Det är festligt det här med ord.

Ett ord kan ha en viss betydelse för en person, medan det för en annan har en helt skild innebörd. Vi diskuterade lite kring detta ämne då jag hade fina träningsvännerna Sofia och Susan här under ett par dagar. Vi hade alla en viss antipati mot ordet “prydligt”. Ett ord som kanske egentligen borde vara ganska positivt laddat med associationer som “välvårdat, propert och noggrant” men som för mig enbart känns som SLÄTSTRUKET och INTETSÄGANDE.

Jag tror jag har en taskig relation till ordet från den tiden jag tävlingsred. Jag tävlade dressyr med mitt lilla arabsto på 156 cm, en söt och fullständigt underbar liten varelse.  Men som många fullbodsaraber saknade hon den där riktig elasticiteten i sina gångarter som man så väl behöver för att hävda sig i toppen. Ganska lätt för samling, men betydligt svårare då det gällde att öka steglängden i trav och galopp. Vi fick försöka konkurrera med det vi kunde, och det var noggranhet och precision. Jag vet inte hur många dressyrprogram jag ridit under årens lopp med domarkommentaren “prydligt och välvårdat” längst ner. Och jag avskydde verkligen den kommentaren. Vem fanken vill se prydlig och välvårdad ut? Jag ville att vi skulle se SHOWIGA, HÄFTIGA och ENERGIFULLA ut!

Jag minns en gång då hon var halvt galen och brallade sig genom den ökade galoppen på diagonalen och gjorde galoppombyten i vartannat då jag försökte bromsa upp henne mot hörnet. Den tävlingen blev givetvis en halvkatastrof rent resultatmässigt, men domaren hade skrivit “showigt och fartfyllt” och ritat en liten smiley bredvid. Och jag var lycklig som en lärka! 🙂

Då det gäller lydnad vill tror jag det är de flesta hundtränares mål att hitta den där magiska balansen mellan show och precision. För showighet i all ära, men den är ju inte så mycket värd om man gång på gång måste lämna planen med två, tre nollor i bagaget för att hunden exploderat, eller i all iver glömt vad en egentligen skulle göra. Det finns förare som lyckas få i hop denna magiska balansgång, och det är ju så himla häftigt att se. Deras hundar klarar att göra exakta rörelser och hålla i hop, trots att de bubblar av livsglädje. De klarar att tänka, sortera och välja rätt. De fixar att sitta absolut stilla för att i nästa stund explodera och springa det fortaste de kan. De  visar med hela sitt väsen att de vill, kan och älskar det de gör, men har ändå huvudet med sig och använder det som de blivit lärda.

Någon skrev på sin blogg en gång efter en tävling att “Det är inte alltid de som placerar sig i topp man minns bäst, utan de som strålar mest tillsammans” Och jag kan bara hålla med. Men i vissa fall sammanfaller dessa båda parametrar, och då är det desto roligare såklart.

Ni som är hästintresserade och har varit med i dressyrsvängen några år kanske minns den spanska dressyrhästen Aktion. På den tiden var det ganska ovanligt med spanska hästar i dressyrtoppen, och det var tyskstammade halvblod som sopade banan med ryttare som Isabelle Werth med flera. Dom var duktiga, hade hela registret med gångarter och var vansinnigt korrekta.

Och så kom Giulio Dallos på Aktion in på Scandinaviums arena. Giulio med hatten lite nonchalant i höger hand och Aktion i spansk skritt. Det blev knäpptyst i hela Scandinavium. Så började dom programmet och vi trodde alla att det var en sagohäst vi såg på banan. Han hade piaff och passage som nästan var overklig, och Giulio liksom bara satt där på ryggen och log. Det var absolut underbart att se, och det var flera än jag som fick torka tårar efter det programmet. Jag fick förmånen att se dom flera gånger under ett par års tid. De vann sällan, men publiken älskade dom. Ingen fick mera applåder, inga bjöd mera på sig själva och inget dressyrekipage tror jag gjorde större intryck på mig på den tiden. Det var energi, show och glädje! Dressyr kan stundtals vara rätt tråkigt att titta på, precis som lydnad. Det går åt ekipage som Guilio Dallos och Aktion för att få folk att vakna till i bland. Och jag kan garantera – ingen skulle komma på tanken att kalla deras uppvisning för prydlig… 😉