När vi ändå är inne på det här med funderingar, analyser och känsla så fortsätter vi lite till…

Jag börjar med att konstatera att nya träningsboken funkar super!

Det är lätt att få en överblick och smidigt att gå tillbaka och direkt få en påminnelse om mina olika mål för veckan. Ett mål som jag har varje vecka är att träningen ska kännas skojig och lustfylld. Vi som finns på facebook fick oss en härlig påminnelse om detta i veckan då vi fick ta del av detta underbara youtube klipp. 🙂 http://www.youtube.com/watch?v=W3sFw9b8W0E&feature=share  Absolut underbart!!

Andra saker som jag försöker tänka på när jag utvärderar de olika delarna i träningen är:

1.Var har hunden sitt fokus? Gör jag en ingång på planen eller börjar mitt fria följ vill jag att hunden ska ha fokus på mig. Går jag däremot och ställer upp mot en kon vill jag förmodligen att hunden ska ha fokus framåt, mot konen. Brister det där så försöker jag hitta rätt balans.

2. Har hunden rätt aktivitetsnivå för uppgiften? Att kunna styra hundens intensitet under träningens gång är något jag jobbar massor med. Det är roligt men svårt. Och en sak är säker, det är lättare att få upp en lugn hund i en högre intensitet än att dämpa känslan hos en turbomaskin!

3. Har hunden rätt tanke? Tänker hunden på uppgiften? Eller tänker den på belöningen? Eller kanske dofterna på marken, eller joggaren som just sprang förbi? Hur gör jag för att hjälpa hunden behålla rätt tanke? Eller kanske tänka om?

4. Har hunden rätt känsla? Blir hunden stressig kontra låg då jag ställer upp inför fjärren, och i så fall varför? Blir den stressig för att den tänker för mycket på belöningen (fel tanke) eller låg för att jag givit den en känsla av att detta är svåååårt?

Jag tror alla dessa parametrar ska stämmas av innan man börjar den egentliga träningen. Fokus. Aktivitet. Tanke. Känsla

Dessa bitar gäller även mig själv som förare. Var har jag mitt fokus? Har jag rätt aktivitetsnivå (eller är jag för stressig/loj) Vad har jag för tanke? Och vad ger tanken mig för känsla?

Att assa och dissa (gå i och ur en känsla) är något som är väldigt användbart. Då jag tänker tillbaka på det tidigare träningspasset vill jag gärna återuppleva den underbara känslan jag hade i fria följet, då hunden energiskt och med underbar look dansade fram vid min sida i fin position och med glad svans. Jag hade en härlig vi-känsla och blev full av energi och lycka!

Däremot kanske jag inte känslomässigt vill återuppleva det ögonblick då hunden för tredje gången drar sig mot fel apport i dirigeringsapporteringen. Men även om jag inte vill känna känslan, vill jag ändå förstå varför det händer, och då måste jag gå igenom det i huvudet, kanske flera gånger.

Att analysera med känsla (assa) tycker jag är lätt. Men att göra det samma och vara känslomässigt neutral (dissa) är mycket svårare. För mig funkar det bra att då jag dissar något som skett i träningen, så ser jag ett annat ekipage framför mig. Och det är inget specifikt eller identifierbart ekipage, utan “en hund med förare” kort och gott. Det funkar, och jag tycker det är rätt så fascinerande att jag kan lura min hjärna att  förbli neutral och objektivt kunna bedöma och förstå det som hänt.

Ett bra sätt att träna detta i vardagen (jag är mycket för att träna mentalt i alla vardagssituationer) är att prova då man ser en film som berör. Att ena stunden känna tårarna hetta i ögonen då King Kong drar sina sista andetag uppe på Empire State Buildning (ja, jag vet att det är larvigt, men sådan är jag), eller låta sig skrämmas shitless av Freddy Krueger i “Terror på Elm Street”  som smyger bakom husknuten, för att i nästa stund helt stänga av känslomässigt och bara BETRAKTA. Prova själv!

Det är jättesvårt, men väldigt nyttigt att lära sig styra sina känslor i olika sammanhang. Och om man ser sin vardag som en enda stor möjlighet att träna sin mentala förmåga – tänk så otroligt många bra träningstillfällen man får då!! 🙂