Träningstävling med Tarzan… och Smiley!!!

Två grabbar som träningstävlat. Fina priser för både två- och fyrbenta! 🙂

Träningstävling med Tarzan…

Det blir bara en till start för mig och Trasan innan Lydnads-SM så därför tackade jag ja till att vara med på en träningstävling som ett gäng anordnat några mil härifrån. Det är samma glada gäng som fixade den superroliga 5-kampen som vi fick vara med på förra året. Kreativa brudar! 🙂

Det blev ett bra tillfälle att köra genom programmet med Trasan helt tävlingsmässigt. Han kändes ungefär som han gör på träning just nu och vårt program bjöd inte på några större överraskningar åt något håll – vilket i hans fall är är positivt.

Ett hetsigt och lite studsigt fritt följ som vanligt, men ett relativt bra zäta med stabila skiften och skapliga transporter däremellan. Övriga moment gjorde han riktigt fint och jag är extra nöjd med inkallningen och vittringen som även i mina ögon var klockrena 10:or. Gruppmoment (med statister) blev också ganska bra men jag måste få till ett mer distinkt nedläggande efter sittandet. Han har svårt med läggandet just där…

Tjejerna hade hyrt in  en ”riktig” lydnads/bruksdomare, vilket såklart är extra värdefullt, och Trasan knåpade ihop 295 poäng. Eftersom både han och jag behöver mycket träning och även en hel del tävlande för att vara på topp (vilket vi av flera skäl inte kunnat åstadkomma den senaste tiden) så är jag riktigt nöjd med vårt program.

…och med Smiley!

En av tjejerna frågade om jag inte skulle passa på att köra en Startklass med Smiley. Min första tanke var ”Neeej! Han är ju inte tränad för det alls, speciellt inte springmomenten. Och vi har ju inte ens kommit igång med vår träning än, utan mest tränat följsamhet, fokus i startpositioner, fasthållande av apport och gruppmoment (som vi fått ok till av veterinären).

Men å andra sidan är det ju inte så himla mycket spring i Startklass och hindret kan man ju köra med bara typ tre plankor för att inte fresta på hans ben. Så varför inte? Det kunde ju vara värdefull info för framtiden och jag bestämde mig för att prova och kanske lägga in en belöning i någon transport eller så.

Och bra träning för mig själv att helt oplanerat kliva ur min comfortzon. Jag som alltid vill vara väl förberedd! Svårt nog för en lydnadsmänniska som jag… med visst kontrollbehov. 😉

Ovan känsla

Sååå ovant det var att gå in på en ”tävlingsplan” med en annan hund än Tarzan! Jag inser hur samkörda Trasan och jag blivit under årens lopp – som ett gammalt gift par! – och det här som jag hade vid min sida var något helt nytt. Smiley kändes plötsligt som en alien. Skulle han förbli en Smiley eller transformera sig till ett monster?!!! Jag känner honom ju inte alls i just denna situation ännu.

Smilet var aningen ofokuserad när vi gick in och ville gärna upp hångla upp tävlingsledaren som han tyckte såg trevlig ut… Men vi har tränat mycket på att ställa upp på olika startpunkter med fokus på mig och den träningen visade sig ha varit värdefull.

Lill-killen samlade ihop sina långa spindelben – plus sin hjärna- och vi lyckades få till ett fritt följ som kändes över förväntan. Domaren gillade det också och gav oss 9,5 i betyg med avdrag för ett sättande som han tyckte vara aningen långsamt. ”Bra position och kontakt. Lite långsamt första sitt” var hans kommentar. 

I övrigt fick vi betygen:

Inkallning 10

Sättande under gång 10

Apportering 7,5 (slarvigt gripande) Han har jättesvårt att gripa apporten korrekt framifrån i fart! Måste kampanja det…

Fjärr 10

Hopp (3 plankor) 10

Helhet 10

S:a 190,5 p.

Jag är så nöjd med Smilet som visserligen inte var helt fokuserad mellan momenten (hade lite svårt att släppa en hund som lekte med sin matte en bit från planen) men jobbade på fint i momenten. 

Han är fortfarande väldigt valpig i både knopp och kropp och behöver jobba upp sin kroppskontroll en hel del. Därför kommer jag ta det väldigt lugnt och förmodligen inte starta honom ”på riktigt” förrän nästa år när vi fått chansen att träna ordentligt. Hans ben har hållt hittills och han har inte haltat sedan operationen – peppar peppar – och jag hoppas innerligt att det fortsätter på samma sätt.

Tävling – en motivationshöjare och drivkraft

Jag gillar att tävla. Det är i sig en drivkraft för mig att hänga i, träna och fortsätta utvecklas. Men jag har inga som helst problem med att vänta med att starta en ung hund om jag tycker att den behöver mer fysisk eller mental mognad. Mitt mål är att toppa hunden någonstans mellan 4 och 9 års ålder och jag vill att den ska hålla länge och tycka tävling är lika häftigt när den är 9,10 år som när den är ung. Min magkänsla säger mig att jag kommer ha igen det hela längre fram. 

Men det var jättekul att testa av Smilet som faktiskt fixade tävlingssituationen bättre än jag förväntat (eller rättare sagt… jag hade nog inte förväntat mig varken det ena eller andra eftersom jag inte var förberedd!). Och efteråt kom jag på att jag faktiskt glömde belöna honom mitt i programmet som jag hade tänkt. Men det gick ju ok ändå. Och både han och jag fick fick med en riktigt go känsla av lättsamhet i en helt tävlingsmässig situation, vilket hela tiden var mitt mål.

Och när man räknade ut dagens bästa lydnadshund visade det sig att Smilet procentuellt varit snäppet bättre än Trasan! Och fick fint pris för det. 🙂

Fast frågar du Trasan tycker han det hela är urlöjligt med tanke på hur enkla saker Smilet fått göra i jämförelse. Smilet själv verkar lyckligt obekymrad om både resultat och prestationer. Han är fullt upptagen med att nyfiket upptäcka livets alla fröjder! Fast lite mallig över sina priser är han allt ändå!!!!

Trasan: Var inte så jäkla mallig Lilleman. Det du gjorde var plättlätt i jämförelse med med mig!
Smiley: Farbror Trasan, du är en dålig förlorare. ”Second place is first loser” vet du väl. Vinna eller försvinna är det som gäller!!! 🙂

 

 

 

 

 

Lite grunder för kvickare sitt i fotposition

Tiger tränar utgångsposition Foto: Yvonne Öster

En sak är säker, border collien är ingen ”sittande hund”

Många av de bc jag sett i träning – inklusive mina egna – har naturligt haft ganska lätt för att ställa och lägga sig snabbt. Däremot har åtminstone jag fått jobba en hel del för att få till kvicka sättanden. Och med tanke på vad border collien är avlad för är det ju inte så konstigt. Den ska kunna stanna och lägga sig snabbt bland fåren men däremot har jag inte sett någon som sitter  i vallsammanhang.

Med Smiley har jag också fått träna mycket då det gäller att kvickt få ner rumpan. Han är långbent, har lång rygg och är fortfarande valpig i sitt sätt att röra sig. Dessutom är han ganska stor i sina rörelser, och om man ska prata i ridtermer så har han svårt att korta upp och samla sig. Så med en biten kommer jag få fortsätta jobba en hel del. Men han är rolig att träna och har en blandning av djup seriositet och humor/barnslighet som jag verkligen gillar.

När Åsa var här förra veckan fick vi bra tips på olika grundövningar för fokus och koncentration, men även då det gäller kvickare sitt i fotposition och att bli rak&parallell i sina framben.

Då det gäller kvickheten i sättandet gäller det att hunden inte är ”för lång”  och lägger för mycket vikt på sin framdel. Dessutom måste den vara avslappnad och inte spänna sig för då kommer musklerna att hålla emot i stället för att släppa efter och låta rumpan bli tung mot marken.

För att skapa ett bra utgångsläge så vill jag att hunden tänker uppåt och inte framåt och så tränar jag små korta steg framåt och även i vändningar. Och så kommer belöningen när han sitter ner med vikten på bakdelen. Nu i början får han toucha min hand men får inte belöning förrän han sitter korrekt. Jag tycker  det också är en bra övning för att hålla fokus hela tiden och inte släppa blicken bara för att hunden svalt sin godbit. Det är lätt att den ”checkar ut” en sekund eller två efter avslutad belöning om man inte är uppmärksam.

Vi har tränat några pass på det här sättet och det redan har givit resultat – inte bara i den enskilda övningen utan även då vi gör halt under själva fotgåendet. För mig var det här ett nytt sätt att träna och det är kul att testa nya varianter – i synnerhet om det fungerar. 🙂 

Jag bad Leffe filma för att bättre illustrera hur vi gör. Vi fick filma om tre gånger. Första gången glömde han slå på videoläge. Andra gången hade han tummen för så man bara såg Smilets framben och hörde mina ”Japp!” Men tredje gången gillt…

Fast Leffe skakar bara på huvudet och kan inte för sitt liv begripa hur någon enda människa kan tycka det här intressant. Man måste väl vara nörd antar jag. 🙂

Min torsdag

Tarzan in action
Foto: Daniel Eidenskog

Struktur…?

I morse vaknade jag, och för första gången sedan Mick fick somna in var han inte det första jag tänkte på. Jag ser det som ett steg i rätt riktning. Tror ingen som inte haft ett djur riktigt nära sig kan förstå hur mycket man kan sörja och sakna sin fyrbenta vän. Man vet om att man en dag måste säga farväl men orkar ändå inte riktigt tänka tanken ut… Nog om detta.

Jag började dagen med en rastrunda tillsammans med vovvarna och sedan frukost på altanen. Frukost för mig består av en dubbel espresso, juice och en rostad macka. Jag mår bra av att äta ganska lite på morgonen men desto mer till lunch. Jag jobbar liksom upp aptiten under dagens lopp!

Eftersom jag numera arbetar på med hundträning på heltid så försöker jag strukturera upp mina dagar så gott det går för mig som i grunden är rätt spontan och går mycket på lust&känsla. Det betyder att jag efter frukost sätter mig vid datorn några timmar och jobbar, vilket kan innebära administrativt arbete – typ bokföring (får nästan ångest av själva ordet!!) – men även planering, utskick, svara på mail och annat som är mer lustfyllt än just debet och kredit. 😉

Jag har några privat träningar eller träningsgrupper nästan varje dag i veckan och försöker i möjligaste mån få in dem på förmiddagarna eller framåt kvällen. Då har jag har några timmar mitt på dagen för egen träning eller annat vardagligt som måste fixas, typ städa åka och handla eller andra måsten. Jag jobbar ofta helger och då är timmarna i veckan mitt på dagen värdefulla.

Från ca kl 16 och framåt bokar jag in resten av privat träningarna. Tycker jag hittat ett system som funkar ganska bra då det gäller att planera dagarna. Men i dag hade jag inga träningar alls på förmiddagen utan jobbade vid datorn fram till kl 11 och sedan gick jag ut och tränade hundarna ett par timmar.

Kul att få växla om och vara kursdeltagare

I går hade vi heldagskurs här på Talludden för Åsa&Modde Sellidj. Några träningsvänner var på privat träning för Åsa och gillade hennes tänk, och då blev vi andra nyfikna förstås.

Det blev en bra träningsdag med en hel del nya tankar och infallsvinkar på saker. Kul och givande att ta in tränare från en annan sport är den man själv snöat in på (i detta fallet IPO).

Mycket fokus på just fokus, exakt postition i fria följet, mycket attityd och stort engagemang hos hunden och NOLL blicksläpp. Mycket av detta kommer jag bygga vidare på i Smileys träning. Åsa och Modde gillade Smilets look och attityd men ville ha honom lite längre bak i postion än jag haft honom. ”Hunden har alltid en tendens att glida fram efterhand så det är bättre att med en unga hunden till en början fokusera på en position som ligger 5 cm längre bak än idealpositionen.” Extremt viktigt med belöningsplacering och rätt hantering av belöningarna för att hunden verkligen skulle förstå vad vi som förare menade. Vissa saker var lite nytt för mig (och även de andra lydnadsnördarna som var med) men samtidigt lätt att ta tills sig och omvandla till ”eget tänk”. 🙂

Smilet håller tungan rätt i munnen 😉 Foto: Daniel Eidenskog

Jag fick även bra tips kring ingång med apporten där jag vill ha en ännu större koncentration och uppgiftstanke hos Tarzan. Han fick göra långa apporteringsingångar i extremt hög fart (Yippie-ki-yey sa Trasan!!) och direkt växla ner till fokus, stadga och djup koncentration innan ingång… och vara kvar i den känslan ganska länge innan han fick släppa apporten.

Resten av torsdagen

Jag jobbade vidare utifrån de tips och tankar jag fick i går och det kändes bra, lite nytt och väldigt roligt.  Och som Åsa sa ”Efter sådär 500 repetitioner kan du kanske räkna med att det sitter hyfsat…”. Vi hann väl med 5-10 i dag. 😉

Från kl 15 och framåt har jag haft privat träningar av olika slag fram till 19.30. Mestadels ekipage som kommer regelbundet men även två helt nya med lite ”udda raser”. Kul!

I morgon fredag åker jag till Ronneby för kurs fram till söndagkväll tillsammans med Jenny Wibäck. Det ska bli superkul att återse Jenny och också träffa många av de ekipage jag haft förmånen att jobba med tidigare ner hos Carina Lundin i Blekinge. Och förhoppningsvis hinner Jenny och jag med lite egen träning. Ser fram mot helgen!

 

Hundsporten – en dyr sport?

Foto: Sofia Sandin
Fina Mick <3

”Alltså, hundsporten har blivit så himla dyr!” klagade en bekant till mig.

Och det är klart, har man flera hundar som man tävlar och räknar in allt som ingår i konceptet så blir det ju en slant. Men allting är relativt och om jag jämför med t e x hästsporten (för att inte tala och bilsporten!!) så är hundsporten en lågbudgetsport. Därmed inte sagt att det på något sätt är gratis att träna/tävla hund.

Vad kan man då göra för att minimera kostnaderna? Förutom att försöka hålla hundarna hyfsat friska vill säga och slippa svindyra veterinärkostnader… (och hur mycket man än försöker så går det inte alltid!!). Och vissa kostnader kommer man ju inte undan.

Har man tur och är lite ”på hugget” så kan man få sponsorer på t e x foder, fyskontroller, leksaker, täcken, halsband, kläder mm. Och det blir ju en trevlig besparing – och förhoppningsvis också ett trevligt samarbete. Men jag tror inte det är så himla vanligt att man blir sponsrad med pengar i hundsporten, även om det säkert förekommer.

När Mick var ung och vi siktade på SM i lydnad så startade jag en vänklubb ”Mick Jagger & The rolling bones”. Jag gick ut med en förfrågan till våra vänner – både privatpersoner och de som hade företag – och frågade om de ville vara med och stötta oss ekonomiskt genom att bli medlemmar i vänklubben.

I gengäld anordnade jag två träffar per år då jag bjöd in alla till en trevlig dag med italiensk buffé och bubbel. Jag visade lite lydnad med Mick och hade diverse andra aktiviteter typ lotteri, tipspromenad, någon gästföreläsare mm. Dessutom fick alla regelbundna mail och uppdateringar från oss.

Om jag minns rätt så kostade det 500 kr/år för privatpersoner och 2000 kr för företag. Får man tillräckligt många medlemmar så blir det en slant. Och framförallt blev det givande och roligt både för medlemmarna och mig. 😉 Jag kom att tänka på det nyligen när jag pratade med en fd medlem som undrade om jag inte kan starta en ny vänklubb för hon tyckte det var så himla trevligt på den tiden. J

Vi får väl se hur det blir framöver, men just nu är jag tacksam för de sponsorer jag har: Morrhåret Hundsport, Dynamic Rehab och Revolution Race (läs mer under ”Sponsorer”) Stort tack till er! J

Månfares Mick Jagger

Foto: Lena Kerje

Mick kämpade på men det gick inte längre.

På förmiddagen den 14 maj fick han somna in i mitt knä efter att han hastigt blivit sämre igen under natten. Hans visade prov på hjärtsvikt p g a ormbettet, han var orolig och hade svårt att gå. Veterinären misstänkte att hans inre organ höll på att ge upp och beslutet var ganska lätt – om än oändligt sorgligt att ta.

Senaste veckan då han legat inlagd har varit en riktig berg-o-dalbana då vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Vi som har djur vet ju att vi en dag kommer få ta farväl av dem och ju äldre de blir desto mer tror jag vi på något sätt förbereder oss, även om tanken är så jobbig att tänka fullt ut att vi bara snuddar vid den.

Men när stunden är inne är det ändå så ofantligt sorgligt. Man har så mycket minnen tillsammans. Saker som bara delat med varandra och ingen annan. Roliga minnen fyllda av glädje och skratt. Men också ledsamma stunder när ens fyrbenta vän givit en tröst, kraft och ny energi bara genom att finnas där.

Jag skulle kunna skriva massor om Mick. Hur fin, vacker, vänlig och speciell han var och berätta om vårt liv tillsammans. Vad vi fick uppleva och vad vi missade. Men det är så lätt att det man skriver bara blir sentimentalt när man är så här ledsen så jag väljer i stället att tänka på hur tacksam jag är att jag har fått ha honom hos mig i nästan tolv år.

Jag är också glad över att vi under året fick chansen att prova på nosework tillsammans. Det blev en grej som bara vi gjorde och han tyckte det var så himla kul att få ha mig för sig själv och göra ”viktiga” saker, utan de andra hundarna. Precis som vi gjorde när han var yngre och ännu inte råkat ut för massa skador som gjorde att vi fick lägga alla tankar på lydnadstävlande åt sidan.

Vid sista NW-tillfället som var för en och en halv vecka sedan var vi med våra kurskompisar på Morrhåret Hundsport och hundarna fick leta eukalyptus mellan fodersäckar, tuggben och annat spännande. Mick var full av entusiasm och väldigt stolt då han hittade gömmorna. Ett fint sista minne från vår korta ”noseworkarriär”.

Tårarna rinner oavbrutet och det kommer dröja länge innan jag kan tänka på honom utan att det bränner i ögonen och gör ont i magen. Men jag vet att den dagen kommer då jag kan skratta åt dråpliga minnen och bara känna tacksamhet över att fått ha honom hos mig en tid.

Klia era hundar lite extra bakom örat, eller på rumpan i dag. Ge dem en köttbulle eller två vid matbordet och sätt er någonstans och bara umgås med dem i gräset. Ibland behövs inte så mycket mer än så.

Återigen stort tack för er stora medkänsla, varma tankar och för allt fint ni skriver. Det gör mig väldigt rörd, tacksam och betyder mycket.  <3

Foto: Sofia Edlind

Foto: Fotografingela

Huggormsbett?

Ni som följer High5 på Facebook vet att jag fick åka in akut med Mick till kliniken i tisdags då han successivt blivit mer och mer loj och hans ena framben börjat svullna upp.

Jag ska inte dra storyn igen och för att göra en lång – och otroligt jobbig historia – kort så har de nu kommit fram till att det med största sannolikhet är ett ormbett som är orsaken. Läget har varit väldigt kritiskt och vid flera tillfällen var hans värden så dåliga och hans tillstånd så illa att vi var inställda på att mista honom.

I fredagsnatt vände det och svullnaden (som spridit sig till bröstkorg och buk) började långsamt gå tillbaka samtidigt som hans värden förbättrades. Han kan nu äta, dricka och röra sig och gnistan i ögonen är tillbaka. Han är en kämpe! Jag hoppas få hämta hem honom på söndag, men först måste vi se att hans värden ligger stabilt och hans stora sår är under kontroll.

Det som jag funderar på är när han kan ha blivit biten och att det tog så förhållandevis lång tid innan symtomen kom. Man vill gärna ha förklaringar på saker och framförallt vara förberedd om något liknade skulle hända igen (gud förbjude!). 

På måndagen märkte jag att Mick var lite halvslö, men inte på det sätt att jag kopplade det till att han var dålig. På morgonpromenaden strosade han runt lite men var inte lika företagsam då det kom till att hämta pinnar, bada i dikena och rulla stenar som han brukar. Men det var varmt och jag tänkte att det säkert berodde på det.

Under dagen var fortsatte han vara mer stillsam än vanligt och på tisdagmorgonen ville han inte gå ur sin korg. Jag var tvungen att locka på honom och då han kom märkte jag att hans ena framben var aningen svullet vid armbågen. Jag ringde veterinären och fick en jourtid lite senare. Från det att jag lastade in honom i bilen och vi åkte iväg några timmar senare blev han hastigt sämre och när vi kom fram var var han riktigt dålig och jag fick lämna in honom direkt för provtagning och intensivvård. Proverna visade först på en bakterieinfektion/lymfangit  men efterhand började de mer och mer misstänka ormbett och justerade medicineringen efter den diagnosen.

Är det någon av er som varit med om att det tagit så lång tid innan er hund blivit riktigt dålig efter ett ormbett? Jag försöker hitta förklaringar och få mer vetskap om vad man ska vara uppmärksam på för tecken. Om hundarna är lösa på promenaden är det väldigt lätt att missa ett huggormsbett om hunden inte skriker till eller reagerar kraftigt på annat sätt. Men jag har alltid trott att symtomen kommer snabbt och att hunden blir svullen och dålig ganska omgående.

Ni som har erfarenhet får gärna höra av er. Tacksam för all info.

Nu håller jag tummen för att Mick fortsätter pigga på sig och att hans ben läker fint. <3

En betydligt piggare kille. 🙂