och där, vilket det ofta blir då han är extra het, mer studs än vanligt i fritt följ och oroliga skiften i z. Förutom det tyckte jag han gjorde en hel del fina saker med bl a ett riktigt snyggt framåtskick och efterföljande ruta (märkligt att vi satt just framåtskicket på varje tävling trots att det fortfarande är en av de saker vi kämpar mest med på träning) och vi slutade på tredje plats med 285,5 poäng efter Susy Tvärnstedt och Lena Kerje som båda gjorde finfina, stabila rundor.

Roligt att träffa massa vänner som jag inte sett på ett tag och alltid trevligt att tävla på Söderköpings BK där det ofta är många starter p g a välordnade tävlingar. Och så klart är det alltid kul att tävla med min härliga teamkompis Tarzan. 

Foto: Daniel Eidenskog

Mick

Mick och jag har fått chans att vara med på en kurs i nosework . Han tycker det är jätteroligt och älskar verkligen att få åka iväg ensam med mig, utan att de andra hundarna är med. Av alla fyra så är han den som absolut skulle trivas bäst som enmanshund. Själv tycker jag det är kul att gå på kurs tillsammans med vänner och spännande att lära mig något nytt tillsammans med gentlemannen Mick.

Tiger

Tigge njuter av livet som terrier. Som terrier har man nämligen privilegier som att få sova nära matte i sängen, ha egen resväska och få träna när man har lust.

Och så får man köttbullar för nästan allt man gör på träningsplanen, även om det inte är helt rätt. Han säger att han aldrig skulle vilja vara border collie för de verkar ha ett arbetsamt liv. Och varför ska man jobba när man kan ligga och sola magen på en solfläck eller sniffa efter snygga brudar som varit på planen och tränat?

Foto: Lena Kerje

 

 

 

 

Mode och trender – på gott och ont

Bild: Lena Kerje

Trender kommer och går.

Inom dressyrridningen pågår just nu en debatt kring sportens syfte och vad som egentligen ska bedömas. Är det god ridning, harmoni och samspel mellan häst och ryttare som ska stå i centrum, eller är det flashiga, spektakulära rörelser hos hästen som ska generera de högsta poängen hos domarna?

Bo Tibblin, en av Sveriges ledande dressyrprofiler, menar att dressyren förskjutits mer och mer mot show i stället för klassisk god ridkonst. Han anser också att dressyrdomarna har ett stort ansvar genom att deras bedömning i princip styr hela sporten. Det domarna premierar blir automatiskt det som uppfödare och tävlande strävar mot. 

Tibblin är ganska hård i sin kritik och menar på att domarna måste ha kunskap och ”öga” nog att se skillnad på hästmaterial och god ridning. Det i sin tur kräver gedigen utbildning i ridkonstens grunder och han jämför det svenska systemet med det tyska, där det är helt andra krav på att varje domare ska ha en tränarutbildning i botten.

Men det är inte bara inom dressyren det skapas mode och trender. Det förekommer säkerligen inom nästan alla sporter och visst ser vi dessa trender även inom lydnadssporten?

I den ”nya” bedömningen vill man premiera mångfalden av raser inom sporten genom att hundindividen ska bedömas. ” Hänsyn ska tas till rasen/individen vid bedömning av hastighet. Idealhastigheten är inte densamma för alla raser. När en hund reagerar på kommandona omedelbart och villigt, rör sig rastypiskt, håller sitt tempo och visar intresse i det den gör ska hunden tilldelas högsta betyg om den inte gör några misstag som leder till betygsneddrag”.

Den tanken är god. Men det där med ”rastypiskt” vänder jag mig lite emot. Individer inom samma ras kan se väldigt olika ut och ha olika förutsättningar för både rörelser, tempo och explosivitet. Kanske borde man ha förtydligat det hela ännu mer och inte bara fokuserat på tempot? Typ ”Hundens engagemang och villighet att utföra sina uppgifter ska vara av avgörande betydelse för bedömningen. Likaså samarbete, kommunikation och harmoni mellan hund och förare.” 

Att trender kommer och går är nog inte så mycket att göra åt. Kanske det t o m är av godo i vissa fall. Det viktiga är att vi inte glömmer bort grundtanken bakom sporten så att det till sist bara är en liten grupp hundar – stöpta i samma form – som kan konkurrera på toppen. Det vore väldigt synd och framförallt enformigt och tråkigt att titta på. Till och med en lydnadsnörd som jag – som gillar fart och show – skulle definitivt tröttna. 😉

Bild: Fotografingela

 

 

 

Jag drivs av lust till ständig utveckling

En sak i taget. 

Det är det som gäller nu. Eller rättare sagt, det är det som borde gälla nu. Jag brukar intala mig själv att jag är ganska stresstålig, men f..n vet… Just nu hoppar tankarna runt i alla möjliga riktningar, och i stället för att fokusera på det jag ska göra här&nu så tänker jag på vad jag borde gjort tidigare och vad jag måste göra snart. Anti-mindfullness kan man kalla det för. Men jag jobbar på att bli bättre på att vara i nuet.

Budgetanalyser, bankbesök, byggnadskonstruktioner och möten med revisorn blandas med kurser på hemmaplan och externt, privat träningar och inte minst planering inför den kommande hösten och vintern. Planering pågår även inför kommande poddar med Maria B (jätteroligt med den positiva respons vi fått, stort tack!!:)) och så försöker jag vara noga med Smileys rehabträning och även få till ett och annat lydnadspass med Trasan. Tack och lov att dagarna är längre så att det går att förlägga träningen till kvällen.

Foto: Ingela Karlsson

När jag har mycket omkring mig så tänker jag att det är ett superbra tillfälle att träna mig själv mentalt. Nyckelorden är fokus och koncentration. Därför jobbar jag stenhårt på att skjuta undan tankar som tränger sig på (de där som påminner om vad jag borde gjort och måste göra) och försöker fokusera på det jag faktiskt gör just för stunden. Men det är inte lätt. I bland störs jag ut löjligt lätt av små saker och ju mindre motiverad jag är för uppgiften desto lättare tappar jag fokus. 

Jag har jobbat som egen företagare mellan 1984 och 2004 i olika branscher. Det började 1984 då jag startade ”Helénes hudvård” direkt efter min utbildning till hudterapeut. Jag jobbade i första hand med olika hudproblem såsom acne och oönskad hårväxt i ansiktet men även en hel del makeup till vardag och fest. En kväll i veckan höll jag makeup-kurser på kliniken och det var nästans alltid fullt med kunder som ville lära sig alltifrån vardagsmake up till hur man sminkar sig till fest. 

När jag träffade Leffe och vi fick vårt första barn 1991 kände jag att jag ville bredda mina vyer, och efter barnledigheten fick jag möjlighet att börja jobba på reklambyrån som Leffe då drev tillsammans med sin kompanjon Stanley Dickens. Jag startade som lite ”alltiallo” men fick efterhand egna små uppdrag inom copy och design. Jag gjorde loggor, skrev reklamtexter, artiklar och däremellan fick jag vara med på mässor, konferenser och utställningar som värdinna och hade hand om catering mm. Det var en jätterolig tid och jag lärde mig otroligt mycket, framförallt då det gällde att ”läsa människor” och hitta rätt kommunikationskanal för olika personer. 

Efter att ha varit anställd några år på reklambyrån sa jag till Leffe att ”Nu vill jag starta en egen liten reklamverksamhet!”. Min käre man var väl aningen skeptisk till min idé men jag var desto mer entusiastisk. Och så blev det. Jag sa upp mig på reklambyrån och startade upp mitt lilla företag som jag döpte till ”Write Now!”. Tanken var att jag skulle erbjuda copy och design till mindre företag med föresatsen att det skulle vara snabba leveranser och personlig service. Och det gick ganska bra i början. Jag fick hyfsat mycket jobb och en del fasta kunder. Men jag fick hela tiden jaga nya uppdrag  och efter ett tag kände jag mig fullständigt sönderstressad. 

Vissa månader fick jag in ganska mycket jobb, andra nästan inga alls. Det blev ohållbart i längden och jag tror faktiskt jag hade gått in i den berömda väggen om jag fortsatt på den banan. Så jag la ner mitt lilla företag och ägnade en månad åt att fundera över vad jag skulle göra istället. Vad ville jag? Vad kunde jag? Vad var jag genuint intresserad av?

Leffe tyckte jag skulle söka jobb inom det jag faktiskt var utbildad för, dvs hudterapeut. Men jag var envis och tyckte att ”Nää, det har jag ju gjort! Jag vill göra nya saker!” 

En sak som jag brann för – och fortfarande tycker är fantastiskt – är italiensk mat. När Leffe och jag träffades besökte vi ofta Italien eftersom Leffe hade mycket kontakter där inom racingen. Numera reser vi inte dit så ofta (åtminstone inte tillsammans) men vi har ändå mycket anknytning till landet eftersom Leffes dotter är tillsammans med en italiensk kille och de bor just nu på en italiensk vingård i Piemonte. Och vår yngste son bor omväxlande i Milano och Stockholm och utbildar sig till tolk och översättare i just italienska. Så visst finns det mycket italienskt i vårt liv. 🙂

Tillbaka till mitt tidigare yrkesliv. Jag bestämde mig för att börja importera italienska delikatesser och starta upp en cateringverksamhet. På den tiden bodde vi på Nydala och hade en stor ateljé ovanför garaget där det trängdes alltifrån pastasåser till dolce och charkvaror i hyllorna. Jag startade upp en klubb som jag döpte till ”Casalinga Club”  (betyder typ husfruns klubb) som raskt fick ett stort antal medlemmar, och där bjöd jag in till avsmakningakvällar 1-2 gånger i månaden. Dessutom fick jag en hel del cateringuppdrag till fester, bröllop mm och det var himla kul, om än ganska stressigt mellan varven. Men vi hade grymt skoj på våra medlemskvällar, och även om det i inbjudan stod att folk var välkomna mellan typ kl 18 och 21 så gick de sista sällan hem förrän långt efter midnatt, och hade då köpt med sig en stor del av mitt lager. 🙂

Men var sak har sin tid. Och då jag av en tillfällighet fick erbjudande om en anställning på Laser&Hudvårdskliniken 2004 i Linköping – där jag dessutom fick chansen att utbilda mig till laserterapeut – tackade jag ja. Och där blev jag kvar fram tills för förra året, 2017. Parallellt jag började jobba med egna hundkurser 2012 på deltid.

 

Nu har jag beslutat mig för att satsa på hundkurser, privat träningar  och mental coaching på heltid. Och ett stort steg i samband med detta är just projektet med hundträningshallen. Jag kommer fortsätta försöka utveckla mig själv och tänka lite utanför boxen, såsom jag alltid gjort.

Det som driver mig är lusten. Lusten att våga. Lusten att se saker ur nya synvinklar. Och lusten att följa min magkänsla.

Visst finns det saker i mitt liv som jag ångrat. Saker jag med facit i hand skulle gjort annorlunda. Men jag har aldrig ångrat de val jag gjort då det gäller jobbprojekt. De har visserligen varit mer eller mindre lönsamma men samtliga har lärt mig massa nya saker och gjort att jag fått nya tankar, erfarenheter och infallsvinklar. 

Jag är som bäst när jag har siktet framåt och som sämst när jag känner att jag ”fastnat” i ett visst mönster. Så välkommen att hänga på nya tankar, idéer och upptåg på High5. Jag hoppas kunna inspirera andra till att  våga se nya möjligheter och låta sig drivas av lusten till utveckling. 🙂 

Välkommen till High5 Hundkurser och träningshallen som beräknas så klar sensommaren 2018. 🙂

 

 

 

 

Hundtränarpodden – olika vägar till framgång

Nu är det premiär för Maria Brandels och min pod ”Hundtränarpodden-olika vägar till framgång.” Det första avsnittet är en liten presentation av oss och vår tanke med podden, men i kommande avsnitt får ni ta del av många olika gästers tankar och erfarenheter kring hundar och hundträning. 

Podden riktar sig till alla som har hund med någon form av mål i sikte. Det kan gälla vardag, träning, tävling och allt däremellan. 

Idén föddes när vi satt och spånande kring hur man på olika sätt kan utveckla sig som hundtränare. Vi kom fram till att det är lätt att ”snöa in” på sin egen gren och glömma bort hur mycket man har att lära av människor som jobbar med hund inom helt andra områden.

Vi har redan en lång lista på spännande gäster som vi vill bjuda in (några har redan fått frågan och tackat ja!) och har du några förslag på ”intervjuoffer” så hör gärna av dig till oss. Tanken är ju att podden ska inspirera hundtränare inom många olika områden.

Du kan följa oss på facebooksidan ”Hundtränarpodden- olika vägar till framgång” och själva podden ligger på itunes. Fb-sidan kommer uppdateras regelbunden med info, tips och tankar och podden beräknas komma ut ca var 14:e dag. 

Filmen som du kan kika på nedan är en liten introduktion till podden och den är formad och producerad av Daniel Eidenskog & Suprprised Puppy Films. 

Till vår hjälp har vi även Lena Kerje & Kerje Original som lägger ut våra podavsnitt och även har gjort vår fina logga.

Vårt första podavsnitt sponsras av Morrhåret Hundsport i Vadstena. Stort tack till er alla som hjälper oss på vägen!

 

En intensiv och rolig kurshelg

Gullrumpan Smiley 🙂 

I helgen var jag inbjuden av Johanna på Ludvika BK att hålla kurs på Lerkulans Hundcenter i Skinnskatteeberg.

Det blev en supertrevlig helg med mycket rolig hundträning där både hundar och förare bjöd på sig själva, och på kvällarna var vi ett litet gäng som bodde kvar på Lerkulan och roade oss med egen hundträning och efterföljande mat och bubbel. 🙂

Lerkulans Hundcenter är ett mysigt ställe med en väldigt ”vänlig” atmosfär. Bara en sådan sak att det finns mängder av prylar (foder, leksaker, halsband…) som hänger framme och där man bara kan ta vad man ville ha och swisha pengar. Jag frågade givetvis Lotta, som är en av ägarna, om det inte blev mycket svinn och hon svarade ”Nej, vi har inte märkt av något svinn. Och vi litar på att människor gör rätt för sig” Jag tycker det är en så härlig inställning!

Likaså finns inga förbudsskyltar eller uppmaningar till besökare att göra si eller så utan man litar på att folk som kommer har sunt förnuft och vet att man inte går in med leriga skor eller struntar i att rengöra om hunden skulle kissa på mattan. 

Man kan läsa mer om vad Lerkulans Hundcenter erbjuder här: http://www.lerkulanshundcenter.se

Givetvis hämtade jag inspiration till hallen här hemma (som ska påbörjas nu i april med markarbete och gjutning av platta bara snöeländet försvinner!) och tänker att just den där trevliga atmosfären och mysfaktorn vill jag också försöka skapa. 

Vi har nu slutligen bestämt att hallen kommer bli 10×24 m med en liten hörna för teori, fika och samvaro men vi kommer inte sätta upp väggar och göra ett ”eget rum” för det som vi tänkte från början, utan det kommer bli en liten del av själva hallen med staket runt i stället. Åh vad jag ser fram mot detta!!!! 🙂 🙂 🙂 

I dag är det måndag och en aningen lugnare dag utan kurser eller privat träningar, med däremot jobb vid datorn. Ganska skönt efter en intensiv kurshelg. I morgon åker jag till Köping och träffar Maria B för ett kul projekt som är på g och resten av veckan är inbokad med träningar (som jag hoppas kunna hålla här hemma bara det inte fryser på för mycket igen).

Smiley påbörjar sin rehab på torsdag hos Marie Söderström. ”Min” veterinär Helene Backman har varit i kontakt med Marie och de har gemensamt diskuterat kring Smileys rehab vilket jag uppskattar oerhört mycket. Jag tror det vore en ernom fördel om ortopeder och fysioterapeuter hade mer samarbete kring patienterna även om – som i detta fallet – Helene jobbar för Evidensia och Marie för Anicura. Samarbete över gränserna…det gillar jag! 🙂 

På torsdag ska Mick och jag påbörja en noseworkkurs tillsammans med några av våra vänner. Det ska bli jätteroligt! Vi har varit på två privatlektioner innan så vi har ett hum om hur det går till, men nu ska vi lära oss mera. Spännande! 

Den här fina näsan ska få jobba.

Revolution Race

I samarbete med Fritidsfabriken och Revolution Race

I går var det faktiskt antydan till vår här i Ullekalv och för första gången i år skippade jag termobyxorna och satte på mig mina nya fina brallor från Revolution Race. Tröjan och mössan har jag använt tidigare under vintern (älskar dem!) men byxorna är mer lämpade för vår, höst och sommar så i går bestämde jag mig för att det var vår. 🙂

Är det något jag har i mängd och parti så är det jackor av alla de slag och former. Jag är en jackorna av guds nåde och borde verkligen inte sukta efter fler just nu. Men det är svår att låta bli när man ser de här: https://www.fritidsfabriken.se/10-vindjackor-skaljackor-dam?p=2 Vi får se var det hela slutar. 🙂 För visst blir man sugen på lite nytt när man känner våren i antågande. 

Vill du se mer av Fritidsfabriken och Revolution Races kollektion så klicka på loggan under ”Sponsorer”. Supernygga, praktiska och väldigt sköna kläder både för hundträningen och promenaden. Och inte minst…otroligt prisvärda!