Unknown

Jenny Wibäck från Falkenberg är en ung kvinna som har många strängar på sin lyra. Hon är lydnadsdomare, dömde SM 2014 samt tävlar själv på elitnivå. Dessutom är hon instruktör, mental tränare, lärare och artikelförfattare.

Vi träffades nyligen hos oss hemma på Talludden för att lära känna varandra lite bättre, träna våra hundar och bolla tankar. Jenny är en tjej med huvudet på skaft och skinn på näsan. Hon har många sunda åsikter då det gäller både träning, bedömning och syn på tävlande. Åsikter som hon gärna framhåller om än på ett ödmjukt och öppet sätt.

Jennys bc-tik Pingu och min Tarzan har flera likheter med varandra. Därför var det superintressant att höra hur Jenny tänker kring denna typ av hund som gärna springer först och tänker sedan, och som i sin iver att vilja göra rätt ibland lägger i en ännu högre växel i stället för att varva ner, ta det lugnt och vänta på information.

Det visade sig att vi hade väldigt lika grundtänk i vår träning. Jenny är mån om att låta sin hund “växa” och få självförtroende samt ett högt engagemang i varje del av sin uppgift. Hon har ett bra namn på detta, hon kallar det “Yes!-lydnad”. Det innebär att oavsett om jag säger “ligg” till min hund för att lämna den för platsliggning, “stå” för att den ska ställa sig upp i fjärren eller “rutan” för att den ska få springa dit så ska hunden tänka Yes! 🙂 En utmaning för oss som förare givetvis, men helt klart en väldigt rolig sådan. Att få hunden att älska sina uppgifter och göra rätt för att den vill – och inte för att den ska -känns för mig som ett väldigt sunt sätt att jobba tillsammans med sitt djur.

Vid lunchen då vi satt och diskuterade som bäst kom vi att prata om transporter mellan moment. Vi kom fram till att ordet “transporter” känns väldigt fel att säga för det låter som en sträcka där man bara transporterar sig och där ingenting händer, när det istället är på den sträckan som nästa moment avgörs i många fall. Vi funderade över ett bättre namn på denna del av programmet och kom fram till att “förspel” är mer passande. Slår man upp ordet förspel så får man synonymer som inledning, upptakt, förberedelse, ingress, introduktion och det är ju precis vad det handlar om. En upptakt inför vittringsprov, en förberedelse vid rutskick. Så om vi numera pratar förspel så vet ni vad vi syftar på. 😉

Här följer en liten intervju med Jenny och även en filmsnutt på henne och hennes häftiga Pingu.

Finns det något du som domare skulle vilja se mer av i lydnadssporten?

Ja, det är i bland lätt att glömma bort teamwork och samarbete i jakten på tekniskt rätt utförda moment. Det behöver inte vara något motsatsförhållande, men i bland blir det så ändå upplever jag. Man är mån om att träna positivt, men på tävlingsplanen blir man ändå på något sätt motspelare i stället för medspelare till sin hund.

Många tar tävling otroligt allvarligt. Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta detta allvar och framförallt fundera på vad det kostar i en annan ände.

Vi funktionärer har ett stort ansvar i att bidra till en lättsammare och mer trivsam känsla. Hur vi agerar påverkas i sin tur av själva organisationen – dels utbildningsmöjligheter och dels de förändringar som genomförs. Den regelrevidering som väntar innebär nog en stor utmaning. Ju mer vi snävar åt bedömningen så att det blir svårare att uppnå meriter eller SM-kval, desto större krav ställs ju på arrangören för att de tävlande ska få bästa möjliga förutsättningar.

Då är det inte konstigt att alla blir anspända i sina olika roller – från tävlingsledare till domare och förare – och en allvarsam känsla infinner sig. Jag hoppas att vi i Sverige kan påverka till så lättsam stämning som möjligt, för jag är övertygad om att det inte behöver vara en motsats till att agera professionellt och uppnå framgångar. Och inte minst; i arbetsglädjen finns nyckeln till de ideella krafter som krävs för att alltihop ska fungera. Jag tror det finns massor med människor som vill dra sitt strå till stacken, men det är få som går med på att arbeta under den negativa förstärkning som man blir utsatt för på många klubbar.

Du är också instruktör och har en mängd kurser och träningar. Finns det något du särskilt brinner för som tränare?

Jag brukar alltid påpeka att viljan är viktigare än tekniken. Med det sagt menar jag inte att man ska strunta i de tekniska bitarna. Men finns inte viljan hos hunden håller sällan tekniken – åtminstone inte i längden. Finns viljan däremot kan man alltid “peta” lite extra i de mer tekniska delarna utan att hunden tappar motivation och engagemang. Jag tror på att försöka bibehålla valpen i sin hund – och det handlar i sin tur mycket om bemötande. Om något inte fungerar i träningen, fundera på hur du hade gjort om hunden var åtta veckor och prova det upplägget. Då slipper du bli en tråkig tränare genom tankar som ”det här borde funka” eller att hunden skulle vara ”nonchalant” eller ”slarvig”. Utgå från att hunden gör sitt bästa i stunden, så blir du en bra medspelare!

Tycker du lydnadssporten har förändrats mycket sedan du började, och i så fall på vilket sätt?

Det är generellt mycket högre kvalité på hundträning i dag. En typ av träning som oftast gynnar våra hundar. Förr skyllde man ofta dåliga resultat på hunden genom att påstå att den ignorerade oss, eller visade fingret. Idag upplever jag att man är mycket mer självrannsakande som förare och inser vikten av sin egen roll och attityd. Och där kan det ibland gå till överdrift åt andra hållet hos personer som skuldbelägger sig själv alltför mycket och känner sig misslyckade som hundtränare.

Men allt är en balansgång och samtidigt som man vill utvecklas och bli bättre tillsammans med hunden måste man inse att träning är en dynamisk process. Jag tror inte att hundar blir vad vi gör dem till, utan jag tror att hundar har starka personlighetsdrag precis som oss förare och alla har inte samma förutsättningar. Att en uppgift eller ett mål blir för svårt behöver inte betyda att det är fel på någon av oss, utan vi har kanske valt fel uppgift eller så behöver vi modifiera vårt mål.

Till sist, du har en härlig liten bc-tik på dryga två år. Hur tänker du i träningen med henne?

Det jag varit noga med redan från början är att tidigt vänja henne vid att jobba länge för belöningar i form av boll eller godis. Jag tror inte att hundar föds med dålig uthållighet, utan jag tror att vi gör dem – och oss – en björntjänst genom att lära dem att normalläget på lydnadsplan är godis/boll var tredje sekund för att därifrån jobba oss upp till 12 minuter.

Det var spännande att prova detta upplägg med Pingu för trots att hon är helt tokig i sin boll så är hon nu helt bekväm i att det kan ta väldigt lång tid innan den dyker upp. Jag har aldrig upplevt henne besviken i en tävlingssituation, för hon är van vid att vi fortsätter till olika uppgifter när jag är som mest nöjd. Däremot peppar jag henne mycket och talar om för henne hur himla duktig hon är och även när jag tänker servera boll eller godis så försöker jag göra denna process lång (ett belöningsförspel kanske man kan kalla det :).

I bland har jag medvetet inga belöningar – eller väldigt få – med ut på planen och så gjorde jag även när hon var valp. För det handlar ju inte bara om att göra hunden uthållig – man måste klara det själv också – och då var det enklast att inte ha belöningen så lättillgänglig. Genom detta byggde vi upp belöningsrutiner och lek som inte var beroende av något materiellt – och på så vis fick vi verktyg som vi kan ha med oss ut på tävlingsplanen.

Medan godis/boll kunde fylla en teknisk funktion i den rena momentträningen, så kunde vi parallellt göra uthållighetsövningar med till exempel fem targets där hon skulle göra tasstramp med små transporter (som numera heter förspel!) mellan, innan vi går ut från planen och hon får sin slutbelöning där. Det är ju så det ser ut på tävling. Fast då är tasstargeten utbytt mot lydnadsmoment.

Det är viktigt för mig att min Pingu alltid vill och jag har målet att hon ska känna sig som världsmästare i varje moment. Jag försöker se till att varje pass tar oss framåt i någon ände. Om jag inte kan ge mig själv ett bra svar på frågan ”Varför ska jag göra det här” så låter jag bli. På så vis undviker jag mycket slaskträning. Om jag kan få min hund att älska lydnadsträning blir jag själv inspirerad – och hon inspirerar verkligen mig på alla plan. Hon är en fantastisk liten träningskamrat!

Jag vill rikta ett stort tack till Jenny för att hon delar med sig av sina sunda och positiva tankar. Och att lilla Pingu tänker Yes! är inte svårt att inse då man kikar på filmsnutten nedan. 🙂