431468_1903457483987_1768258442_952502_495073721_n

Jag spinner vidare på Marias och mina tankar kring hundträning.

Även om man har goda intentioner som hundtränare att försöka vara en trevlig, pedagogisk och inspirerande samarbetspartner till sin hund är det inte alltid man lyckas. Inte jag i alla fall. Och inte i dag.

Jag kom hem från jobbet vid 15-tiden, rastade hundarna lite kort och for iväg till Klubbarps Hundklubb för en genomkörare av elitprogrammet med Tarzan. Varmt som tusan var det men det är inget som bekommer varken mig eller honom – vi jobbar bra i värme båda två. Däremot kände jag mig inte jätteinspirerad att träna överhuvudtaget, men det är ju inte alltid man gör det. Och det brukar funka rätt bra ändå bara man kommer igång.

Jag kör igenom programmet mellan varven – i bland helt tävlingsmässigt och i bland med lite påminnelser och/eller belöningar mitt i. Det ger mig väldigt bra information och lägger grunden för vårt fortsatta träningsupplägg.

Vi började med gruppmomnet. Fint sitt i grupp (utan grupp), och helt ok platsliggning fast han tog upp hakan två gånger. Tror kanske han tyckte det var lite jobbigt att flåsa med hakan nere i gräset då det termometern visade på 28 grader. I bland undrar jag utsätter min hund för…

Efter en kort uppvärmning med små påminnelser om det han har svårt för (stadga!) gick vi in och började fritt följ. Första delen gick ganska bra men sedan började han varva på, överarbetade i vissa vändningar och “tappade” bakdelen i andra. Jag fick inget bra flyt i mitt sätt att gå och blev spänd i både kropp och ansikte när jag märkte hur otajmad jag var. Försökte fokusera på mitt eget gående men det var svårt i dag. Kände hur jag började rätta in mig efter Tarzan och DET funkar aldrig… För helt plötsligt har vi ombytta roller. Han tar över och “för” och jag försöker hänga på. Inget bra.

Och i stället för ett kort fritt följ med en go känsla blev det lååååångt och stundtals dåligt, både känslomässigt och tekniskt. Med facit i hand gick jag alldeles för länge – till absolut ingen nytta alls.

Jag avslutade (till sist) utan att ha fått till något riktigt flyt i vårt fria följ, och gick över till Z. Bra läggande och sedan drog jag av någon anledning till med ett hårt stå-kommando. Blev förvånad själv över hur jag lät… Det var meningen att det skulle vara tydligt och lite lugnande, men definitivt inte hårt. Blev irriterad på mig själv och hade det fortfarande i tankarna då jag kom upp bakom Tarzan – vilket han säkert kände – och det blev ett alldeles för tidigt och svajigt upptag. Sista skiftet som var sitt var helt ok, om än inte riktigt så snabbt som vanligt.

I transporten fram till inkallningen tänkte jag “Nu jäklar måste jag skärpa mig och agera som jag hade gjort om jag på förhand VISSTE att resten av programmet skulle gå lysande! D v s med pondus, självförtroende och en lättsam, glad känsla. ” Och det funkade.

Inkallningen var fin. Rutan likaså (vilket gladde mig då vi har stor kampanj på den), jättefin dir app, snygg hopp/apport, kanonfin vittring och helt ok fjärr – om än inte riktigt så distinkta skiften som jag önskar.

Och återigen konstaterar jag hur enormt mycket vi själva påverkar vår prestation – både positivt  negativt – beroende på vår sinnesstämning.

Men trots att många saker var bra i dag så lyckades jag INTE släppa den kassa känslan jag hade i fria följet. Framförallt var jag irriterad på mig själv som inte klarade att hitta mitt eget flow. För om inte jag hittar mitt så blir det jäkligt svårt för Tarzan att hitta sitt.

Och jag ser så väl på honom att han blir konfunderad då han märker att jag är ofokuserad och har “fel” känsla. Han blir än mer forcerad och frågar “Vad är det? Vad händer? Gör jag fel? Är du sur?

Det här är något som jag måste träna mycket, mycket mera på även om jag blivit så mycket duktigare på att fokusera på rätt saker och ge både mig och hunden en go känsla i träningen. Men jag lyckas definitivt inte alltid.

Något som jag också märker är hur svårt det är att berömma och belöna från hjärtat om man själv inte känner sig nöjd. Jag skulle vilja tala om för Tarzan att “Du gjorde nog ditt bästa. Tyvärr var jag ingen bra coach till dig i dag fast jag så gärna ville.” Men han förstår ju inte hur jag tänker, utan känner förmodligen bara att jag inte är riktigt så äkta, hjärtlig och nöjd som jag brukar. Och undrar säkert varför.

Något som jag funderar över är hur mycket vår egen dagsform avgör vad vi anser om träningspasset. För jag kan själv få känslan av att jag vissa dagar tycker att vår träning känns rätt bra, medan jag en annan dag upplever att det finns sååå mycket att förbättra. Och detta trots att träningspassen egentligen är rätt likvärdiga.

Vore intressant att höra hur ni andra hundtränare jobbar med er själva. Hur hanterar ni bakslag och dåliga dagar? Hur tänker ni för att inte belasta er hund? Och har ni några “knep” för att hitta tillbaka till flow när ni känner att det saknas i träningen?