Tror ni saker och ting händer av en slump? Eller tror ni det finns någon slags mening med att de sker just där och då?

Själv vacklar jag lite i min tro. I bland är jag fatalist, ibland inte. Men oftast inte… Jag vill så himla gärna tro att jag kan påverka mitt liv i den riktning jag vill – inte att ödet bestämmer allt och jag snällt måste foga mig (fast så är det förvisso i bland…).

Vad jag däremot bestämt tror är att man vissa perioder är mera öppen för nya vägar, nya tankesätt och nya insikter. Möjligheterna kanske finns där runt omkring oss hela tiden, fast helt plötsligt upptäcker vi dom och tror att dom uppenbarats av en särskild anledning. Medan sanningen är att dom funnits där länge fast vi inte givit oss tid att se dom, eller ansett oss ha behov att ta dom till oss.

Tjohoo vad det blev djupsinnigt nu då! Men jag är inne i en lite djupsinnig period rent allmänt för tillfället. Kanske behöver man med jämna mellanrum stanna upp, reflektera lite extra kring vissa saker och gå in i sig själv en smula. Förmodligen är det kroppens sätt att säga “Stopp nu lite människa! Samla i hop dina tankar, varva ner och känn efter”. Och det är antagligen det jag gör just nu.

Min omgivning märker det nog mest på att jag har ett lite långsammare tempo än vanligt. Vilket säkert inte märks så mycket för dom som inte känner mig så väl, eftersom jag i vanliga fall är en högtempomänniska.

Det där med tempo är ganska intressant. Det är min fulla övertygelse att vi klickar bäst tillsammans med individer som har samma tempo och rytm som vi själva. Det är då man kan hitta ett bra flow tillsammans när man pratar och umgås. Själv kan jag bli ganska stressad över personer som pratar väldigt långsamt, dröjer med sina svar, rör sig makligt, måste fundera länge osv.

Men jag kan också bli stressad över hypade människor som aldrig andas när dom pratar, far fram och tillbaka, inte kan vara tysta, aldrig slutför något och inte kan lyssna på andra. På en skala mellan 1-10 (där 1 är vääääligt säääävlig och 10 superspeedad) så ligger jag nog på en 6,5. Eller möjligtvis en 7:a. Min man är en typisk 6:a och båda mina söner ligger någonstans där också. Dom är tonåringar och därför ganska “svårbedömda”.

Då det gäller hundarna är Mick är en 6:a, Tiger en 5:a och Tarzan en 7,5-8.

Själv funkar jag bäst med individer som ligger mellan 5 och 7 (ja, Tarzan är väl undantaget då…). Jag har några bekanta som är typiska 4:or. Ofta har jag en tendens att fylla i meningarna åt dom när dom inte får fram orden snabbt nog och avslutar gärna deras meningar åt dom. I värsta fall svarar jag även själv på de frågor jag ställer till dom. Inte särskilt artigt, och jag brukar försöka lägga band på mig. 🙂

Hur som helst, lite kul är det att rytm och tempo kan påverka så mycket. Fundera över vilken siffra du själv är!

Bilden överst visar 5:a i en – för honom – ganska ovanlig situation eftersom han inte gärna vill bli blöt om lilla magen. 😉