Eftersom jag tycker det är väldigt intressant med mental träning så läser jag en hel del i ämnet. Både då det gäller konkreta metoder, idrotts-och prestationspsykologi i stort men även annat som påverkar våra känslor, tankar och inställning till vår tillvaro och oss själva.

För mig är hela livet är en slags mental träning och jag får många tillfällen varje dag att träna på att bli duktigare på att hantera mig själv. Att bara använda sig av mental träning i tävlingssammanhang tror jag är väldigt svårt om man inte har tränat på det i andra situationer. Om jag inte fixar att behålla den känsla jag vill ha i en vardagssituation lär det bli ganska svårt under press.

Att till exempel vakna upp till en fullspikad dag med massa (jobbiga) saker som ska fixas, och ändå ta mig tid att tänka harmoniska tankar och njuta av utsikten från badrumsfönstret då jag borstar tänderna.

Att försöka inse att det jag inte kan påverka måste jag bitvis kunna släppa tanken på, även om det är en jobbig och ledsam situation.

Att inte låta andras negativa känsla påverka mig, så att jag tappar den sinnesstämning jag själv valt att ha.

Att vara närvarande i samtal och i umgänget med andra människor, och lyssna med alla sinnen – inte bara höra varannan mening och däremellan fundera på annat eller vad jag själv ska säga.

Många kallar detta för mindfullness, och man kan ju kalla det vad sjutton man vill. För mig handlar det om att ta ansvar för, och välja hur jag vill tänka och känna. Plättlätt då man skriver det, men rätt svårt då man utsätts för det.

Besvikelser är bland det svåraste att hantera tycker jag, och även om jag blivit oändligt mycket bättre på det så är det fortfarande något jag får jobba på oavbrutet.

Pratar vi hundträning tycker jag något av det svåraste som finns är att behålla en bra känsla i träningen då jag känner att hunden och jag inte har samma tanke och mål. Förr tycke jag det var extra jobbigt då det stod folk som jag inte kände och tittade  (”tänk om dom tror jag tränar tråkigt”…”tänk om dom tror att jag stressar min hund”) men i dag bryr jag mig inte särskilt mycket om det, för det känns mindre viktigt med andras tyckande. Men jag får i alla fall jobba extra hårt med min egen attityd för att inte låta den lilla frustrationsdjävulen sätta klorna i mig.

Det finns vissa personer i omgivningen som funkar som ”mentala mentorer” för mig – fast dom är nog rätt omedvetna om det själva. 🙂 Personer som har en stor inre grundtrygghet, kan se saker ur olika synvinklar, är öppna och fördomsfria och som – på ett behagligt och ödmjukt sätt – står för sina åsikter. Synonymt för alla dessa personer är att de inte har ett dugg svårt att se (och bjuda på) sina brister, och heller inget behov av att övertyga andra om sin förträfflighet. Ibland undrar jag hur mycket som är genetiskt, kontra hur mycket de jobbat med sig själva. Förmodligen en bit av varje.

Jag tycker man får nya insikter varje dag. Och vissa saker kommer man aldrig få någon riktig förklaring på, och man kommer aldrig riktigt förstå varför.  Men man måste ändå kunna släppa det och gå vidare.

En sak är dock säker.  Man måste träna mentalt, för att bli duktig mentalt. Det räcker inte att veta att och hur – även om det är en förutsättning. Och en väldigt bra början. 🙂