Tarzan och jag lallar vidare i träningen.

Jag är väldigt glad över hans utveckling på flera plan. Till exempel har han fått bättre fokus i – och förståelse för – många av momenten,  även då jag lägger dom i en kedja och gör dom tävlingslika. Stadgan har också blivit enormt mycket bättre även om det nog är något jag kommer få jobba med hela livet. Han är glad, härlig och väldigt tacksam att samarbeta med och även om han kräver mycket jobb och tankeverksamhet från min sida så är det värt varje minut.

Jag har börjat lite med ställanden i fart och använder där enbart handtecken. Jag tycker han svarar bra på det. Rutskicken ser lite olika ut. I bland är han för grund, i bland springer han på så jag knappt får stopp på honom och andra gånger kan han komma för mycket snett åt vänster. Men så gör han en hel del klockrena, och det utan någon som helst hjälp eller påminnelse innan.

Fria följet känns aningen lugnare och mer stadigt. Det är mera sällan nu som han har en tass i backen och tre i luften, men visst händer det.

Stadgan då jag lämnar honom jobbar jag mycket med, likaså kvarsittandet då jag kastar apporten.

Att växla mellan hög och lite lägre intensitet har han blivit fantastiskt duktig på, och jag försöker att inte glömma träna vidare på det under våra pass. Självkontrollen är också bättre, men där finns det mycket kvar att jobba med.

Men det bästa av allt med Tarzan är hans genuina glädje över att få göra saker tillsammans med mig. Han är öppen och kommunikativ och det känns som att vi “connectar” varje sekund som vi tränar. En härlig känsla som jag verkligen gillar!

Nedan finns en liten filmsnutt på en del av det vi pysslar med på dagarna. 🙂

Tarzanträning juli 2012