Får man bli besviken?
Det är en fråga som vi diskuterade i ett träningsgäng för några veckor sedan där en i gänget precis gjort en tävlingsstart där varken resultat eller känsla varit på topp.
Hennes reaktion var ”Jag kände mig så besviken. Och då blev jag ännu mer besviken på mig själv eftersom jag vet att man inte ”ska” känna så!
Så frågan som kom upp var: Är det okej att bli besviken över en prestation som inte motsvarat ens förväntningar? Eller är man en ”dålig” hundtränare då?
Svaret beror säkert på vem man frågar men för mig är det helt självklart att känna besvikelse utan att få dåligt samvete. Har man någon som helt ambition med det man gör så anser jag att besvikelse är en helt naturlig känsla vid de tillfällen man underpresterat.
Men hur man riktar den besvikelsen och vad man gör med den känslan – det har en stor avgörande betydelse. Jag har gjort en hel massa tävlingar i olika sammanhang i mitt liv där jag varit besviken och känt mig tom på energi efteråt. Jag hade tränat, förberett, laddat och sedan bara ”poff” så föll allt platt och luften gick ur. Tro fanken att man blir besviken!!
Men inte ger man upp för det!! Snarare tvärtom! Och framförallt – när man tävlar med djur av olika slag – får man aldrig någonsin låta känslan av besvikelse gå ut över dem!!
Jag minns ett flertal tillfällen då jag lastat mig häst i transporten och fyllt hönätet… innan jag gick ut och sparkade på ett träd och svor högt! Eller satt mig hund i bilburen med ett tuggben innan jag själv satte mig på en sten i närheten och tänkte ”Vad f-n hände egentligen??!! Shit så kass jag var!!”
Men numera vet jag att besvikelsen är en del av kakan – glädjen en annan. Jag vill kunna känna både glädje och stolthet över mig själv och min hunds prestationer samtidigt som jag tillåter mig att bli besviken vid andra tillfällen. Det ingår liksom i kitet. Men jag försöker att inte stanna kvar i något av tillstånden utan försöker hela tiden tänka framåt.
Om nu tävling är något man tycker är stimulerande&kul och väljer att satsa på den biten så kan man välja att se själva tävlingen som ett ganska ärligt svar på vad man egentligen behöver bli bättre på. Många gånger läser man inlägg efter en tävling där det står ”Nu vet jag i alla fall vad vi behöver träna mera på!” Och så kan det säkert vara i vissa fall. Själv har jag ofta vetat redan innan att vi borde tränat mer på vissa saker och att de brister som kom fram på tävlingen inte är helt överraskande – med några få undantag. Men varje tävling har ändå givit mig nya erfarenheter&insikter som har hjälpt mig en liten bit på vägen framåt.
Nyligen var jag instruktör på det trevliga Halmstadlägret. I min grupp hade vi mycket praktisk träning men också en del diskussionspass. En fråga som kom upp under det sista diskussionspasset som handlade om mental träning var ”Vilken känsla vill du ha i dig själv för att kunna plocka fram ditt bästa jag?” Svaren varierade en del men en sak nämnde nästan samtliga – det var trygghet.
Hur blir man trygg när man som bäst behöver det? Personligen tror jag att ålder och erfarenhet gör en trygg. (Det kan vara en klen tröst för en 18-åring som precis startat sin tävlingskarriär!!) Jag tror också det är viktigt att försöka hitta egen sin linje och röda tråd – vilket också är väldigt svårt när man är ny i det man gör. Att våga lita på magkänslan har hjälpt mig otroligt mycket i väldigt många olika sammanhang i livet.
Nu tror jag att flera av er som läser detta och som grundar era tankar på forskning och vetenskapliga studier tycker magkänsla och intuition inte passar in i konceptet. Och så är det säkert för er. Jag har nog alltid varit lite mer åt det intuitiva hållet. Och ju äldre jag blivit och desto mer livserfarenhet jag fått – desto starkare har min intuition blivit. Jag påstår absolut inte att mitt sätt att tänka är rätt för alla.
Jag säger heller inte hur man ska tänka – bara hur man kan tänka. Och hur jag tänker. 🙂