DSC_1217

I dag har vi haft en svårt och tufft träningspass.

Eller vi och vi förresten… JAG har haft ett tufft pass. Tror inte Tarzan upplevde detsamma. Med jämna mellanrum lägger jag in små checkpoints, dvs jag kollar av hur saker och ting egentligen ser ut  på ett tävlingsmässigt sätt, utan belöningar och hjälper. Förr gjorde jag det aldrig förrän jag tyckte momenten i sig var hyfsat bra och stabila. Numera har jag blivit mycket modigare (eller dumdristigare  – välj själv) och provar mycket tidigare.

Det här innebär att det med största sannolikhet händer en del mindre bra saker i kedjan. Och det är min uppgift att se till att hunden jobbar vidare, vad som än händer, utan att tappa varken sugen eller skallen. Efter passet går jag direkt och skriver ner vad som fungerade och inte fungerade, innan jag glömmer bort alla små detaljer.

Jag tycker detta är skitsvårt! Men eftersom jag har rätt bra koll på var vi står  träningsmässigt, så har jag givit mig själv en tydlig uppgift vid varje svårighet. Och vad som än händer så bryter jag inte, utan hunden och jag jobbar vidare. Puh, ni förstår ju själva hur svårt detta är! 😉

I dag såg kedjan ut på följande sätt: Ingång på planen – kort fritt följ – rutan klass 3 – hopp/apport – metallapportering – vittring (lugn godisbelöning efter vittringen om han skulle göra den ok) – 3: ans fjärr på 8 m – fritt följ på minst två minuter där jag belönade och bröt på något lämpligt ställe efter dessa två minuter.

Alltså sju moment med en eventuell belöning mitt i. Tre av momenten är definitivt inte tävlingsmässigt färdiga ännu (rutan, vittringen och fjärren) men jag hade en plan. Hamnade han fel i rutan skulle jag lägga honom ändå, gå min vinkel och kalla in. Jag har ingen back up för rutan ännu, så där ville jag inte ens försöka dirigera med risk för att virra till det för oss båda. På vittringen skulle jag ha is i magen och bete mig exakt som jag skulle göra om det vore riktigt tävling, även om han lyfte eller tog fel pinne. Omtag skulle jag också ignorera. På fjärren skulle jag upprepa kommandot om han skiftade fel, och jag skulle inte bry mig om förflyttningar framåt eller bakåt.

Hur gick det då? Jo tack, hyfsat. Jag skötte mina uppgifter bra. Tarzan skötte sin del, och det hela såg ut ungefär som jag förväntat. Alltid skönt då det gör det.

Helt ok kort fritt följ.

Mycket fin ruta, den blev bättre än jag trott.

Tassar på apporten vid gripandet på hopp/apport.

Snygg metallapportering, aningen snett sättande vid ingången. Att han slog i munnen så det blödde floder i går då han grep metallen syntes inga sviter av i dag…

På vittringen sprang han först över pinnarna innan han vände och började nosa. Grep rätt pinne direkt han hittade den utan att lyfta någon annan först, och gjorde två omtag på vägen in. Höll den stilla då han satt vid sidan. Fick ett litet lugnt godissök vid framtassarna.

På fjärren tog han ett steg framåt på ställandet efter ligg men stannade där och gjorde kommande skiften okej. Vi har jobbat mycket med lugn och stadga på fälltekniken bakåt från stå till ligg, för där vill han gärna lägga sig snabbt och rakt ner. Det har har inneburit att han tänker lite bakåt även i ligg från sitt så där ser det ut som att jag tränat låsta framtassar.

Och så var det ett två minuter långt fritt följ. Det vore fel att säga att det kändes bra, för det gjorde det inte. Han var het som en kamin, låg tight och sög fast blicken på mitt ansikte på ett hypnotiskt sätt. Den sa “belöna mig, belöna mig…” .Hade jag tittat på honom hade jag förmodligen sett samma blick som man kan se på bilden ovan. 🙂 Men jag klev på taktmässigt i bästa flodhäststil och tänkte på mitt mantra. Jag andades lugnt och kom i håg att dra ett extra djup andetag i varje halt. Det positiva var att han inte gick upp mer och mer i alla fall, utan låg kvar på en jämn het nivå. Inga ljud. Avslutade och belönade efter en sväng då han kändes ok och inte låg för tight.

Det svåraste för mig i denna kedja var att bara jobba vidare när han tog ett steg mot mig i fjärren, och att fortsätta vara “jordad” på sista fria följet. Det svåraste för Tarzan var nog att jobba vidare med ett längre koncentrationsmomnet efter fjärren. Övriga “fel” är sådana saker som bara behöver mera träning.

Ett mycket nyttigt pass som givit mig värdeull input inför då jag ska lägga upp kommande träningar. Ingen hallelujakänsla direkt, men jag är nöjd med mig själv som skötte mina uppgifter och jag är nöjd med Tarzan som jobbar, jobbar och jobbar – med en aldrig sinande glöd.

Och en sak är säker – det gäller att själv vara jordad då man handskas med laddningar!