2F5Q7885

Jag har en träningsgrupp på fyra personer som kommer hit med jämna mellanrum, både för egen mentalträning och träning med hundarna. Det är himla roligt för de är grymt ambitiösa, vet exakt vad de vill träna på och det blir alltid givande diskussioner som gör att man måste tänka till och reflektera lite extra. Det i sin tur gör att jag själv ibland hittar nya infallsvinkar på saker – inte minst i min egen träning.

Nyligen diskuterade vi bland annat om känslan av att tappa kontrollen. Inte fullständigt, så att man inte har en aning om vad man gör och varför. Snarare den läskiga känslan av att man – i träning eller på tävling – plösligt hamnat i passargerarstolen i stället för i förarsätet. Och det kan man ju göra på olika sätt, och av olika anledningar.

Jag tycker om att jobba enligt principen att hunden gör saker för att den vill – inte för att den ska. Inlärning och träning vill jag ska ske på ett sätt så att hunden aldrig är rädd för att göra fel. Den ska lita på mig, känna glädje i att jobba tillsammans med mig och aldrig någonsin känna sig tveksam till att våga prova – även om det inte alltid blir rätt.

Nu pratar vi alltså tävlingslydnadsträning – inte vardagslydnad (eller vallning heller för den delen). I vardagen finns det regler att följa och hunden har inget val. Det är FÖRBJUDET inte jaga vilt. Man MÅSTE komma då matte ropar. Man FÅR inte bete sig svinaktigt mot sina kompisar i flocken, utan uppföra sig hövligt, osv.

Hundar är som bekant olika till sin personlighet, precis som vi människor. Vissa individer har lätt för att ”ta kommandot” medan andra aldrig skulle drömma om att ta över rodret, utan är så nöjda med att ”följa med”.

När jag tränar med Tarzan har jag i 99 fall av 100 en plan för vad vi ska träna, och jag har egna uppgifter att sköta. En av dessa uppgifter är att genom olika inarbetade rutiner se till att det är jag som sitter i förarsätet – hela träningspasset – och inte bara första två minuterna. Jag gör det inte genom att vara dominant eller hård, men jag vill gärna känna en viss pondus, lugn och en trygghet i mitt sätt att styra oss runt på planen.

Men allt som oftast har jag efter en stunds träning (omärkligt..?) blivit förpassad till passargerarstolen. Åtminstone är jag på god väg över dit. Tarzan är en fena på att, en liten bit i taget, ta över gas, broms, ratt och växlelspak och – ett tu tre! – sitter jag där bredvid och liksom undrar vart vi är på väg.

Det är ingen jättetrevlig känsla. Speciellt eftersom det faktiskt är jag som har körkort, och inte Tarzan. Att hunden gör fel p g a att den inte förstår, blir störd eller förväxlar vissa saker är en grej. Men då hunden vet vart vi ska, men det blir fel för att den trampar så hårt på gaspedalen att den inte hinner se vägen är ett annat dilemma. (Jag gillar verkligen liknelserna med bilkörning – det blir så tydligt då!)

När jag berättade detta för Leffe, garvade han gott och svarade ”Men du vet väl vad jag har sagt… Den hunden kan allt! Varför skulle han inte kunna köra bil?!”

Hur gör man då för att inte hamna i den här situationen?

Jag har inget konkret svar, men jag försöker hitta olika varianter. För då det gäller känslor så finns det nog inga entydiga, enkla lösningar som alltid fungerar i alla lägen.

Här är några olika varianter som jag jobbar med:

– Från att ha haft väldigt ljusa kommandon i alla moment, har jag övergått till mer neutrala. Jag försöker (med enstaka undantag) att inte lägga någon känslomässig värdering i ordet. ”Fot” heter numera helt enkelt ”fot” och inte ”foiiit” som det hetat tidigare. Inkallningssignalen är utbytt från hiiiiit! till ett neutralt ”Tarz”. Mina ord ska enbart vara en signal till ett visst beteende, inte lägga någon speciell känsla hos hunden. Det ska däremot mina rutiner mellan momenten göra.

– Jag jobbar väldigt mycket med att transportera mig mellan olika punkter på planen. Jag vill inte ha Tarzan i fotposition, men vid sidan. Han får gärna titta framåt, men inte sträva framåt. Ibland lägger jag in väntepauser då han antingen ska stå, sitta eller ligga vid sidan och vänta. Hans uppgift är då att vänta med fokus på mig. Min uppgift är att se till att han gör det. 😉

– Från vardagen har jag tagit med en liten hämmande signal som jag använder då jag ser att han börjar få fel tanke i huvudet. I vardagen kan jag t e x ta till den då vi kommer ut på stora fältet vid Kulla, där han hade en otroligt rolig harjakt förra sommaren… Alltid då vi kommer ut på det fältet börjar han studsa lite och spana utåt om harpalten möjligtvis finns kvar, och kan tänka sig en ny kulig jakt. Då tar jag till min signal (helst innan han ens hinner börja spana) och den signalen säger ”tänk dig för nu – noga!”. Vilket han glädjande nog då oftast gör.

Samma signal – fast i lite annan form – påminner jag honom med i träningen vid tillfällen då jag tittar ner och ser en halvt galen blick som ser ut att vara påverkad av något anfetaminliknande preparat.  Signalen är inte tänkt som någon felsignal utan ska ge honom en känsla av att ”visst ja, jag måste tänka nu också”.

– Jag har egna, tydliga uppgifter hela tiden, och får aldrig gå och ”vänta” på att det ska barka iväg. Att ligga steget före och styra upp innan jag hamnat i en defensiv roll är superviktigt. Jag vill att Tarzan lämnar över till mig, och att han ska landa i den känslan. ”Jag lotsar oss runt här – tillsammans. Luta dig bakåt och häng på så ska jag se till att du får en trevlig resa grabben!”

Förstår ni hur jag menar? Svårt att förklara när det gäller diffusa saker som känslor.

– En annan viktig aspekt som jag börjar tänka mer och mer på är att inte alltid göra det han tror. Att ställa upp framför hindret, men vända och börja gå fot. Eller kasta apporten, vända om och skicka till rutan. Lämna hunden sittande, gå ut på inkallningsavstånd och kommendera ligg (mycket svårt!). Även här är det viktigt att utmana hunden med små bitar i taget, så att den har god chans att lyckas, men heller inte göra det plättlätt för den.

– Och så har vi ju den där vardagsträningen som man (läs jag) har haft så lätt att ”glömma”. Fast jag har blivit så mycket bättre på det. Min vän och träningskamrat Ditte är en fena på det där med att integrera vardags- och tävlingslydnad, och hon har verkligen fått mig att tänka till då det gäller den biten. Det handlar inte om att ha en massa regler hit och dit, utan mer att få hunden att hela tiden vara lyhörd och följsam, även i vardagen. Till exempel, vid alla gränser som ska passeras (dörrar, staket, gränsen mellan vanliga gräsmattan och träningsplanen) ska Tarzan vänta tills jag säger att det är ok för honom att passera. Och detta är bara en av många övningar som jag jobbar med då tillfälle ges. Jag försöker hitta så många varianter som möjligt för att övningarna inte ska bli situationsbundna.

Jag gillar att lära mig nya saker och utvecklas på olika plan. För mig handlar det här inte bara om hundträning, utan ett sätt för mig att lära mig tolka en annan individ, och hitta ett sätt att kommunicera som vi båda är bekväma med. För egen del gäller det att sätta mig bekvämt i förarstolen, spänna fast säkerhetsbältet ordentligt (för det går undan i kurvorna!) och lita på att vi håller oss på banan och hittar fram till målet.

Men en sak är säker, förarstolen tänker jag behålla!! 😉