I dag har vi besökt Motala och provtränat på Dittes nya matta i hennes fina hundcenter.

Så lyxigt med en varm, skön träningshall med massa extra utrymmen i form av teorilokal, kontor, förråd, toalett, duschar för två- och fyrbenta samt dessutom fina gräsmattor för utomhusträning. Mattan kändes väldigt fin att träna på och Tarzan verkade gilla den skarpt. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag hos Ditte tillsammans med Yvonne, Monica, Lasse och Marika med fika, hundprat och lite träning.

På tal om träning. I dag har det blivit många träningspass – närmare bestämt fem – med Tarzan. Riktigt så ambitiös brukar jag inte vara, men vi fick vissa bakslag på morgonens tävlingsträningspass, vilket grämde mig lite eftersom Tarzan känts väldigt fin en period nu. Han har utvecklats på flera plan, känns mera stabil, klarar att springa och tänka samtidigt och är ganska öppen i skallen. Vi har kunnat länka mycket på ett tävlingsmässigt sätt, och han har gjort det riktigt bra. Men i dag då jag kedjade ett helt program tyckte jag inte alls att delarna höll den kvalité jag önskar, och dessutom blev det bakslag på ett problem vi tidigare brottats med.

Så det blev till att klura, prova, klura lite till, prova igen och igen… Tarzan är en hund som tål stora mängder träning utan att tappa i engagemang och entusiasm, och värmen verkar inte bekomma honom alls. Tur är väl det eftersom han kräver väldigt mycket träning för att kännas riktigt bra. Att “vila sig i form” är inget bra recept för den grabben. En dags träningsuppehåll och han är som en smärre atombomb. Jobbigt på ett sätt. Skojigt på ett annat.

Sista passet nu på kvällen kändes “helt okej”, för att använda ett populärt uttryck. Till skillnad från Mick söker sig Tarzan gärna tillbaka mot mig om det blir något fel då han jobbar på avstånd. Jag är inte så förtjust i det beteendet. Ändå har jag varit väldigt selektiv med att bryta, ta tillbaka och göra om – och jag försöker i stället kommendera honom på håll i det läget. Och numera kan jag oftast stoppa honom på avstånd, göra om därifrån och få till ett rätt. I det läget kan jag någon gång belöna för att han tar mitt “stanna-kvar-där-du-är-och-jobba-vidare-kommando” men jag är försiktig eftersom han har lätt för att skapa egna beteendekedjor som han tror kan löna sig.

Det som är roligast med Tarzan är också det som är svårast – hans reaktivitet. Han går på första bästa känsla, reagerar blixtsnabbt, och verkar ha ett aldrig sinande känsloflöde sin lilla kropp och skalle. På några få sekunder hinner han med flera olika beteenden, och i bland har jag ett helsike att försöka hinna med att förstärka det jag är ute efter.

Men en sak är säker – jag skulle inte vilja byta honom för allt smör i Småland. En gladare och mer entusiastisk träningspartner får jag nog leta efter, och hittar jag bara alla hans knappar från A-Ö så tror jag det kan bli riktigt bra. I nuläget är jag väl någonstans mellan F och H…

Den svartvita bilden på min svartvita, glada träningsvän är tagen av Ingela Karlsson.