Häromdagen satt jag och några vänner och pratade om detta med temperament. Vi jämförde lite med våra hundar och drog paralleller hund kontra förare. En av tjejerna konstaterade att hon hade precis samma lugna temperament och godmodiga inställnig som sin hund. En annan har en lugn, lite sävlig hund medan hon själv är som en påse dynamit. Själv hade jag lite svårt att bestämma vilken av mina hundar jag är mest lik, men kom efter ett stunds funderande fram till att det måste vara Mick. Tiger är mera laid back än jag, och Tarzan mer temperamsntsfull.

Men Mick och jag är nog rätt lika. Sociala och vänliga, men med en viss distans och integritet. Kan ta i som 17 om det är något vi tycker är kul medan vi kan vara ganska bekväma i andra sammanhang. Aningen fåfänga är vi nog båda två, undviker i möjligaste mån alla typer av konflikter, vill att allt ska vara harmoniskt omkring oss så vi kan lägga vår energi på viktiga saker och är på det hela taget  stora livsnjutare.

En av mina vänner påstod att hon aldrig sett mig arg, och frågande om jag aldrig blir förbannad. Jo, det blir jag. Inte speciellt ofta för jag tycker det tar mycket energi, men ibland är det rätt skönt att få blir riktigt jäkla ”pissed”. Vid dessa tillfällen brukar familjen dra sig undan, och låta mig härja ett tag tills det hela lägger sig och jag blir lugn och harmonisk igen. 🙂

Förr i tiden blev jag oftare arg – inte sällan över mig själv och min egen oförmåga. Och hästar som vägrade gå in i transporten! Jag minns en gång då jag skulle åka och röntga min häst på ATG-kliniken. Jag hade en lånad trailer för min egen var såld och jag hade inte fått min nya ännu. Eftersom min häst under fyra års tid åkt transport 1-2 gånger i veckan – och jag alltid lastade henne själv – hade jag inte en tanke på att hon inte skulle vilja gå in just denna gång. Men det ville hon inte… Tre steg upp på lemmen och så slängde hon sig bakåt. Två steg upp och så samma sak ingen. Och så höll vi på. Jag blev mer och mer frustrerad eftersom jag till sist insåg att vi skulle missa vår veterinärtid. Och ännu mera förbannad blev jag när jag såg hennes – i mina ögon – nöjda uttryck då jag var tvungen att gå in med henne i stallet igen.

Trots min frustration fanns det en gnutta logik kvar i min skalle som sa att hon INTE gjorde detta för att jävlas med mig, utan det måste finnas en förklaring. Så i stället för att rikta min ilska mot henne (jo, jag grälade allt en hel del på henne och sa att hon var en jäkla surmärr) så låste jag boxdörren om henne, gick ut i trädgården och sparkade mig trött på vårt päronträd – allt medan svordomar och könsord haglade från min mun. Inte särskilt moget, men nu i efterhand tycker jag ändå det var en helt okej reaktion. Det enda som blev lidande var min högra fot och nedre delen av päronträdet som fick några smärre skador i barken. Ingen annan människa kom till skada, och inte heller min häst.

Senare fick jag veta att just denna trailer använts dagarna innan för att köra grisar i. Saker får oftast sin förklaring till slut. Jag fick en ny veterinärtid, hästen lastades och röntgades med glädjande besked. Och det enda minnet av dagen då päronträdet fick sig en omgång  är en liten, liten bit bark som fattas.