Att sitta stadigt i förarstolen

2F5Q7885

Jag har en träningsgrupp på fyra personer som kommer hit med jämna mellanrum, både för egen mentalträning och träning med hundarna. Det är himla roligt för de är grymt ambitiösa, vet exakt vad de vill träna på och det blir alltid givande diskussioner som gör att man måste tänka till och reflektera lite extra. Det i sin tur gör att jag själv ibland hittar nya infallsvinkar på saker – inte minst i min egen träning.

Nyligen diskuterade vi bland annat om känslan av att tappa kontrollen. Inte fullständigt, så att man inte har en aning om vad man gör och varför. Snarare den läskiga känslan av att man – i träning eller på tävling – plösligt hamnat i passargerarstolen i stället för i förarsätet. Och det kan man ju göra på olika sätt, och av olika anledningar.

Jag tycker om att jobba enligt principen att hunden gör saker för att den vill – inte för att den ska. Inlärning och träning vill jag ska ske på ett sätt så att hunden aldrig är rädd för att göra fel. Den ska lita på mig, känna glädje i att jobba tillsammans med mig och aldrig någonsin känna sig tveksam till att våga prova – även om det inte alltid blir rätt.

Nu pratar vi alltså tävlingslydnadsträning – inte vardagslydnad (eller vallning heller för den delen). I vardagen finns det regler att följa och hunden har inget val. Det är FÖRBJUDET inte jaga vilt. Man MÅSTE komma då matte ropar. Man FÅR inte bete sig svinaktigt mot sina kompisar i flocken, utan uppföra sig hövligt, osv.

Hundar är som bekant olika till sin personlighet, precis som vi människor. Vissa individer har lätt för att ”ta kommandot” medan andra aldrig skulle drömma om att ta över rodret, utan är så nöjda med att ”följa med”.

När jag tränar med Tarzan har jag i 99 fall av 100 en plan för vad vi ska träna, och jag har egna uppgifter att sköta. En av dessa uppgifter är att genom olika inarbetade rutiner se till att det är jag som sitter i förarsätet – hela träningspasset – och inte bara första två minuterna. Jag gör det inte genom att vara dominant eller hård, men jag vill gärna känna en viss pondus, lugn och en trygghet i mitt sätt att styra oss runt på planen.

Men allt som oftast har jag efter en stunds träning (omärkligt..?) blivit förpassad till passargerarstolen. Åtminstone är jag på god väg över dit. Tarzan är en fena på att, en liten bit i taget, ta över gas, broms, ratt och växlelspak och – ett tu tre! – sitter jag där bredvid och liksom undrar vart vi är på väg.

Det är ingen jättetrevlig känsla. Speciellt eftersom det faktiskt är jag som har körkort, och inte Tarzan. Att hunden gör fel p g a att den inte förstår, blir störd eller förväxlar vissa saker är en grej. Men då hunden vet vart vi ska, men det blir fel för att den trampar så hårt på gaspedalen att den inte hinner se vägen är ett annat dilemma. (Jag gillar verkligen liknelserna med bilkörning – det blir så tydligt då!)

När jag berättade detta för Leffe, garvade han gott och svarade ”Men du vet väl vad jag har sagt… Den hunden kan allt! Varför skulle han inte kunna köra bil?!”

Hur gör man då för att inte hamna i den här situationen?

Jag har inget konkret svar, men jag försöker hitta olika varianter. För då det gäller känslor så finns det nog inga entydiga, enkla lösningar som alltid fungerar i alla lägen.

Här är några olika varianter som jag jobbar med:

– Från att ha haft väldigt ljusa kommandon i alla moment, har jag övergått till mer neutrala. Jag försöker (med enstaka undantag) att inte lägga någon känslomässig värdering i ordet. ”Fot” heter numera helt enkelt ”fot” och inte ”foiiit” som det hetat tidigare. Inkallningssignalen är utbytt från hiiiiit! till ett neutralt ”Tarz”. Mina ord ska enbart vara en signal till ett visst beteende, inte lägga någon speciell känsla hos hunden. Det ska däremot mina rutiner mellan momenten göra.

– Jag jobbar väldigt mycket med att transportera mig mellan olika punkter på planen. Jag vill inte ha Tarzan i fotposition, men vid sidan. Han får gärna titta framåt, men inte sträva framåt. Ibland lägger jag in väntepauser då han antingen ska stå, sitta eller ligga vid sidan och vänta. Hans uppgift är då att vänta med fokus på mig. Min uppgift är att se till att han gör det. 😉

– Från vardagen har jag tagit med en liten hämmande signal som jag använder då jag ser att han börjar få fel tanke i huvudet. I vardagen kan jag t e x ta till den då vi kommer ut på stora fältet vid Kulla, där han hade en otroligt rolig harjakt förra sommaren… Alltid då vi kommer ut på det fältet börjar han studsa lite och spana utåt om harpalten möjligtvis finns kvar, och kan tänka sig en ny kulig jakt. Då tar jag till min signal (helst innan han ens hinner börja spana) och den signalen säger ”tänk dig för nu – noga!”. Vilket han glädjande nog då oftast gör.

Samma signal – fast i lite annan form – påminner jag honom med i träningen vid tillfällen då jag tittar ner och ser en halvt galen blick som ser ut att vara påverkad av något anfetaminliknande preparat.  Signalen är inte tänkt som någon felsignal utan ska ge honom en känsla av att ”visst ja, jag måste tänka nu också”.

– Jag har egna, tydliga uppgifter hela tiden, och får aldrig gå och ”vänta” på att det ska barka iväg. Att ligga steget före och styra upp innan jag hamnat i en defensiv roll är superviktigt. Jag vill att Tarzan lämnar över till mig, och att han ska landa i den känslan. ”Jag lotsar oss runt här – tillsammans. Luta dig bakåt och häng på så ska jag se till att du får en trevlig resa grabben!”

Förstår ni hur jag menar? Svårt att förklara när det gäller diffusa saker som känslor.

– En annan viktig aspekt som jag börjar tänka mer och mer på är att inte alltid göra det han tror. Att ställa upp framför hindret, men vända och börja gå fot. Eller kasta apporten, vända om och skicka till rutan. Lämna hunden sittande, gå ut på inkallningsavstånd och kommendera ligg (mycket svårt!). Även här är det viktigt att utmana hunden med små bitar i taget, så att den har god chans att lyckas, men heller inte göra det plättlätt för den.

– Och så har vi ju den där vardagsträningen som man (läs jag) har haft så lätt att ”glömma”. Fast jag har blivit så mycket bättre på det. Min vän och träningskamrat Ditte är en fena på det där med att integrera vardags- och tävlingslydnad, och hon har verkligen fått mig att tänka till då det gäller den biten. Det handlar inte om att ha en massa regler hit och dit, utan mer att få hunden att hela tiden vara lyhörd och följsam, även i vardagen. Till exempel, vid alla gränser som ska passeras (dörrar, staket, gränsen mellan vanliga gräsmattan och träningsplanen) ska Tarzan vänta tills jag säger att det är ok för honom att passera. Och detta är bara en av många övningar som jag jobbar med då tillfälle ges. Jag försöker hitta så många varianter som möjligt för att övningarna inte ska bli situationsbundna.

Jag gillar att lära mig nya saker och utvecklas på olika plan. För mig handlar det här inte bara om hundträning, utan ett sätt för mig att lära mig tolka en annan individ, och hitta ett sätt att kommunicera som vi båda är bekväma med. För egen del gäller det att sätta mig bekvämt i förarstolen, spänna fast säkerhetsbältet ordentligt (för det går undan i kurvorna!) och lita på att vi håller oss på banan och hittar fram till målet.

Men en sak är säker, förarstolen tänker jag behålla!! 😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 reaktioner på ”Att sitta stadigt i förarstolen”

  1. Du skriver bra och alltid intressant att läsa. Tycker om att du vågar bjuda på dig själv och ärligt talar om att allt inte jämt går på räls med din träning heller. Man inspereras verkligen av ditt sätt att skriva och tack för alla små tips du delar ut. 🙂
    kram Hanna

  2. 🙂 Härliga du som alltid hittar den lilla knorren oavsett om det gäller att skriva, träna eller leva livet. Jag har haft en mycket uppmuntrande lässtund, och dina liknelser är målande och väldigt tydliga.

    Vet du vad jag tror? Det räcker om du har kontroll på ratt och broms. Gasen står nog Tarzan gärna för själv. 🙂
    Kram Eva

    1. Visst får du länka om du vill. Tyvärr har jag inga länkar själv på min sida, men du kan alltid skriva din website då du kommenterar så andra kan komma in på din sida den vägen. 🙂

  3. Jag ser framför mej en Tarzan som gärna ”lägger tungan över bettet” och får det ökade travet att övergå till en iofs väldans härlig snabb och vägvinnande galopp 🙂 innan du får honom att sakta in och trampa under sig i en lika härlig passage och mjukt tugga på bettet 😉 !

    Gillar ditt tänk skarpt, och med dej i åtanke har Lizzie fått testa inkallning med backning och fjärr från läggande istället för en rak ingång 🙂 !!

    Kramen

    1. Ha ha, ja det var en väldigt bra liknelse! 🙂 Och grattis än en gång till Lizzies fina utmärkelser!! 🙂
      Kram H.

    1. Alla du kan tänka dig. Och finns det inga naturliga kan man alltid hitta på. T e x vänta medan jag går ut på fältet och hunden står kvar och väntar på ett ett ok-kommando, eller då du ska gå genom en trång passage eller korsa en gata. 😉

  4. Jag lär och känner mig alltid stärkt efter ett besök på din sida. Håller med den som skrev att det är väldigt trevligt då du också berättar om det du upplever som svårt. Lätt att tro att det mest är man själv som jobbar med att hitta rätt känsla hela tiden.
    Följer dig och dina härliga hundar och önskar dig allt gott!

  5. Hur mycket av den träning du beskriver ovan gör du? Varje dag, flera ggr om dan eller har han vilodag helt i bland? Skulle också vilja veta om du hinner träna annat än lydnad och i så fall vad?

    1. Menar du vardagsträningen? Den gör jag så ofta jag får möjlighet, flera gånger varje dag. Lydnadsträning i regel 5-7 ggr i veckan, ibland flera pass per dag. Vilodagar däremellan. Tarzan tränar lite freestyle som aktivering och får göra små uppletande och spår någon gång ibland. 🙂

  6. Riktigt bra skrivit! Jag känner så väl igen mig och Bacardi i det du skriver. Hon kan, men det går allt för ofta alldeles för fort, för att hjärnan ska kunna kommunicera med tassarna. Tycker vi har kommit en bra bit på väg, att samla ihop oss och känner att jah nog ska kunna ta mig hela vägen, till en permanent plats i förarsätet 🙂

    1. Hanna, på racerbilar har man 5-punktsbälte för att sitta säkert i förarsstolen. Kanske vore något för oss och vära pälsracers?! 🙂

  7. Pingback: Vem kör egentligen? « Heike's äventyr

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Scroll to Top