523787_3105895848732_1304342674_32276443_956913835_n

Från början då jag tränade in ställandet i inkallningen hade jag som målbild att Tarzan skulle låsa frambenen och liksom bromsa med dom båda samtidigt. Dels för att jag tycker det är snyggt och dels för att han hade ganska lätt för den tekniken.

Efter några tävlingar då han visserligen nitat snyggt men ofta glidit en sträcka (och även lyckats bränna tassarna, skrapa upp sin trampdyna plus att ena sporren gick  sönder och blödde rejält) så började jag fundera på om det verkligen är en sund och bra teknik.

Kyra Kyrklund sa en gång på en dressyrclinic “Jag tror alla hästar har ett begränsat antal steg ökad trav i sitt liv” och med det menade hon att det är en rörelse som egentligen sliter på hästen och att man ska ha det i åtanke då man tränar och tävlar.

På samma sätt kan jag känna med vissa rörelser i lydnaden, typ ställandet i fart men även vissa rörelser i fjärren som egentligen är fullständigt onaturliga för våra hundar. För en ung, mjuk och korrekt byggd hund med bra kroppskontroll är det säkert inte så stora problem, men man vill ju att hunden ska hålla långt upp i åren.

Så med detta i bakhuvuudet började jag träna om ställandet till att han skulle lära sig stanna i steget. Alltså “steg-steg-stopp” i stället för “stopp och glid”. Ni fattar va?! 😉

Jag tror egentligen det är en rätt bra och sund teknik som sliter mindre på hunden, men problemet är att det gärna blir “steg-steg-stopp-steg” alltså att man får ett eller flera steg efter att hunden stannat till. I alla fall fick jag det efter ett tag.

På rankingtävlingen i Linköping gjorde Tarzan en av sina sämre inmalningar, och min kompis Diana undrade varför i tusan jag inte fortsatte med låsta framben som jag hade från början och det hade funkat så bra. Hrm… det blev att tänka om…igen.

Funderade ett tag på om jag var velig eller flexibel för spontant kände jag att får han stanna med vilken jäkla teknik han vill, bara han stannar snabbt och distinkt. 🙂

Då Diana och jag tränande visade hon hur hon jobbar med att låta Dio backa för att han ska nypa av lite snabbare i ställandet. Det är inte så himla lätt med en snabb hund som har mycket driv framåt, och det gäller ju att få den att tycka ställandet är lika häftigt som springandet. (Hade man frågat Jenny Wibäck skulle hon ha förklarat det så att hunden ska tänka “Yes!” när det får ett ståkommando precis som den tänker “Yes” när den får ett springkommando:)

Jag började träna om ställandet genom att backa honom direkt från fart (utan att stanna i stående innan), först på kort avstånd innan han hunnit få upp någon jättespeed och sedan på längre och längre håll. För att variera får han antingen runda en pinne eller springa till matskål och sedan tillbaka mot mig. Mellan varven lägger jag in ståkommanot och belönar då han gör det fint.

Blir ställandet inte så bra som jag vill så får han backa och försöka igen. Eller så kallar jag in och belönar istället läggandet (som förhoppningsvis blir bättre) eller ingången till sidan. Viktigt att variera så jag inte blir statisk och förutsägbar. Och viktigt i Tarzan fall att även tänka på att mellan varven belöna stadgan i både ställandet och läggandet.

På senaste tävlingen hade jag fått tillbaka en fin inkallning så det verkar som vår backa-kampanj har givit resultat.

Nedan ett kort filmklipp på hur vi jobbade i början av träningen.