Helene 4_2

Jag försöker vara uppmärksam på tendenser i träningen.

Med tendenser menar jag små avvikelser från målbilden som inte nödvändigtvis behöver vara “fel” eller generera betygsavdrag, men som skulle kunna göra det om man lät dom blomma ut.

Vissa tendenser ignorerar jag medvetet. Det kan bero på att det i så fall motverkar en annan bit som jag jobbar med. Typ hunden hamnar lite långt bort från mitt ben vid ingången med apport till sidan, efter att jag under en tid jobbat med att han inte ska vända för tight/tidigt och slå mot mitt ben. Man skulle kunna tänka som så att jag då kompenserar ett fel med att låta honom göra ett annat, och det är ju sant.

Men det är i sådana fall magkänslan måste få säga sitt, baserad på den träningshistoria man har med sin hund, och hur man tror den tänker. Finns det risk att den lär sig att sätta sig för långt ut om man släpper igenom det eller kommer det per automatik balansera upp sig? Eller ska man börja peta i det med risk för att röra till det ytterligare i skallen på vovven (“nyss ville hon att jag skulle tänka bort från benet, nu vill hon att jag ska tänka nära, vad vill hon egentligen!”)

När någon frågar mig vad jag har för “tänk” då jag tränar så kan jag inte riktigt svara på det. Eller så brukar jag svara att jag använder “Det-beror-på-tänket” (vilket gör personen i fråga ännu mer förvirrad). Men det innebär kort och gott att jag i vissa fall talar om för hunden att han tänker fel “nej – inte så” medan jag i andra fall inte säger något alls utan i stället ser till att lägga upp nästa övning så att han ska lyckas. Inkonsekvent kan man kanske tycka, men allt handlar ju om att skapa bästa möjliga förutsättningar för oss att prestera bra tillsammans. Och då handlar det mer om magkänsla och mindre om konsekvens. Jag kan vara tydlig utan att alltid behöva agera på ett och samma sätt.

Men för att återgå till tendenserna. Jag har märkt att ju tidigare jag styr upp tendenserna desto mindre risk att de utvecklas till ett problem. Men ibland slarvar jag. Kanske jag noterar dom men inte hinner/orkar/har lust att jobba med dom just då. Och det är då den lilla träningsboken kommer väl till pass. Jag är ingen notorisk träningsboksskrivare men jag har min lilla röda och där gör jag små anteckningar, helt enkelt därför att jag är oerhört glömsk.

Jag brukar kasta en snabb blick i boken innan ett träningspass och om jag då läser “omtag på apporten” eller “för långt till höger i rutan” på förra passet så försöker jag se till att han i kommande pass håller apporten helt stilla och får en bättre placering i rutan.

För en uttalad temponörd som jag är det oerhört svårt att inse att too high speed inte alltid är av godo. 😉 Det ska erkännas att jag kan få en riktig kick av att se att min hund ta iiiii!!!, och till och med då han gör saker och ting lite för snabbt för att huvudet ska hänga med. Knäppt, jag vet…men så´n är jag. Som en träningskompis till mig brukar säga då hennes hund (som i vanliga fall är aningen bekväm) kopplar på turbon och inte hinner stanna innan han ska gripa apporten – “Jag bara älskar´t!!!” 🙂

Då det gäller just högt tempo vet jag med mig att jag gärna låter tendenser passera. Med resultatet att jag inte alltid hinner stoppa honom i rutan, att han ibland slår i hindret för att han tänker för mycket på att leverera apporten…

Någon sa till mig “Du måste lära honom springa lite långsammare så han hinner tänka!” “Aldrig livet” svarade jag. “Jag ska försöka lära honom att tänka lika kvickt som han springer” 🙂