Foto: Daniel Eidenskog

Den i särklass vanligaste anledningen till att hundförare kommer hit på mental träning är just detta “Det går så bra på träning, men vi får aldrig till det på tävling!” Övervägande delen är också ganska övertygade om att de beror på deras egen nervositet.

Antingen man kommer hit enskilt eller i en träningsgrupp brukar vi börja på samma sätt, genom att fylla i ett frågeformulär för att jag ska få en uppfattning om hur deras träning ser ut, och få lite tankar kring den. Sedan går vi ut och tittar på om deras analys och uppfattning stämmer med verkligheten. 

En av frågorna är “Hur ofta lyckas din hund utföra sina moment på första försöket helt tävlingsmässigt under träning – utan hjälper och synliga belöningar?” Det har ju inte ett smack med mental träning att göra kan man tycka, men det är å andra sidan viktigt att försöka bena ut vad som beror på vad. 

Vissa börjar fundera lite redan där. “Hmm…kanske min hund inte fixar det riktigt bra på första försöket. Inte utan hjälp eller vetskap om att det garanterat kommer en belöning.”

Mick in action
Foto: Lena Kerje

Andra svarar “ofta” på frågan och i vissa fall visar det sig att det faktiskt stämmer när vi går ut och testar. Hunden klarar att gå in och göra ett moment helt tävlingsmässigt riktigt bra på första försöket. Och då får vi fundera vidare på om problemet kanske ligger i att den inte klarar att göra flera moment efter varandra på samma sätt. Eller så ligger problemet på något annat plan.

Men i en hel del fall stämmer inte förarnas uppfattning med verkligheten. Hunden fixar inte att gå ut och göra en ruta eller vittring helt tävlingsmässigt första gången. Däremot går det klockrent andra gången, eller då föraren hjälper hunden genom omvänt lockande. Eller förflyttar sig då hunden kommer med apporten. Men det hjälper ju knappast på tävling. 

Beror det här på att man tränar för lite? Eller tränar dåligt? Nej, det tror jag inte. Tvärtom är nog hunden många gånger väldigt bra tränad… för träning. Men inte alltid för tävling. Kanske är det träningsanalysen som behöver bli tydligare, d v s att man tar sig tid att fundera över exakt vad det är som gör att träningen inte håller för tävling.

Många gånger lägger vi fokus på fel saker, helt enkelt för att vi inte riktigt ser (eller vill se) det egentliga problemet. I stället för att lägga 80 %av träningstiden på skitsnygga detaljer där belöningsfrekvnesen är hög (det är ju så kul att belöna, och så häftigt när vi ser hunden göra det där lite extra flashiga) kanske vi skulle fundera över hur vi ska kunna paketera i hop alla moment på ett sätt så att hunden klarar utföra samtliga – utan att nolla något. Lite som att se hela programmet som ett enda stort moment. 

Givetvis kan vi inte strunta i att träna delar och detaljer. Om vi övar vidare på taffliga gripanden eller långsamma ingångar till sidan, blir hunden ju bara bättre på taffliga gripanden och långsamma ingångar till sidan. Samtidigt kanske det inte är just det som gör att vi aldrig når det där eftertraktade förstapriset, eller kvalpoängen.

När något i träningen (eller tävlingen) strular brukar jag fundera över följande: 

  1. Är det tekniken som brister? Alltså, vet/kan min hund inte exakt hur den ska förflytta sig eller utföra sin uppgift rent tekniskt?
  2. Är det koncentrationen/sinnesstämningen/motivationen som ligger fel? M a o kan hunden momentet bra rent tekniskt men inte med störning, eller då den är för låg/hög i aktivitetsnivå eller har fel förväntan? I så fall kanske jag ska lägga merparten av träningstiden på att öka fokus och motivation hos hunden.
  3. Ser momentet väldigt olika ut från gång till gång? Växlar det ofta mellan att vara 10-mässigt ena dagen och tvärnoll nästa? Ja då kanske det är alltför dåligt befäst i olika situationer och jag får träna min hund på att generalisera bättre.
  4. Är det jag själv som brister? Ger jag hunden dubbla budskap? Är jag otydlig/övertydlig? Är jag dålig på att läsa/förstå min hund? Är min sinnesstämning/attityd helt åt fanders?

Genom att tänka så här hittar jag snabbare rätt lösning, och kan lägga träningstiden på det som egentligen är pudelns – eller i mitt fall border colliens – kärna. 🙂

Sharon och Koe under SM 2016. Ett ekipage med mycket karisma, och en hund som är skickligt tränad för tävlingssituationen. Foto: Maria Sandström