Vad händer mellan momenten?

Jag tränar mycket på att hitta ett bra system i transporter, uppställningar och starter med den unga hunden. Vad passar just denna hunden? Och vad passar mig?

Har sättet vi bekräftar/belönar på tävling något värde för hunden? Om inte, hur skapar vi den känsla och förväntan som vi vill att den ska ha? Hur gör vi transporterna mellan startpunkterna värdefulla? Vilken tanke vill vi att hunden ska ha efter att belöningen försvunnit – oavsett om det gäller en tävlingsmässig belöning/bekräftelse eller en godbit/leksak.

För min del är första steget att hunden aldrig får ”checka ut” efter att leksaken försvunnit eller godbiten är svald. Men om jag vill att den direkt ska tänka träning/uppgift igen så gäller det att jag själv inte tar en mental paus då belöningen försvunnit utan är i uppgiftstanke – precis som jag vill att hunden ska vara. Att stanna upp, börja knöla ner leksaken i fickan, prata med träningskompisen och fundera på vad jag ska göra härnäst är ingen bra strategi om jag vill att min hund ska lära sig vara ”på”.

Det här kan man jobba med på olika sätt men jag brukar vända mig från hunden så att den aktivt måste ta kontakt igen. I början kommer hunden kanske försöka komma åt leksaken igen men jag visar tydligt med min hand vart jag vill att den ska söka sig.

Den handen kommer också var en signal för ”transport” (och inte fritt följ) på tävling framöver. Jag vill att hunden hänger på med engagemang och väntar in vidare information från mig. Smiley är en ganska utåtriktad hund som lätt låser på andra hundar som springer eller leker så med honom är den här träningen helt nödvändig.

Samma procedur kommer jag använda mig av på tävling då ett moment är slut. Han får gärna hoppa upp på mig (eller snurra som Tarzan väljer att göra), visa att han glad är och gillar det vi gör, men då jag börjar gå  vill jag att han direkt tänker transport-ny uppgift och samlar ihop sig vid sidan för att hänga på. Momentövergången är en aktiv uppgift och hunden ska vara öppen och ”på” för vidare information.

Det här är inget som fungerar av sig självt (åtminstone har det aldrig gjort det för mig!) utan något man får träna in. Alla vi som tränar och tävlar har olika tankar på hur vi vill ha våra hundar mellan momenten och hur vi ska avsluta momenten på tävling, och det är självklart också beroende på vad som passar hunden. Man får hitta sin egen linje men jag tror är viktigt att det finns en tanke bakom.

 

Vad betyder ”Fot!”?

Smilet 🙂 Foto: Sanna Krans

För länge sedan när jag gick på kurs med min dåvarande jack russell hade jag problem med att han ofta satte sig snett vid sidan efter en inkallning eller apportering. ”Säg FOT! Precis innan han ska sätta” sig sa min instruktör, och trots att jag var en ganska oerfaren hundtränare tänkte jag ”Men hur ska det hjälpa honom sätta sig rakt? Fot betyder ju något annat för honom, eller…?”

Ja vad menar vi egentligen när vi säger fot? För många hundar tror jag fot betyder väldigt mycket. Det betyder 1. Kom in och sätt dig vid sidan – rakt i position och med fokus. 2. Sitt stilla vid sidan – med kontakt. 3. Följ med mig vid sidan oavsett hur jag går – i rätt position och med kontakt. 4. Var inte för hetsig, men heller inte för loj!

Om hunden sätter sig snett upprepar vi kanske ”Fot!”. Om hunden tappar position då vi går = Fot! Om hunden tränger = Fot! Om hunden släpper blicken = Fot! Om hunden är hetsig vid sidan = FOOOOT! Om vi märker att hunden inte riktigt är med då vi ska börja gå = FOTTTEEE!

Ofta finns det en mängd kriterier för kommandot fot och jag tror det är väldigt svårt för hunden att veta exakt vad vi menar vid de olika tillfällena. Jag tror också fot ofta blir ett ”slaskkommando” som vi tar till när vi ska gå in på planen, och även i transporterna mellan momenten, och då är vi inte alls lika noggranna med hur hunden går.

Om man jämför kommandot ”fot” med t e x ”down” (som jag använder för att min hund ska fälla sig bakåt från stå i fjärren) så är kriteriet för ”down” väldigt tydligt. Det betyder stå stilla med alla fyra tassarna och fäll kroppen bakåt. Konkret för mig – antingen blir det rätt eller så blir det fel. Det finns liksom inget mellanting. Och är det solklart för mig brukar vara lättare för hunden att förstå vad jag menar (trots att det sättet att lägga sig ner är rätt onaturligt för hunden i det här fallet).

Själv har jag efter lite funderande tagit bort ordet ”fot” helt och hållet ur ordlistan. I stället har jag ett annat kommando som bara betyder en enda sak för Smiley, och det är ”håll kontakt”. Positionen försöker jag förstärka enbart genom belöningsplaceringarna, och ska han göra en kort ingång till sidan så heter det något annat än ”fot”.

Det blev plötsligt så enkelt och tydligt för oss båda. Lätt för mig att hålla på kriteriet och tydligt för Smiley vad jag menar.

På Tarzan – som är en hetsig och lättfrustrerad kille – har jag inte haft något kommando alls i fria följet eftersom han ofta svarat med ljud då jag sagt något i just det momentet. I övriga moment har han inte ljudat men just i fria följet har han ofta legat på gränsen. Jag har också varit tvungen att tänka väldigt mycket på var, när och hur jag belönat för t e x position, för att försöka få honom aningen lugnare och mer samlad. I ärlighetens namn har jag väl inte har lyckats så jättebra med just den biten, men jag brukar trösta mig med att han i alla fall varit tyst… och att det faktiskt kunde ha sett ännu galnare ut. 😉

Smiley är coolare i skallen än Trasan och inte lika lättfrusterad. Han har inte så nära till ljud (peppar, peppar) och de få gånger han ljudat så har det varit då han inte förstått alls vad jag menat. ”Men förklara så jag begriper då människa!!!”

Jag tror på att göra det enkelt, både för sig själv och hunden. Så Smilet och jag tränar vidare. Men inte på Fot! utan på Watch! 🙂

Nedan några fina ”fotande” vänner som jag hittade i bildarkivet. 

Ingela och Skoja på Lydnads-SM

Jenny och Pingu på Lydnads-SM

Sharon och Koe på Lydnads-SM

Jackson

Marika och Mixtra

Trasan 😉

Tiger Foto: Lena Kerje

Mick <3

Ditte och Abby

Grundträning, grundträning… och ännu mer grundträning!!

Nordic Paws Smiley 1 år sedan. Jag blir fortfarande lika glad av att ha honom i mitt liv. 🙂

Smiley och jag jobbar vidare med massa grundträning. Eftersom han är en hund som har lätt att gå in i eye och ”fastna” i saker han ser – och tankar han tänker – så lägger jag en hel del träning på att han ska klara hålla fokus på mig i olika situationer plus snabbt kunna växla mellan olika typer av uppgifter. Ibland är han jätteduktig på det, andra gånger funkar det sämre.

Jag försöker förstå vad skillnaden som gör skillnaden är (för att citera Kjell Enhager) och ibland är det rätt uppenbart medan jag inte alls begriper andra gånger. Men ibland måste man acceptera att man inte hittar förklaringar direkt utan bara jobba vidare på den linje man tycker känns rätt. Förr eller senare kommer bitarna falla på plats.

Uppställningar, avslut och transporter mellan punkter är en sak som jag tränar i princip varje pass. Jag vill t e x inte att han släpper fokus på mig då vi ställer upp även om vi står länge på punkten, utan att han har en hög (ja lagom hög alltså) förväntan just där. Antingen blir det belöning eller så blir det uppgift. Och det ska vara lika ballt oavsett. Typ. 🙂

Positionen i fria följet, snabba sättanden i fria följet, explosiva starter i fartmoment (får vi träna begränsat så därför gäller det att planera de jag gör på ett bra sätt) korrekta gripanden på apporten, kunna välja bort störningar och synintryck som lockar fram hans eye och ingångar till sidan är andra saker vi tränar mycket på och som han också behöver mycket träning i.

Jag har aldrig kunnat träna massa fritt följ med Tarzan, eller jobbat detaljer i det momentet, för då har han hetsat upp sig och jag har fått ljud. I stället har jag fått tänka helhet och försökt få ihop ett fritt följ där han hållt sig någorlunda ”på mattan” utan att bry mig om att det inte riktigt sett ut som jag önskat. Jag är glad att jag valde den strategin med honom för jag tror faktiskt inte vi hade haft något fritt följ alls annars – i alla fall inte ett tyst sådant! Däremot har jag aldrig på dessa år behövt jobba upp eller belöna Tarzan för tempo, för han har det i sig. Det spelar ingen roll hur, när eller var, heller inte om det är första eller 25:e skicket eller inkallningen jag gjort – han springer lika fort ändå där för att han vet inget annat sätt att springa på. Men de lite mer ”tänkande” delarna i träningen har han haft svårare för – även om han efterhand lärt sig utföra dem på ett rätt bra sätt sätt ändå. 

Kanske just därför så känns det extra roligt att få jobba fritt följ med Smiley som tycker det är skojigt och lite fränt, men inte alls lägger på stress på samma sätt som Tarzan. Med Smiley kan jag träna detaljer på ett helt annat sätt och verkligen försöka jobba utifrån den målbild jag har då det gäller  honom. Och målbilden för just honom är ett samlat men ganska ”pampigt” fritt följ med en fin position, ganska upprest vid sidan och ett härligt engagemang och fin energi – fast utan stress.

Jag kan ”pilla” med positioner i stegförflyttningar och backande utan att han ljudar. Jag kan upprepa flera sättanden i rad utan att han går i taket. Och jag kan tala om för honom att ”Oups, inte så – utan SÅ ska det vara!” och han tar min förklaring på ett bra sätt utan att bli frustrerad eller upprörd.

Jag tror att i princip vad man än jobbar med så kommer det främja träningen i stort, inte bara just den sak man valt att träna. Om jag tränar fokus i uppställningar så kommer det gynna fokus i andra sammanhang också, och det kommer även påverka andra delar i träningen gynnsamt – även sådant som inte har med just fokus att göra. Eftersom träning är en  helhet och allt bygger på kommunikation och samarbete så kommer hunden och jag bli bättre och bättre på att tyda varandras språk, förstå uppgifterna och känna glädje i att göra saker tillsammans.

 

Nu får det f-n snart vara nog!!!

Foto: Ingela Karlsson

Saker och ting blir inte alltid som man hoppats på och planerat för.

I går fick jag ett jobbigt besked som – bland mycket annat – innebär att Tarzans tävlingskarriär är över.

Vid ultraljud och röntgen på kliniken hittade man ett ganska omfattande hjärtfel samt förändringar och skador i lungvävnad och luftsstrupe. De kommer gå vidare med att försöka hitta orsaken och sätta in lämplig behandling, men några flera tävlingar kommer det inte att bli tal om för vår del.

Det är väldigt ledsamt och tungt att inse, och jag har nog inte riktigt hunnit smälta det hela ännu.

Under senare delen av våren började jag märka att Trasan inte riktigt var som vanligt. Han kunde bli extremt flåsig även efter en kortare stunds träning, och trots att han snabbt återhämtade sig så tyckte jag det var märkligt för han är både välmusklad och i god kondition. Inte heller har han varit minsta värmekänslig tidigare utan snarare blivit snäppet bättre då termometern visat på +25 eller mer.

Jag tycker också han stundtals haft en slags stress och frustration i sig som jag inte var van vid. Grabben har alltid varit impulsiv och haft lätt att varva upp men jag har väldigt sällan upplevt honom stressad och belastad. Men så har han känts senaste tiden – både på tävling och i bland även i träningen. Ingen bra känsla.

Dessutom har han druckit och kissat mer än vanligt vilket gjorde mig orolig, så jag bokade en veterinärtid för honom i maj. Det var samma dag vi fick ta farväl av Mick och just då orkade inte med mer veterinärbesök, så jag bokade av och fick ny tid i går.

Men inte i min vildaste fantasi hade jag trott på ett så sorgligt besked. Och inte mindre ledsen blir jag när jag tänker på hur jobbigt han måste haft det, i och med att han inte kunnat syresätta kroppen ordentligt och hjärtat fått jobba på högvarv. Men han lever ju för att träna, ta i och springa och har alltid haft en sjuhelsikes kämparglöd i sig så han har väl helt enkelt inte känt efter. Älskade lilla hund.

2018 har inte varit mitt år… Varför kunde vi inte ha fått några år till på tävlingsbanan? Kunde vi inte fått starta på årets SM som jag sett fram emot så himla mycket?! Varför kunde vi inte få fortsätta med det vi båda älskar att göra tillsammans?

Nu hoppas jag bara innerligt att det här inte visar sig ha en skittaskig prognos så att jag dessutom förlorar honom i förtid. ”Prognosen beror på diagnosen” som veterinären sa, och vi ska gå vidare med nya prover och undersökningar för att kunna komma fram till varför hjärtat och lungorna ser ut som de gör på en i övrigt frisk och välmående individ. En teori man har är att det är lungparasiterna som vi slogs mot förra året som är den primära orsaken och anledningen till den skadade lungvävnaden, som i sin tur orsakat hjärtproblemen. Forts följer…

Jag är ledsen, besviken… och också förbannad! Fast jag vet inte på vem och vad. Jag önskar att jag kunde få skälla ut någon riktigt ordentligt – någon som var ansvarig för det här. Men det finns ju ingen att skälla på. Det är ju bara att tugga i sig skiten och inse fakta.

Fast jag säger som Leffe sa när jag hem från kliniken och stortjöt i går… ”Nu får det f-n snart vara nog!!”

Att träna en lydnadshund med ”eye” – en ny erfarenhet för mig

Smiley har fått komma igång och träna lite mer, även enstaka fartmoment. Än så länge håller benet fint även om han fortfarande inte har samma rörlighet och mjukhet i vänster fram som i höger. Men vi trappar upp successivt och hoppas att det håller.

Fortsatt rehab med styrka, balans och smidighetsträning och kontroller hos vår sponsor www.dynamicrehab.se

Smiley är en kul kille och rolig att träna. Inte den allra mest snabblärda men jag upplever att det beror mer på kroppen än knoppen. Han är arbetsvillig och lite halvtokig – en udda mix mellan oerhört barnslig och väldigt seriös. Jag upplever honom som trygg i sig själv, cool i huvudet men samtidigt rätt ”mycket hund”.

Av de fyra hundar jag haft och tränat (Jackson, Mick, Tarzan och Smiley) är Smiley den mest fysiska och ”brötiga”. Han är som en ångvält och när han kommer farande och hoppar på mig är det som att få en cementklump mitt i magen. Mina blåmärken är oräkneliga och Leffe är lite orolig över att bli anmäld för hustrumisshandel. ”Ingen kommer tro på att det är den där gängliga fyrbenta typen som är orsaken!” påstår han. 🙂

Det som har varit svårast i träningen med Smiley är att han lätt går in i valltänk och eyear. Varken Mick eller Tarzan har haft sådana tendenser då vi tränat så det är helt nytt för mig. Från början kändes det som ett ganska stort problem som jag inte visste hur jag skulle lösa – och om jag skulle lösa det!. Men jag har  bollat tankar med duktiga hundtränare som har erfarenehet av eyeande hundar och är så tacksam över alla goda råd som generöst delas ut och människor som glatt delar sina erfarenheter bara för att de verkligen vill hjälpa till. Tack!. <3

Men så har jag klurat en del själv, för det är ju ändå jag som känner honom bäst.  Hur tänker han? Varför gör han på ett visst sätt i en viss situation? Hur uppfattar han det jag försöker förmedla? Och under de relativt få månader som vi har tränat tillsammans tycker jag redan vi börjat förstå varandra bättre.

Från att till en början totalt låsa sig totalt på stillastående saker som koner, leksaker apporter mm och smygit mot dem som en panter så kan han nu ta i och springa på rätt bra. Men jag måste hela tiden tänka på hur, var och när jag belönar och lägga upp träningen på ett sätt som minimerar hans eyeande.

Ett klassiskt misstag som jag gjorde i början var att ”tagga honom” på leksaken eller apporten genom att hålla i honom och låta honom fokusera innan han fick gå iväg. Men jag märkte snabbt att det inte var någon bra strategi på en hund med mycket valltänk. Så där fick jag tänka om.

Överlag har jag tänkt reaktionssnabbhet i stället för tempo. Eftersom han från början inte kunde vara snabb mot en stilla leksak som han såg, började jag träna honom på att kvickt vända och ta en som låg bakom honom. Var han inte snabb nog så fick någon knycka grejen för honom. Han går igång  på konkurrens så den övningen funkade klockrent. Efter det fick han göra samma typ av övning, men då höll jag leksaken i min hand så han såg den. Var han inte snabb nog på mitt belöningord så drog jag undan leksaken.

Efter det hade jag en leksak bakom och en i min hand, och så var han tvungen att lyssna på vilket ord jag sa. Var det Ut! (som betyder ”vänd och ta den bakom”) ellr Bus! (som betyder ”ta den i min hand). Det blev ju ytterligare en svårighet för då var han först tvungen att lyssna på rätt ord, fatta ett snabbt beslut och därefter reagera kvickt. Det hela blev en rolig lek för oss båda och han fick bra träning i att  inte fastna i en viss tanke utan vara öppen så hjärnan kunde reagera snabbt.

En annan sak han har svårt för (vilket till viss del säkert hör ihop med hans eye) är att han gärna vill låsa på andra hundar som leker eller tränar i närheten. Och där har jag valt att sätta ett tydligt förbud i kombination med höga belöningar i form av häftiga sociala belöningar och kampbelöningar hos mig. Och för att ingen ska missförstå ”förbud” (och tro att jag elar honom eller vrider om örat och skriker FY!!)  så vill jag förtydliga att jag helt lugnt säger ”app app” (= Nää, du får inte stirra på den hunden!) och så berättar jag vad jag vill att han ska göra i stället ”Watch!” (=Titta på mig!). Och belönar ordentligt när han klarar att bryta tanken.

Jag väntar inte ut honom i sådana lägen utan försöker bryta hans tanke så fort som möjligt. Helst vill jag inte att han hamnar i den alls men dit har vi inte riktigt kommit än. Det är otroligt självbelönande att få stå och eya och svårt att jobba mot sådna instinkter så den känslan ska vill jag ha så lite av som möjligt i lydnasdträningen. 

Häromveckan klarade han av att jobba fint med mig trots att träningskompisarna körde både lek och fartmoment runtomkring oss. Han tappade lite fokus ett par gånger men kom snabbt på sig själv utan att jag behövde agera vilket givetvis gav massa cred. Och då blir han så nöjd över sig själv. 🙂

Under Smileys långa rehab var min tanke att jobba med hans fokus just i sådana här situationer efter som vi inte fick göra så mycket annat, men eftersom han inte fick belasta benet kunde jag ju inte lekbelöna honom. Och godisbelöningar var absolut inte tillräckligt för att han skulle ”orka” tänka bort störningarna. Så det är först nu vi kunnat börja träna det lite mer.

Det är en lång väg kvar men jag tycker han tar sig mer och mer. Och med facit i hand kanske det har varit bra att han varit tvungen att vila under en lång period. Dels har han fått växa till sig lite både fysiskt och mentalt, och dels har jag fått tid att klura på vår fortsatta träning. Och så jag jag fått träna mitt tålamod.