T grip:vänd

Lika mycket som jag avskyr kyla, älskar jag värme.

När många andra pustar och stånkar över att det är för varmt, då trivs jag som bäst. Medan min kropp fryser och hjänkapaciteten drastiskt avtar då temperaturen går under -5 grader så presterar jag ofta som bäst då det är mellan+25-30. Jag vet inte varför, men jag har varit sådan sedan jag var liten så jag antar att det är medfött.

Tarzan påverkas inte heller negativt att värmen. Det enda jag kan märka är att hans koncentrationsförmåga avtar aningen snabbare. Har jag kört ett rejält pass i hettan och ska avsluta med något som kräver lite längre koncenetration är det inte säkert att han orkar tänka ordentligt på vad han ska göra. Det är givetvis en träningssak med mental uthållighet, precis på samma sätt som fysisk, så jag försöker successivt träna upp hans förmåga att koncentrera sig även då han är riktigt trött. En del väljer att inte träna vissa saker då hunden är trött, men jag tänker nog lite tvärtom och är inte så himla rädd att få ett aningen sämre utförande i dessa lägen. Jag tror mycket på principen “jobba vidare även då det känns lite tufft” och i dessa situationer kan jag belöna bara för att han faktiskt anstränger sig lite extra, utan att det för den skull blir perfekt.

Jag har verkligen ändrat mitt sätt att träna då jag jämför Mick med Tarzan. Dels för att jag tänker lite annorlunda i träningen själv och har andra värderingar, men framför allt för att hundarna är rätt olika.

Mick med mycket integritet och värdighet, många intressen i livet som inte nödvändigtvis inkluderar mig, ganska mjuk och avskyr alla typer av konflikter. Höjer jag rösten i något sammanhang hemma (jodå, det händer allt) så smyger Mick gärna ut och lägger sig i hallen och alla i familjen har stränga order att inte svära högt om dom klämmer tån i dörren “för då blir Mick ledsen”. Typ.

Tarzan som är som en öppen bok, väldigt rak i sin kommunikation och jag tror faktiskt hans största intresse i livet är att träna tillsammans med mig. Han är impulsiv och reaktiv, ingen vek och försiktig hund (fast heller inte hård eller okänslig), men blir det någon gång konflikt tycker han inte det är så himla mycket att hänga upp sig på. Han ser på mig med en blick som säger “men oj vad du var känslig i dag då matte” och i nästa stund är allt som vanligt igen.

Medan Mick redan från början var ganska jämn i träningen är Tarzan hans raka motsats. På de tävlingar Mick hunnit starta (vilket tyvärr inte är särskilt många) har han överlag presterat ganska jämt och högt och jag tror vi sammanlagt nollat tre moment, varav ett var mitt eget fel.

Jag tränade väldigt mycket med Mick, men jag tror ärligt talat inte det är hela sanningen. Han är helt enkelt en “jämn hund “som det var relativt lätt att hitta en hyfsat hög lägstanivå på. Inte susperflashig och snabb i reaktionerna, men tillräckligt.

Tarzan är betydligt mer oförutsägbar och ojämn. Han kan göra rent magiska saker vissa dagar, och jag tänker med en lätt euforisk känsla att “jäklar så bra detta blivit” – för att nästa dag helt ha tappat bort sig i tanken. Det gör honom ganska oförutsägbar men som en god vän till mig sa “Det är dom oförutsägbara som utvecklar oss hundtränare, för man måste hela tiden ha huvudet på skaft”.

Det ligger nog en del sanning i det, och jag försöker ha mitt huvud på skaft mest hela tiden då vi tränar tillsammans. Försöker läsa av små tendenser åt något håll, försöker läsa hans tankar och försöker förstå hur han uppfattar sin uppgift och vad han tror jag belönar för, alternativt inte belönar för. Vilka typer av störningar han reagerar  på och vilka har han lätt att ignorera? I vilken aktivitetsnivå han klarar att utföra de olika uppgifterna? Och vad är det som gör att han ibland klarar att tänka rätt även då han ligger alltför högt, medan han en annan gång misslyckas?

Att peta i detaljer, upprepa uppgifter gång på gång, shejpa fram rörelser och beteenden är inget som passar Tarzans hjärna. Medan jag med Mick shejpade och tränade del för del och sedan efterhand satte ihop dom, tänker jag nästan tvärtom med Tarzan. Givetvis tränar jag delar för sig men i det stora hela tänker jag “helhet först – detaljer efterhand” för det passar honom mycket bättre.

Förmodligen kommer ta sin tid att få honom jämn och hyfsat stabil i träningen. Får jag önska vill jag gärna ha alla ingredienser – attityd, fart, flashighet (finns det ordet?), fokus, stabilitet och säkerhet. Och givetvis en hög lägstanivå som grädde på moset.  Så jag tränar vidare på redan inslagen linje, gör små justeringar efterhand och försöker se till att vi har kul tillsammans på vägen. Hoppas Tarzan får vara frisk och skadefri och att vi har många roliga träningar framför oss. Och många roliga tävlingar förstås…varav vissa förhoppningsvis kommer gå fint medan andra säkerligen blir mindre lyckade. Uppgifts- och prestationsmål har prio ett, medan resultatmål kommer längre ner på listan. Fast på något märkligt sätt brukar de ha visst samband… 😉

Untitled-2

finfot

Bilden på Tarzan i apporteringstagen samt den nedersta fritt följ-bilden  är tagen av Ingela Karlsson. Bildserien ovanför på Mick och mig är tagen av Elsa Buckard.