2F5Q8125

Som titeln anger så tar sig livet i bland små oförutsedda utflykter. Harmoni och vardagslugn kan på ett ögonblick vändas till något helt annat.

I förrgår tog Leffe och jag med oss hundarna för en lite längre skogspromenad. Vi gick genom skogarna som numera blivit rätt bekanta för oss, och bestämde oss för att fortsätta på en ny väg som vi inte gått tidigare. Hundarna var spralliga och sprang och lekte en liten bit framför oss.

Plötsligt skriker Mick rakt ut – ett sådant där skrik som gör ont ända in i märgen. Han sitter vid sidan av vägen och tittar sig mot svansen. Min första tanke när jag rusar fram är ormbiten! och jag försöker få upp honom för att se var han blivit biten. Men han kan inte resa sig. Bakdelen är helt slapp och liksom hänger för sig.

Leffe och jag tittar på varandra i något slags ordlöst samförstånd och jag säger “Bilen. Hämta bilen”. Leffe vänder och börjar springa tillbaka samtidigt som han ropar “Ha telefonen på. Jag vet ju inte var vi är och hur jag kommer hit med bil!” Nää, det var ju den lilla detaljen också. Vi visste ju för fanken inte var vi var! Och hur man skulle kunna ta sig dit med bil!!

Jag har ibland funderat över vad man skulle göra om hunden blev ormbiten eller skadad och man var ensam ute och gick. Speciellt om man går där det är omöjligt att komma fram med bil. Att försöka bära en 25 kg tung och skadad hund i flera kilometer känns rätt tröstlöst. Och att lämna den och övriga hundar på plats och springa efter hjälp känns inte heller som något superbra alternativ. Så jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte var ensam denna gång. Och att Leffe är vältränad och van att springa i skogen.

Den tid vi satt där på grusvägen och väntade kändes evighetslång. Mick halvlåg på sidan med benet rakt ut och jag var helt övertygad om att det var brutet på något olagbart sätt. Tarzan och Tiger låg en bit bort, lugna och tysta. Dom kände nog på sig att något allvarligt hänt. Efter vad som kändes som ett halvt liv ringde Leffe och jag försökte guida honom sista biten genom att tala om vad jag såg. En silo rakt fram till höger. Några gårdar längre bort över fälten.

Han hittade oss och vi lastade hundarna och åkte in till djursjukhuset. Där fick vi vänta lite innan veterinären kom och vid det laget kunde Mick överhuvudtaget inte ta sig upp i stående utan hasade sig fram i sittande. Röntgen (en vanlig – inte MR) visade en liten förändring på L7S1. Men de var ändå osäkra på om det var det som var problemet för det var en relativt liten förändring som tydligen kunde vara ganska normal för en bc på 8,5 år, utan att det skulle ge några problem. Och den här smärtreaktionen kom ju så blixtsnabbt utan att jag märkt minsta tendens till ryggont eller hälta innan. Han fick smärtstillande och antiinflammatoriskt och vi skulle avvakta ett dygn för vidare konsultation.

Väl hemma kände jag mig ännu mer förtvivlad. Och avvakta är inte riktigt min grej i livet. Jag ville ju veta exakt vad som orsakade hans förlamning, och insåg att det nog var magnetröntgen som gällde om jag ville få klara besked. Så jag ringde Strömsholm på tisdagkvällen och vi fick en tid tidigt nästa morgon.

För att göra en lång historia lite kortare träffade vi en ortopedspecialist på Strömsholm. Han konstaterade nästan omedelbart att det varken var diskbråck eller L7S1. Av min beskrivning av vad som hänt och på Micks sätt att röra sig så trodde han på en akut blödning mellan några diskar som orsakats av en häftig rörelse, ett slag en vridning eller något annat. Men för att vara säker och för att få reda på exakt var skadan satt så gjordes en MR.

Och mycket riktigt. På MR såg man tydligt blödningen mellan andra och tredje ryggkotan, alltså ganska långt fram i ryggen. Den var mera utbredd åt vänster och därför var det just vänster bakben som förlorat nervimpulser p g a tryck och minskad blodtillförsel. Han berättade att prognosen för dessa skador är “hyfsat god” och de flesta hundar blir helt eller så gott som helst återställda. Fast det tar ofta lång tid och man måste vänta tre månader innan man tar ytterligare beslut om hur man eventuellt går vidare om ingen förbättring skett. För övrigt såg hans rygg fin ut. Inga pålagringar eller tecken på spondylos, och den lilla förändringen på L7S1 ansågs alltför liten för att orsaka några problem.

Ortopeden visade mig hur jag ska jobba med hans rygg och ben för att påskynda läkningen. Hans baktass släpar hela tiden och jag ska så ofta som möjligt ställa den tillrätta och “bråka lite” med hans ben för att få hjärnan att fortsätta skicka nervimpulser till benet att börja röra sig. “Förr eller senare kommer en liten nervimuls att hitta rätt väg, och det kan du kanske märka genom ett svagt muskelmotstånd i benet eller att han plötsligt tar ett steg med tassen åt rätt håll i marken. Och då är man på rätt väg”, sa han.

Mick ska även få rehab genom vattenträning, massage och laser och jag är otroligt glad över att ha Marie Söderström så nära. Jag är också väldigt glad, och lite smått rörd, över all omtanke vi får från både nära vänner och personer som kanske inte känner oss så väl. Goda råd, varma tankar, hälsningar och pepp – sådant värmer väldigt mycket. Stort tack till er alla!

Så i stället för att tillbringa helgen på SM i Eskilstuna kommer jag vara hemma och övervaka Micken så han inte gör sig ännu mer illa. Han känner ju inte sitt bakben och kan därför i värsta fall skada det ytterligare. Och det räcker så bra som det är… Tarzan och jag ligger fortfarande på tredje reservplats så chansen att vi hade fått starta är nog rätt liten. Men jag hade ändå tänkt åka dit och stå stand by i fall vi hade fått chansen att delta. Och om inte annat hade vi velat heja på våra duktiga vänner!

Nu blir det inte så. Men det spelar mindre roll för det viktiga nu är att Micken blir återställd. Jag ska göra allt jag kan – och lite till – för att det ska bli så. Vi har delat så mycket i livet han och jag. Både massa glädje och stor sorg, och jag är övertygad om att vi kommer fixa det här också.

Lycka till alla ni som tävlar SM i helgen! Vi hejar på er från hemmaplan. Have fun!!!

Man kan ändå se en viss förbättring från första dagen till i dag på morgonrastningen. Från att inte kunna resa sig alls kan han nu i alla fall ta sig fram på tre ben. Och förhoppningvis så småningom på fyra… 🙂