oimg_9183

På den senaste kursen pratade vi om att hantera misslyckanden.

En av deltagarna berättade att hon i det närmaste har ångest för att ge sig ut på tävlingsbanan med rädsla för att misslyckas. Och samtidigt har hon ångest för att hon inte vågar utmana sig själv och faktiskt ge sig ut och tävla. Dubbelångest kan man kalla det för. Hur gör man för att hantera sådana tankar?

Ett av de största hindren för många tävlande och idrottsutövare är det sätt vi “pratar” med oss själva – särskilt efter att ha gjort ett misstag. Eller då vi innan – i vårt huvud – sett oss göra detta misstag som i sin tur gjort att vår hund missförstått, börjat nosa, tappat fokus eller totalt valt bort oss.

Vår inre monolog föder massa negativ energi. Vem har inte känt sig helt “tom” efter att ha underpresterat? Det finns väl ingen gång som ordet “energi” har en mer påtaglig innebörd än då vi är helt tomma på den.

Vi är för det mesta så himla duktiga på att jobba med våra hundars attityd, men vår egen kommer ofta lite i andra hand. Då saker och ting går bra och vi har flyt är det lätt att ha en bra attityd. Men då det inte gör det, hur agerar vi då? Klarar vi att behålla en bra attityd då det känns uselt? Kan vi vända en dålig känsla till en hyfsat bra?

Ibland iakttar jag hur olika personer hanterar sig själva då de är missnöjda. Hur agerar de? Syns det tydligt? Eller lyckas de ändå se ut och agera som vinnare? Påverkar det deras hundar? Påverkar det omgivningen? Och framförallt, påverkar det deras fortsatta prestation?

Själv gillar jag verkligen devisen “Sometimes you win. Sometimes you learn.” Fast jag skulle vilja justera den lite och säga “Sometimes you win. And you always learn” för även då man “vinner” (läs: når sin mål) lär man sig något.

Brukar du ställa dig framför spegeln efter att ha gjort en dålig prestation och säga till dig själv “Jag lär mig!!! Och i dag har jag lärt mig massor!!!”?

Eller kanske man skulle testa, efter att ha missat något rejält inne på planen och domaren visat upp nollan, gasta “JAG LÄR MIG!” Det kan kanske få en och annan domare att höja på ögonbrynen, men å andra sidan kan väl dom också behöva få lite nya intryck.

Egentligen väljer vi själva hur vi ser på våra prestationer. Ingen domare, coach, träningskompis eller annan person har tillgång till våra tankar. Hur mycket och på vilket sätt vi låter dom påverka oss bestämmer vi själva. Framgång är en färdighet som kan läras och utvecklas. Och vi lär oss och utvecklas hela tiden – i bland mer ibland mindre – men lärandet är en process i ständig utveckling. Hur mycket är du beredd att lära dig?

Själv har jag lärt mig något i dag. Efter förra helgens fina prestation och den senaste tidens mycket stabila gruppmoment har jag liksom “glömt” att träna just dessa. Det finns ju andra (och roligare) saker att träna på. Fartmoment t e x. Och fritt följ. 😉

Den inställningen kostade oss en nolla på dagens tävling. Man vet ju aldrig, kanske hade vi nollat ändå, men chansen att lyckas ökar ju om man tränar har jag hört. 😉

Så numera ingår både sitt i grupp och platsliggning i våra träningspass. Plus en del annat. 🙂 För en sak är säker. Tarzan och jag börjar så smått bli en alltmer stabil kedja. Och jag tänker inte vara den svaga länken.