apport_slapp

Jag fick en lite “utmaning” av Maria B att skriva om Tarzan, och hur jag tänker i träningen med honom.

Lätt! tänkte jag först (och i samma veva att Maria kommer få betydligt tuffare utmaningar av mig framöver…). Men efter lite funderande kom jag på att det är egentligen inte alls är så lätt, för jösses vad jag tänkt, tänkt om, reviderat, insett, konstaterat och tänkt om ännu en gång då det gäller Tarzan och hans träning.

För er som inte vet så kom Tarzan till oss då han var drygt två år. Mick var skadad och jag hade träningsabstinens. Tanken var att Tarzan skulle stanna här ca ett halvår. Jag skulle få träna honom lite och eventuellt hinna debutera honom på tävlingsplanen och sedan skulle han åka tillbaka till sin familj igen. Till stor del  var det Marias förtjänst att jag fick möjligheten att få “en träningshund”, men att det just blev Tarzan var lite av en tillfällighet.

För att göra en lång historia kort kände jag nästan omgående att vi matchade varandra. Inte så att träningen på något sätt gick lysande – tvärtom – men det fanns en glöd i honom som jag bara älskade från första stund. Han knöt an till mig väldigt snabbt och följde mig som en skugga med förväntansfull blick och glad svans när han förstod att han skulle få träna. Och bara efter en vecka kände jag att den hunden kan jag bara inte släppa. No way!!!

Som tur var hade han en väldigt klok  och omtänksam matte som insåg att hon för tillfället inte hade möjlighet att ge Tarzan den aktivering och stimulans han så väl behövde så jag fick köpa honom. Det visade bli ett lyckokast för alla parter.

Under två års tid jobbade jag nästan uteslutande med grundträning, vardagsträning och impuslkontroll. Det sistnämnda kanske allra mest. Det tog lite tid för mig att riktigt förstå hur Tarzan fungerade, trots att jag hade god hjälp av många duktiga hundtränare – inte minst Ditte som gav mig många bra reflektioner kring vardagslydnad och relation.

Man kan nog säga att jag med Tarzan frångått många principer då det gäller “hur man ska träna hund”. Det hade ju varit bra om det funnits en färdig mall att luta sig mot, men dessvärre får man skapa sin egen. Ibland har jag hamnat i konflikt med mig själv då min magkänsla sagt en sak och min – och andra duktiga hundtränares – logik  sagt en annan. Men med facit i hand har det nästan alltid blivit bra då jag lyssnat till min mage – och till mitt hjärta. För är det något jag har tillsammans med Tarzan så är det hjärta. Svårt att förklara men vi är liksom lite som vaniljglass och chokladsås. Eller pasta och Parmesanost. Vi matchar!!

Det innebär inte att träningen alltid går på räls. Inte heller har det inneburit skyhöga poäng på alla de sex tävlingar vi hittills hunnit med. Men det innebär att jag tack vare Tarzan fått en lite annan syn på värdet i att träna och samarbeta tillsammans med min hund.

Målet är inte längre lika viktigt som vägen. Och faktum är att jag egentligen inte har något helt kristallklart mål med Tarzan. Jag vet på ett ungefär vart vi är på väg, och  jag tänker som så att om jag försöker träna så bra som möjligt varje pass så får vi se hur långt det räcker i tävlingssammanhang. Dock har jag ett klart och tydligt mål, och det är att njuta av och uppskatta Tarzan och den glädje han ger mig, och låta lust och glädje vara vår ledstjärna. Och det oavsett vad vi presterar och vilka resultat det innebär.

Maria ville veta vilka jag tycker Tarzans styrkor är, och den främsta är tveklöst hans arbetsvilja. Den gör att han ofta klarar för honom jobbiga störningar (trots att jag sällan störningstränar), att han nästan aldrig tappar motivation och att han har – vad man på hästspråk kallar – en hög träningsbarhet. Men som Maria påtalade då jag intervjuade henne om Signe (ni kommer få läsa om det på min blogg inom kort) så har myntet alltid en baksida. Och i Tarzan fall handlar det om att lätt få en alltför stor belöningsförväntan som gör att han glömmer bort vad han egentligen håller på med. Vilket ställer stora krav på mig som tränare. Jag måste vara 100% genomtänkt då det gäller vad jag belönar, hur jag belönar och ha koll på vad Tarzan uppfattar att jag belönar. Och där misslyckas jag i bland. Från början rätt ofta faktiskt.

Att shejpa Tarzan funkade i början inte alls. Dels för att han aldrig tidigare tränats på det sättet, dels för att jag inte anser mig vara särskilt duktig på att shejpa och tajma exakt rätt beteende. Men även för att han som individ inte känns bekväm i att få prova sig fram och ta för mycket egna initiativ. Jag fick mycket “slaskbeteenden” i form av en alltför hög stressnivå, ljud och andra oönskade saker  på köpet. Numera kan jag (efter nästan tre års träning) shejpa honom lite och låta honom får prova sig fram i vissa situationer utan att han går upp i stress.

Att upprepa beteenden funkade inte heller i början för då varvade han upp direkt. Det tog ett tag innan jag verkligen fattade att det här var en hund som INTE skulle upprepa beteenden utan efter två repetitioner skulle jag pausa, göra något annat och sedan kunde vi köra två uppsitt igen. Typ.

Något som jag också har insett är värdet i att jobba MED sin hund och inte MOT. Rent konkret innebär det att Tarzan får arbeta utifrån sin personlighet utan att jag är där och styr och ändrar för mycket. Han har sin personlighet och jag har min, och utifrån det bildar vi ett team – ett ekipage. Jag tycker det är trevligt med mångfald och det faktum allt inte behöver vara karbonpapper. Visst är det roligt att se ekipage som har sin personliga stil och bygger sin träning kring detta – oavsett om det grundar sig i rent&prydligt, flashigt&fartigt, lugnt& harmoniskt eller en kombination av allt detta. Många vägar bär till Rom och jag tänker försöka hitta min och Tarzans resrutt dit!! Och inte minst, njuta av varenda mil på vägen.

I nästa blogg kommer du få ta del av Marias tankar och reflektioner kring Signe och hennes träning. Och Maria kommer få en liten utmaning av mig. .)